ES
CS
DA
DE
ET
EL
EN
FR
IT
LV
LT
HU
NL
PL
PT
SK
SL
FI
SVInfo
- Referral date: 12-11-2002
- Show case reference
- Opinion date: 05-02-2004
- Ruling date: 16-09-2004
- AG: Stix-Hackl
References in this case
References to this case
Highlight in text
Go
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
CHRISTINE STIX-HACKL
föredraget den 5 februari 2004(1)
Mål C-400/02
Gerard Merida
mot
Bundesrepublik Deutschland
(Begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Tyskland))
I – Inledning 1. Förevarande mål avser beräkningen av en viss kollektivavtalsreglerad förmån (”övergångsstöd”), som utbetalas när ett anställningsförhållande avslutas. II – Tillämpliga bestämmelser A – Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 (2) av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (nedan kallad förordning nr 1612/68) 2. Artikel 7.4 har följande lydelse: ”Alla klausuler i ett kollektivt eller individuellt avtal eller någon annan kollektiv bestämmelse om rätt att söka anställning, anställning, lön och andra villkor för arbete eller avskedande skall vara ogiltiga, såvitt de föreskriver eller bemyndigar diskriminerande villkor för arbetstagare som är medborgare i de andra medlemsstaterna.” B – Nationell rätt 3. Enligt vad den hänskjutande domstolen oemotsagd har angivit i sin begäran om förhandsavgörande och vad företrädaren för Förbundsrepubliken Tyskland obestritt har uppgivit vid förhandlingen är det relevanta tyska rättsläget följande: 4. Fram till dess att de franska trupper som var permanent stationerade på tyskt territorium lämnade Tyskland var flera civila arbetstagare anställda hos dem. Dessa arbetstagares arbetsgivare var just de franska trupperna. Lönen utbetalades av Förbundsrepubliken Tysklands myndigheter på uppdrag av de franska trupperna och för deras räkning. Med stöd av det tysk-franska dubbelbeskattningsavtalet berodde det på arbetstagarens hemvist vilken skatterätt som var tillämplig på hans eller hennes inkomst av tjänst. De tyska myndigheterna innehöll i överensstämmelse härmed ingen skatt på inkomst av tjänst från bruttolönen för arbetstagare med hemvist i Frankrike, utan utbetalade i överensstämmelse härmed ett högre belopp till dessa än till arbetstagare med hemvist i Tyskland. Detta belopp, som den förutvarande arbetsgivaren utgav, beskattades i Frankrike som intäkt av tjänst. 5. Övergångsstödet är en social förmån som Förbundsrepubliken Tyskland utbetalar med stöd av kollektivavtalet av den 31 augusti 1971 om socialt skydd för arbetstagare vid de trupper som är permanent stationerade i Förbundsrepubliken Tyskland (nedan kallat kollektivavtalet om socialt skydd), i eget namn och av Förbundsrepubliken Tysklands budgetmedel, till förutvarande arbetstagare vid de ”franska trupperna på tyskt territorium”, såvida deras anställningsförhållande sades upp på grund av att de permanent stationerade trupperna lämnade Tyskland. 6. Enligt de bestämmelser i kollektivavtalet om socialt skydd vilka är relevanta i målet vid den nationella domstolen beräknas övergångsstödets storlek på samma sätt för alla förmånstagare. Denna beräkning sker i huvudsak på så sätt att, vid sidan av de förmåner vid arbetslöshet som arbetstagaren faktiskt har erhållit, bland annat den fiktiva tyska beskattningen av inkomst av tjänst tas med i beräkningen vad gäller den kollektivavtalsstadgade grundersättning som han hade rätt till per hel kalendermånad vid den tidpunkt då han sades upp. Den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst skall beaktas enligt de skatterättsliga kriterier som gäller vid tidpunkten för utbetalning av övergångsstödet. Den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst tas alltså även med i beräkningen för förutvarande arbetstagare i Frankrike för vilka ingen skatt enligt tysk rätt på inkomst av tjänst innehölls under den tid de uppbar lön för sitt arbete. 7. Det på detta sätt beräknade övergångsstödet är skattepliktigt för förmånstagare som är bosatta i Tyskland, i den del det överstiger ett fribelopp. Förmånstagare som bor i Frankrike måste betala fransk skatt på övergångsstödet. I 4 § punkt 4.2 i kollektivavtalet om socialt skydd föreskrivs följande: ”Om övergångsstödet utbetalas utöver förmåner från Bundesanstalt für Arbeit skall det ökas med det belopp som krävs för att täcka skatten på inkomst av tjänst.” Enligt vad den tyska regeringens företrädare har angivit vid förhandlingen har ”denna ökning till följd att en eventuell beskattning neutraliseras. Härvid saknar det betydelse vilken medlemsstat som tar ut denna skatt. ... Mottagaren försätts i Tyskland alltid i den situationen att han