Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

Avis juridique important

|

61998J0480

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 12 oktober 2000. - Konungariket Spanien mot Europeiska kommissionen. - Statligt stöd - Stöd till Magefesagruppens företag. - Mål C-480/98.

Rättsfallssamling 2000 s. I-08717


Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut

Nyckelord


1 Statligt stöd - Begrepp - Nationella bestämmelser som är tillämpliga på alla företag som omfattas av ett konkursförfarande - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 92.1 (nu artikel 87.1 EG i ändrad lydelse))

2 Statligt stöd - Beslut av kommissionen i vilket ett stöd förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden och det förordnas att stödet skall återbetalas - Kommissionens möjlighet att överlåta åt de nationella myndigheterna att beräkna det exakta belopp som skall återbetalas

(EG-fördraget, artikel 93.2 (nu artikel 88.2 EG))

3 Statligt stöd - Återkrav av rättsstridigt stöd - Tillämpning av nationell rätt - Villkor och gränser - Nationell lagstiftning som innebär att ränta inte kan utgå på skulder när gäldenärsföretaget har försatts i konkurs - Tillåten

(EG-fördraget, artikel 93.2 (nu artikel 88.2 EG))

Sammanfattning


1 Det görs i artikel 92.1 i fördraget inte någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt från vilka verkningar de har.

Att en nationell lagstiftning är tillämplig på alla företag som omfattas av ett konkursförfarande, eller har skulder till socialförsäkringen eller statsverket, är således inte i sig tillräckligt för att de berörda myndigheternas åtgärder gentemot företagen i fråga automatiskt skall undgå att betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget.

Den eventuella förlust av skatteintäkter som skulle kunna uppstå när en stat tillämpar sin ackords- och konkurslagstiftning på ett företag medför inte i sig att denna lagstiftning skall kvalificeras som en stödåtgärd. En sådan förlust är nämligen oundviklig i varje rättsligt system som fastställer ramen för förhållandet mellan ett företag på obestånd och alla dess fordringsägare, utan att man därför automatiskt kan dra slutsatsen att en ytterligare ekonomisk börda direkt eller indirekt läggs på de offentliga myndigheterna som är avsedd att ge de berörda företagen en bestämd fördel.

En sådan fördel kan däremot under särskilda omständigheter uppstå på grund av vissa åtgärder eller till och med på grund av att de berörda myndigheterna underlåtit att vidta vissa åtgärder. Detta är fallet när företag under flera år har kunnat fortsätta sin verksamhet utan att iaktta sina skyldigheter i fråga om skatter och socialförsäkring.

(se punkterna 16-20)

2 Det finns inte någon gemenskapsrättslig bestämmelse som ålägger kommissionen att fastställa det exakta stödbelopp som skall återbetalas när den förordnar att ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden skall återbetalas. Det är tillräckligt att kommissionens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för beslutets adressat att själv utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp.

Kommissionen kan således nöja sig med att fastställa skyldigheten att återbetala stödet i fråga och överlåta åt de nationella myndigheterna att ombesörja beräkningen av det exakta stödbelopp som skall återbetalas, när det för att beräkna detta är nödvändigt att beakta skatte- eller socialförsäkringssystem vilkas närmare utformning regleras i den tillämpliga nationella lagstiftningen.

(se punkterna 25 och 26)

3 Även om en återvinning av olagligt beviljat stöd, vilken har till syfte att återställa den tidigare situationen, i princip skall ske i enlighet med relevanta bestämmelser i nationell rätt, skall dessa bestämmelser tillämpas på ett sådant sätt att de inte gör den av gemenskapsrätten fordrade återvinningen i praktiken omöjlig.

Den tidigare situationen skall anses återställd när stödmottagaren har återbetalat det ifrågavarande stödet, i förekommande fall jämte ett belopp för dröjsmålsränta, eftersom stödmottagaren genom denna betalning förlorar den fördel som den har haft i förhållande till sina konkurrenter.