inte ekonomiskt belastas med skatten. I förevarande fall skulle ersättning kunna utges för ... den skatt som [klaganden] skall erlägga i Frankrike på övergångsstödet. Det enda som krävs för detta är en motsvarande handling som styrker vilket belopp som skatteinbetalningen har uppgått till. Tyskar och utlänningar behandlas alltid strikt lika ... i fråga om ... de skatter som i praktiken skall erläggas.” III – Faktiska omständigheter, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan 8. Gerard Merida är fransk medborgare och bor i Frankrike. Fram till dess att han sades upp arbetade han för de franska trupper som var permanent stationerade i Tyskland. Efter det att hans anställningsförhållande hade upphört erhöll Gerard Merida övergångsstöd enligt kollektivavtalet om socialt skydd. Förmånens storlek beräknades i enlighet med kollektivavtalet om socialt skydd. Med andra ord beaktades i samband med hans tidigare bruttolön de förmåner vid arbetslöshet som han faktiskt hade uppburit i Frankrike och den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst. För det sålunda beräknade övergångsstödet skulle Gerard Merida enligt det tillämpliga dubbelbeskattningsavtalet beskattas i Frankrike såsom för inkomst av tjänst, och fransk skatt belöpte således på stödet. 9. Eftersom Gerard Merida ansåg att avdraget för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst innebar ett otillåtet missgynnande av honom i förhållande till arbetstagare med hemvist i Tyskland, väckte han talan mot Förbundsrepubliken Tyskland. Behörig Arbeitsgericht och behörig Landesarbeitsgericht ogillade talan respektive överklagandet. Gerard Merida överklagade Landesarbeitsgerichts dom till Bundesarbeitsgericht. Den sistnämnda domstolen är inte säker på att kollektivavtalet om socialt skydd är förenligt med gemenskapsrätten i fråga om fri rörlighet för arbetstagare, i den del avtalet rör det sätt på vilket övergångsstödet beräknas i sådana fall som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen. Av denna anledning har Bundesarbeitsgericht genom beslut av den 27 juni 2002 vilandeförklarat målet och hänskjutit följande fråga till domstolen för förhandsavgörande: Innebär det ett åsidosättande av artikel 39 EG att, vid fastställande av beräkningsunderlag för övergångsstöd, i sådant fall som avses i 4 § 1 b TV SozSich, beakta fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst (4 § 3 b andra meningen TV SozSich), om den före detta arbetstagaren är bosatt i utlandet och är skattskyldig där? IV – Tolkningsfrågan A – Vad parterna i huvudsak har anfört 10. Gerard Merida och kommissionen anser att i Frankrike bosatta mottagare av övergångsstöd diskrimineras indirekt genom avdraget för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst. Det sätt på vilket övergångsstödet beräknas får till följd att dessa förmånstagare totalt sett får ett mindre belopp än det som de tidigare erhöll från sin dåvarande arbetsgivare. För en arbetstagare som på grund av att han har hemvist i Tyskland omfattas av tysk skatterätt görs nämligen inga andra avdrag från övergångsstödet än det som avser fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst och det som avser förmåner vid arbetslöshet. De i Frankrike bosatta mottagarna av övergångsstödet måste däremot utöver avdraget för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst erlägga fransk skatt på övergångsstödet. Syftet med övergångsstödet är emellertid att arbetstagaren under det första året efter anställningsförhållandets upphörande fortfarande skall få hela det belopp som den tidigare arbetsgivaren utgav till honom. Detta garanteras för stödmottagare med hemvist i Tyskland. På grund av dubbelbeskattningsavtalet har stödmottagare med hemvist i Frankrike däremot haft en högre inkomst av tjänst, eftersom även fransk skatt på inkomst av tjänst påfördes för det av arbetsgivaren utbetalda beloppet. Vad gäller övergångsstödet minskas dock bruttointäkten såväl med fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst som med faktisk fransk skatt. Att på detta sätt försätta mottagarna med hemvist i Frankrike i en sämre situation kan inte heller motiveras med hänsyn som avser att förvaltningen skall förenklas. Den gemenskapsrättsliga principen om fri rörlighet för arbetstagare enligt artikel 39 EG kan inte inskränkas med sådana hänsyn som grund. 11. Förbundsrepubliken Tyskland är av uppfattningen att det i sådana fall som Gerard Meridas inte är diskriminerande att beräkna övergångsstödets storlek med avdrag för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst. Till stöd härför har denna medlemsstat hänvisat till hänsyn till förenkling av förvaltningen och till att övergångsstödet inte utgör någon fortsatt löneutbetalning vid arbetslöshet. Vid förhandlingen har företrädaren för den tyska regeringen angivit att det tvärtom är fråga om en frivillig social förmån från Förbundsrepubliken Tyskland till förutvarande arbetstagare för andra stater, vilken främjar ”den sociala lindringen av omställningsprocessen” vid arbetslöshet och utgör ”ett visst stöd i form av en social förmån”. Övergångsstödet beräknas därför på samma sätt för alla förmånstagare. Gemenskapsrätten ger inte gränsarbetare rätt till mer förmånlig behandling än de arbetstagare som är bosatta inom landet. Vid förhandlingen anförde Förbundsrepubliken Tyskland vidare att övergångsstödet även för stödmottagare med hemvist i Tyskland i princip är skattepliktigt i sig. Eventuella skatter ”neutraliseras” dock vid beräkningen av övergångsstödet genom att förmånen höjs i motsvarande mån. Denna bestämmelse gäller även för sådana skatter på övergångsstödet som skall erläggas i Frankrike. B – Bedömning 1. Formuleringen av tolkningsfrågan 12. Den hänskjutande domstolen är inte säker på huruvida 4 § 3 b 2 i kollektivavtalet om socialt skydd är förenlig med artikel 39 EG, i den del ”fastställande av beräkningsunderlag” för övergångsstödet (det är uppenbart att det är fastställande av stödets storlek som avses) enligt denna kollektivavtalsbestämmelse skall ske med avdrag för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst, även för stödmottagare med hemvist i Frankrike. Domstolen i fråga hemställer därför om tolkning av artikel 39 EG. Kollektivavtalsfästa förmåner såsom övergångsstödet ingår dock även i tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet i artikel 7.4 i förordning nr 1612/68. Domstolen har i liknande fall hittills prövat EG-fördraget och förordning nr 1612/68 gemensamt och fastställt att förordningen närmare utvecklar de rättigheter som migrerande arbetstagare har enligt artikel 39 EG, såvida det är fråga om skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande och/eller av ett kollektivavtal. (3) 13. Jag föreslår därför att tolkningsfrågan skall omformuleras enligt följande: Skall artikel 39 EG och artikel 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen tolkas så, att de utgör hinder för en nationell kollektivavtalsbestämmelse enligt vilken storleken av en social förmån, såsom det i målet vid den nationella domstolen aktuella ”övergångsstödet”, i fråga om stödmottagare med hemvist i en annan medlemsstat, vilka även är skattskyldiga där, beräknas på så sätt att fiktiv inhemsk skatt på den förutvarande bruttoinkomsten av tjänst tas med i beräkningen, trots att det på grund av ett dubbelbeskattningsavtal inte innehölls någon inhemsk skatt på inkomst av tjänst för de ovannämnda stödmottagarna under den tid som anställningsförhållandet pågick? 2. Tolkningen av artikel 39 EG och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 a) Frågan om eventuell diskriminering genom faktisk dubbelbeskattning 14. Gerard Merida och kommissionen betraktar det som otillåten diskriminering att fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst beaktas vid beräkningen av övergångsstöd för stödmottagare med hemvist i Frankrike, trots att övergångsstödet fortfarande skall beskattas i Frankrike. Även den nationella domstolens tolkningsfråga avser uppenbart denna aspekt, eftersom den har skattskyldigheten i Frankrike som utgångspunkt. 15. I detta hänseende skall det inledningsvis fastställas att den hänskjutande domstolen inte har gjort någon omfattande återgivning av kollektivavtalet om socialt skydd, i den del det skulle kunna utgöra grundvalen för en eventuell diskriminering. Förbundsrepubliken Tyskland har först vid förhandlingen citerat de ifrågavarande delarna av kollektivavtalet och härvid – obestritt – angivit att övergångsstödet är skattepliktigt även för stödmottagare i Tyskland, men att ersättning för skatterna utgår, och att även stödmottagare med hemvist i Frankrike kan göra anspråk på denna ersättning. Därmed bortfaller det missgynnande av stödmottagare med hemvist i Frankrike som det är uppenbart att Gerard Merida och kommissionen har förutsatt i sin argumentation och som även den hänskjutande domstolen har ansett vara möjligt, nämligen att det har förekommit en kvasidubbelbeskattning (fiktiv i Tyskland och faktisk i Frankrike). b) Frågan om en eventuell diskriminering på grund av att storleken på övergångsstödet för stödmottagare med hemvist i Frankrike inte motsvarar det belopp som utgavs av den tidigare arbetsgivaren 16. Vid beräkning av övergångsstödet dras från den individuella bruttointäkten för alla stödmottagare, det vill säga oavsett om de har hemvist i Tyskland, den fiktiva tyska skatt på inkomst av tjänst som skulle påföras en jämförbar person med hemvist i Tyskland. Därigenom missgynnas stödmottagare med hemvist i Frankrike i förhållande till stödmottagare med hemvist i Tyskland, såtillvida att övergångsstödets belopps storlek för de förstnämnda inte motsvarar det belopp som utbetalades av den tidigare arbetsgivaren, till skillnad från vad som är fallet för de sistnämnda. 