Av den nationella lagstiftning som är tillämplig i det föreliggande fallet framgår att det från och med den dag då ett företag försätts i konkurs inte längre löper någon ränta på företagets skulder. En sådan regel, som motiveras av fordringsägarnas gemensamma intresse av att inte påföra det konkursdrabbade företaget några nya skyldigheter som kan försvåra dess situation, är tillämplig på samtliga fordringsägare, privata eller offentliga, utan åtskillnad och vid alla förfaranden av denna art.

Med beaktande av syftet med lagstiftningen, den totala avsaknaden av diskriminering vid dess tillämpning och den omständigheten att den endast avser ränta på stöd som olagligen har uppburits före konkursen och endast sådan ränta som har förfallit efter det att företaget har försatts i konkurs, kan denna lagstiftning inte anses vara sådan att den i praktiken gör det omöjligt att återkräva stöd i enlighet med gemenskapsrätten.

(se punkterna 34-37)

Parter


I mål C-480/98,

Konungariket Spanien, företrätt av R. Silva de Lapuerta, abogado del Estado, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Spaniens ambassad, 4-6, boulevard Emmanuel Servais, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren G. Rozet och R. Vidal Puig, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 1999/509/EG av den 14 oktober 1998 om det stöd som de spanska myndigheterna beviljat Magefesagruppens företag och deras efterträdare (EGT L 198, 1999, s. 15),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna V. Skouris och J.-P. Puissochet (referent),

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 13 april 2000,

och efter att den 8 juni 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl


1 Konungariket Spanien har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 28 december 1988, med stöd av artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 1999/509/EG av den 14 oktober 1998 om det stöd som de spanska myndigheterna beviljat Magefesagruppens företag och deras efterträdare (EGT L 198, 1999, s. 15, nedan kallat det omtvistade beslutet).

Bakgrund och faktiska omständigheter

2 Magefesagruppen är en mycket välkänd producent i Spanien, vars företag, samt deras efterträdare, tillverkar hushållsartiklar, såsom tryckkokare, stekpannor och bestick av rostfritt stål.

3 Fram till år 1983 hade Magefesagruppen en stor andel av den spanska marknaden. Från och med denna tidpunkt började företaget få finansiella svårigheter. Sedan år 1984 var Magefesagruppen organiserad i ett invecklat nätverk bestående av två holdingbolag (holdingbolaget Magefesa, som ägde moderbolaget Magefesa och industriföretagen Cunosa, Migsa, Indosa, Udala och Las Mimosas, och holdingbolaget Licasa, som ägde bolagen Licasa Patrimonial, Gursa, Albersa och Licasa Industrial) och en företagsgrupp (Agrupación de Empresas Magefesa, som omfattade flera av de ovannämnda bolagen: Magefesa, Cunosa, Migsa, Indosa och Gursa).

4 I slutet av år 1985 var Magefesagruppen nära att gå i konkurs. För att undvika ett verksamhetsstopp överlät den sin ledning till Gestiber, ett privat konsultföretag. Detta bolag utarbetade ett åtgärdsprogram, där de föreslagna åtgärderna bland annat innefattade en minskning av arbetsstyrkan och utgick från att stöd beviljades både från regeringen och från regionstyrelserna i de autonoma regionerna Baskien, Kantabrien och Andalusien, där gruppens olika fabriker var belägna. Styrelserna i dessa tre autonoma regioner bildade själva tre förmedlingsbolag (Ficodesa, Gemacasa respektive Manufacturas Damma) som hade i uppdrag att kontrollera hur stödet användes och garantera Magefesaföretagens fortsatta verksamhet genom att hindra fordringsägarna från att ta i anspråk företagens finansiella medel och inventarier för att erhålla betalning för sina fordringar.

5 År 1987 mottog kommissionen ett klagomål rörande det statliga stödet till Magefesagruppen. Kommissionen inledde ett förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG) och fastställde genom beslut 91/1/EEG av den 20 december 1989 om det stöd som regeringen och olika autonoma regionstyrelser i Spanien beviljat MAGEFESA, producent av köksutrustning av rostfritt stål och små elektriska apparater (EGT L 5, 1991, s. 18) att följande stöd var oförenliga med den gemensamma marknaden:

- Lånegarantier på totalt 1 580 miljarder ESP.

- Ett lån på 2 085 miljarder ESP som beviljats på andra villkor än marknadsvillkor.

- Stöd på totalt 1 095 miljarder ESP som inte behöver återbetalas.

- Eftergiven ränta till ett belopp på cirka 9 miljoner ESP.

6 De spanska myndigheterna uppmanades genom samma beslut bland annat att återkalla lånegarantierna, omvandla lånet med nedsatt räntesats till en vanlig kredit och att återkräva det stöd som inte behövde återbetalas.

7 År 1997 mottog kommissionen sju klagomål rörande de fördelar för Magefesagruppens företag som följde av att det stöd som år 1989 hade förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden inte hade återbetalats och av att företagen inte hade uppfyllt sina finansiella och skattemässiga skyldigheter. Kommissionen beslutade att inleda ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget avseende det stöd som beviljats dessa företag eller deras efterträdare sedan år 1989 (se meddelande 97/C 330/02 - EGT C 330, 1997, s. 2).

8 När klagomålen mottogs hade vissa av gruppens företag försatts i konkurs (Magefesa, Indosa och Cunosa) medan andra företag inte bedrev någon verksamhet (Migsa och Gursa). Bland förmedlingsbolagen hade Ficodesa försatts i konkurs medan Gemacasa och Manufacturas Damma inte bedrev någon verksamhet. Företagsgruppen Agrupación de empresas Magefesa hade upplösts. Konkursförvaltaren för Indosa hade dessutom bildat bolaget CMD (Compañía de Menaje Doméstico), för att avsätta företagets produktion. Indosa var gruppens enda företag som fortfarande bedrev verksamhet. Slutligen hade tidigare anställda vid de övriga tre produktionsföretagen (Cunosa, Migsa och Gursa) bildat bolagen LCC, Idisur respektive Vitrinor.

9 Efter det att utredningen avslutats fastställde kommissionen genom det omtvistade beslutet, som fattades den 14 oktober 1998 och delgavs den spanska regeringen den 29 oktober 1998 samt offentliggjordes den 30 juli 1999, att det stöd som inneburit att

- Indosa och Cunosa fram till det att de försattes i konkurs,

- Migsa och Gursa fram till det att de upphörde med sin verksamhet,

- Indosa efter att det försattes i konkurs och fram till maj 1997,

fortlöpande kunnat underlåta att betala skatter och sociala avgifter var olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

10 Genom samma beslut uppmanades de spanska myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder för att av stödmottagarna återkräva detta stöd, varvid det preciserades att återkravsskyldigheten även omfattade upplupen ränt på stödbeloppen från och med den dag de betalades ut till och med den dag de faktiskt återbetalats.

11 Konungariket Spanien har väckt en talan om ogiltigförklaring av detta beslut.

Grunderna för talan

12 Konungariket Spanien har till stöd för sin talan åberopat fyra grunder, nämligen att artikel 92.1 i EG-fördraget (nu artikel 87.1 EG i ändrad lydelse) har åsidosatts, att principen om rättssäkerhet har åsidosatts, att det omtvistade beslutet är bristfälligt motiverat och slutligen att det är omöjligt att kräva betalning av ränta.

Grunden att artikel 92.1 i fördraget har åsidosatts

13 Konungariket Spanien har hävdat att kommissionen tillämpade artikel 92.1 i fördraget oriktigt då den ansåg att den omständigheten att företagen Indosa, Cunosa, Migsa och Gursa hade underlåtit att betala vissa belopp till socialförsäkringen och statsverket utgjorde ett stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden. Enligt Konungariket Spanien följer denna situation av en allmän lagstiftning som är tillämplig på alla företag som omfattas av ett konkursförfarande eller som har skulder till dessa organ, eftersom en offentlig eller privat fordringsägare inte har någon skyldighet att begära att ett sådant företag skall försättas i konkurs eller i likvidation. Företagen Indosa, Cunosa, Migsa och Gursa gavs dessutom inte någon fördel med hjälp av statliga medel, eftersom de inte beviljades någon eftergift av sina skulder och de berörda myndigheterna vidtog alla möjliga rättsliga åtgärder för att erhålla betalning för sina fordringar.