17. Det kan ifrågasättas huruvida detta innebär en i artikel 39 och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 förbjuden indirekt diskriminering. 18. Artikel 39 EG och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 innebär förbud inte bara mot diskriminering på grund av medborgarskap, utan även mot alla förtäckta former av diskriminering, vilka genom tillämpning av andra kriterier rent faktiskt leder till samma resultat. (4) Såsom följer av domstolens rättspraxis skall en bestämmelse i nationell rätt, såvida den inte är objektivt motiverad och står i proportion till sitt syfte, anses vara indirekt diskriminerande om den till sin natur är sådan att den snarare kan ha verkningar för migrerande än för inhemska arbetstagare och det följaktligen föreligger en risk för att bestämmelsen särskilt missgynnar migrerande arbetstagare. (5) 19. Kollektivavtalet om socialt skydd gör visserligen ingen åtskillnad beroende på vilket medborgarskap mottagaren av ett övergångsstöd har, men det kan ändå ha olika verkningar beroende på huruvida arbetstagaren bor i Tyskland eller i Frankrike vid den tidpunkt då han uppbär övergångsstödet. Bosättning inom landet är dock mycket vanligare bland de egna medborgarna än bland tidigare migrerande arbetstagare, varför ett sådant kriterium tenderar att missgynna förutvarande gränsarbetare (6) . Det skulle därmed kunna vara fråga om indirekt diskriminering. 20. Indirekt diskriminering föreligger när olika bestämmelser tillämpas på lika situationer eller om samma bestämmelse tillämpas på olika situationer och detta inte kan motiveras med en objektiv skillnad eller ett objektivt ändamål. (7) Bestämmelsen om det sätt på vilket övergångsstödet skall beräknas skulle kunna vara ett fall där samma bestämmelse tillämpas på olika situationer. 21. Domstolen har mestadels bedömt huruvida indirekt diskriminering föreligger utifrån syftet med den aktuella ifrågasatta åtgärden (8) . 22. Enligt vad Förbundsrepubliken Tyskland plausibelt har anfört vid förhandlingen är syftet med övergångsstödet inte att upprätthålla den individuella inkomstnivån vid arbetslöshet, utan att bevilja en statlig social förmån som är oberoende av arbetsförhållandet, och har till syfte att vara socialt förebyggande vid arbetslöshet. Detta följer av att förmånen inte utges för den tidigare arbetsgivarens räkning, utan av en utomstående, nämligen Förbundsrepubliken Tyskland, av egna medel och utan motprestation. 23. Det förefaller absolut vara förenligt med detta ändamål att beräkna denna sociala förmån för jämförbara stödmottagare med hemvist inom landet och med hemvist i en annan medlemsstat enhetligt, det vill säga med beaktande av den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst. 24. Detta leder visserligen till att övergångsstödets storlek inte motsvarar storleken på det belopp som den tidigare arbetsgivaren utgav vad gäller stödmottagare med hemvist i Frankrike. Detta nominellt sett högre belopp till arbetstagare med hemvist i Frankrike var dock endast den naturliga följden av den omständigheten att deras inkomst då de uppbar lön var befriade från tysk beskattning av inkomst av tjänst, med stöd av det relevanta dubbelbeskattningsavtalet. 25. En sådan annorlunda situation för skattskyldiga med hemvist i olika medlemsstater i samband med dubbelbeskattningsavtal är enligt domstolens praxis förenlig med gemenskapsrätten såvida den i första hand är ett resultat av att de berörda medlemsstaterna tillämpar olika skattesatser, vilket de är behöriga att göra (9) . Av det förhållandet att en sådan åtskillnad i behandling som den som har skett i målet vid den nationella domstolen i fråga om arbetstagare med hemvist i Tyskland respektive i Frankrike är förenlig med gemenskapsrätten kan slutsatsen dock inte dras att detta även måste vara fallet i fråga om beräkningen av en av arbetsgivaren oberoende statlig social förmån som har syftet att vara socialt förebyggande vid arbetslöshet. 26. Artikel 39 EG och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 utgör därmed inte hinder för att beräkna