14 Kommissionen anser däremot att det inte är den spanska lagstiftningen som är i fråga i detta mål utan den systematiska underlåtenhet att betala vissa skulder som Magefesagruppens företag har gjort sig skyldiga till. Enligt kommissionen har de spanska myndigheterna inte utnyttjat alla tillgängliga rättsliga medel för att driva in dessa skulder.

15 Enligt artikel 92.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

16 Enligt fast rättspraxis görs det i artikel 92.1 i fördraget inte någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt från vilka verkningar de har (se särskilt dom av den 2 juli 1974 i mål 173/73, Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, punkt 27, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321, och av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen, REG 1996, s. I-4551, punkt 20).

17 Att den nationella lagstiftning som den spanska regeringen har åberopat är tillämplig på alla företag som omfattas av ett konkursförfarande, eller har skulder till socialförsäkringen eller statsverket, är således inte i sig tillräckligt för att de berörda myndigheternas åtgärder gentemot företagen i fråga automatiskt skall undgå att betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 92 i fördraget.

18 Såsom domstolen konstaterade i punkt 36 i sin dom av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade (REG 1998, s. I-7907), med avseende på det italienska systemet med tvångsförvaltning av storföretag i kris, kan de eventuellt förlorade skatteintäkter som följer av att en stat tillämpar sin ackords- och konkurslagstiftning på ett företag visserligen inte i sig medföra att denna lagstiftning kvalificeras som en stödåtgärd. En sådan förlust är nämligen oundviklig i varje rättsligt system som fastställer ramen för förhållandet mellan ett företag på obestånd och alla dess fordringsägare, utan att man därför automatiskt kan dra slutsatsen att en ytterligare ekonomisk börda direkt eller indirekt läggs på de offentliga myndigheterna som är avsedd att ge de berörda företagen en bestämd fördel (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 17 mars 1993 i de förenade målen C-72/91 och C-73/91, Sloman Neptun, REG 1993, s. I-887, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-47).

19 En sådan fördel kan däremot följa av vissa åtgärder eller till och med av att de berörda myndigheterna under särskilda omständigheter underlåter att vidta vissa åtgärder, såsom kommissionen har hävdat.

20 Av handlingarna i målet framgår emellertid att företagen i fråga - trots den spanska regeringens påståenden att myndigheterna vidtog alla i lag föreskrivna åtgärder för att få betalning för sina fordringar på Magefesagruppens företag - under flera år kunde fortsätta sin verksamhet utan att iaktta sina skyldigheter i fråga om skatter och socialförsäkring. Även om vissa av företagen slutligen försattes i konkurs, på privata fordringsägares och inte de offentliga myndigheternas begäran, tilläts ett av dem, Indosa, att, av allt att döma utan några villkor, utan några invändningar från fordringsägarnas sida och utan något domstolsingripande, fortsätta sin verksamhet efter det att företaget hade försatts i konkurs, vilket medförde att nya skulder uppkom som endast till obetydlig del har betalats.

21 Under dessa omständigheter kunde kommissionen på goda grunder anse att den omständigheten att företagen Indosa, Cunosa, Migsa och Gursa under de perioder som avses i det omtvistade beslutet underlät att betala skatter och sociala avgifter under de särskilda omständigheterna i det föreliggande fallet utgjorde olagligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget.

22 Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

Grunden att principen om rättssäkerhet har åsidosatts

23 Den spanska regeringen anser att kommissionen i det föreliggande fallet åsidosatte principen om rättssäkerhet då den fastställde att ett stöd vars belopp den inte kände till var olagligt och då den förpliktade den spanska regeringen att återkräva stödet utan att kunna ange vilket belopp som skulle återkrävas.

24 Kommissionen har däremot gjort gällande att det omtvistade beslutet inte ger upphov till någon oklarhet om de åtgärder som utgör stödet i fråga eller om den period under vilken åtgärderna förekom. Kommissionen har för övrigt hävdat att den inte är skyldig att fastställa beloppet för det stöd som skall återbetalas, när det för att beräkna detta är nödvändigt att beakta omständigheter som slås fast i den nationella lagstiftningen.

25 Domstolen erinrar i detta avseende om att det inte i någon gemenskapsrättslig bestämmelse föreskrivs att kommissionen skall fastställa det exakta stödbelopp som skall återbetalas när den förordnar att ett stöd som har förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden skall återbetalas. Det är tillräckligt att kommissionens beslut innehåller uppgifter som gör det möjligt för beslutets adressat att själv utan alltför stora svårigheter fastställa detta belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 1988 i mål 102/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1988, s. 4067, punkt 33).

26 Kommissionen kan således nöja sig med att fastställa skyldigheten att återbetala stödet i fråga och överlåta åt de nationella myndigheterna att ombesörja beräkningen av det exakta stödbelopp som skall återbetalas, när det - såsom i det föreliggande fallet - för att beräkna detta är nödvändigt att beakta skatte- eller socialförsäkringssystem vilkas närmare utformning regleras i den tillämpliga nationella lagstiftningen.

27 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grunden.

Grunden att det omtvistade beslutet är bristfälligt motiverat

28 Den spanska regeringen anser att kommissionen i det omtvistade beslutet inte lämnade någon motivering som förklarar på vilket sätt den omständigheten att fyra företag, av vilka två omfattas av ett konkursförfarande och två andra är overksamma, har underlåtit att betala vissa obestämda belopp till statsverket och till socialförsäkringen påverkar handeln inom gemenskapen, snedvrider konkurrensen och utgör ett offentligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

29 Kommissionen har gjort gällande att även om det i beslutet har gjorts en vag uppskattning av beloppet för det beviljade stödet, betonas där den betydande storleken av de belopp som skall betalas i vart och ett av fallen, vilka således klart kan påverka konkurrensen.

30 Domstolen konstaterar att det av det omtvistade beslutet framgår att kommissionen i punkt VII i motiveringen till nämnda beslut, rubricerad "Rättslig analys", undersökte på vilket sätt den verksamhet som Magefesagruppens företag bedrev påverkade marknaden för hushållsartiklar och handeln inom gemenskapen på detta område. Den redogjorde i detta syfte just för de konkreta villkoren för att återkräva det stöd som hade förklarats oförenligt genom beslut 91/1 och beskaffenheten av det nya stöd som beviljats efter detta beslut samt skälen till att det sistnämnda stödet inte kunde omfattas av de undantag som föreskrivs i fördraget och i kommissionens meddelande 94/C 368/05 "Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter" (EGT C 368, 1994, s. 12). Genom att göra detta motiverade kommissionen i tillräcklig utsträckning sitt beslut att fastställa att nämnda stöd var olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

31 Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

Grunden att det är omöjligt att kräva betalning av ränta

32 Den spanska regeringen har hävdat att skyldigheten att återkräva det omtvistade stödet inte innefattar en skyldighet att kräva att företag som omfattas av ett konkursförfarande skall betala ränta. I enlighet med domstolens rättspraxis skall olagligt stöd nämligen återkrävas i enlighet med de nationella processuella rättsreglerna. Enligt den spanska Código de Comercio (handelslagen) kan fordringarna på företag som är föremål för ett konkursförfarande emellertid inte ge någon ränta.

33 Kommissionen har anfört att den spanska Código de Comercio inte förhindrar betalning av ränta vad gäller företagen Migsa och Gursa, vilka inte har försatts i konkurs, och inte heller vad gäller den ränta som hade förfallit innan Indosa och Cunosa försattes i konkurs. Kommissionen har även anfört att denna lag inte förhindrar betalning av ränta på skatter och avgifter som förfallit efter det att Indosa försattes i konkurs, eftersom företaget är skyldigt att betala dessa skatter och avgifter till följd av att det har fortsatt sin verksamhet. Kommissionen anser under alla omständigheter att skyldigheten att återkräva det olagliga stödet följer av en materiell bestämmelse och inte av en förfarandebestämmelse samt att dennna bestämmelse skall ges företräde framför alla motstridiga nationella bestämmelser. Återbetalningen av de omtvistade beloppen, inklusive räntorna, utgör enligt domstolens rättspraxis det enda lämpliga medlet för att undanröja den snedvridning som stödet har medfört.

34 I detta avseende erinrar domstolen om att även om återvinningen av olagligt beviljat stöd, vilken har till syfte att återställa den tidigare situationen, i princip skall ske enligt de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, skall dessa bestämmelser tillämpas på ett sådant sätt att de inte gör den av gemenskapsrätten fordrade återvinningen i praktiken omöjlig (se särskilt dom av den 21 mars 1990 i mål 142/87, Belgien mot kommissionen, även kallat Tubemeuse, REG 1990, s. I-959, punkt 61; svensk specialutgåva, volym 10, s. 369).

35 I rättspraxis på området har emellertid slagits fast att den tidigare situationen skall anses återställd när stödmottagaren har återbetalat det ifrågavarande stödet, i förekommande fall jämte ett belopp för dröjsmålsränta, eftersom stödmottagaren genom denna betalning förlorar den fördel som den har haft i förhållande till sina konkurrenter (se dom av den 4 april 1995 i mål C-348/93, kommissionen mot Italien, REG 1995, s. I-673, punkterna 26 och 27). Om man vid återvinningen av de olagligen beviljade beloppen underlät att kräva ränta på dessa belopp skulle det berörda företaget behålla vissa accessoriska finansiella fördelar genom att det beviljats ett räntefritt lån.

36 Av den nationella lagstiftning som är tillämplig i det föreliggande fallet framgår emellertid att det från och med den dag då ett företag försätts i konkurs inte längre löper någon ränta på företagets skulder. En sådan regel, som motiveras av fordringsägarnas gemensamma intresse av att inte påföra det konkursdrabbade företaget några nya skyldigheter som kan försvåra dess situation, är tillämplig på samtliga fordringsägare, privata eller offentliga, utan åtskillnad och vid alla förfaranden av denna art.

37 Med beaktande av syftet med lagstiftningen, den totala avsaknaden av diskriminering vid dess tillämpning och den omständigheten att den endast avser ränta på stöd som olagligen har uppburits före konkursen och endast sådan ränta som har förfallit efter det att företaget har försatts i konkurs, kan denna lagstiftning inte anses vara sådan att den i praktiken gör det omöjligt att återkräva stöd i enlighet med gemenskapsrätten.

38 Även om kommissionen i det omtvistade beslutet på goda grunder kunde kräva att de belopp som skulle återkrävas skulle inbegripa upplupen ränta från och med den dag stödet betalades ut till och med den dag det faktiskt återbetalats, var det under dessa omständigheter fel av den att inte från detta krav, med beaktande av den spanska lagstiftningen på området, undanta den ränta som förfallit efter det att företagen Indosa och Cunosa försattes i konkurs och som avser stöd som olagligen uppburits innan företagen försattes i konkurs.

39 Det omtvistade beslutet skall följaktligen ogiltigförklaras till den del det i det föreskrivs att det i de stödbelopp som skall återkrävas skall ingå sådan ränta som har förfallit efter det att företagen Indosa och Cunosa försattes i konkurs och som avser det stöd som olagligen uppburits innan företagen försattes i konkurs. Talan i övrigt skall ogillas.

Beslut om rättegångskostnader


Rättegångskostnader

40 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Konungariket Spanien har tappat målet i fråga om merparten av sina grunder, skall det förpliktas att bära sin egen rättegångskostnad och ersätta tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnad.

Domslut


På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

följande dom:

41 Kommissionens beslut 1999/509/EG av den 14 oktober 1998 om det stöd som de spanska myndigheterna beviljat Magefesagruppens företag och deras efterträdare ogiltigförklaras till den del det i beslutet föreskrivs att det i de stödbelopp som skall återkrävas skall ingå sådan ränta som har förfallit efter det att företagen Indosa och Cunosa försattes i konkurs och som avser det stöd som olagligen uppburits innan företagen försattes i konkurs.

42 Talan ogillas i övrigt.

43 Konungariket Spanien skall bära sin rättegångskostnad och ersätta tre fjärdedelar av Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnad.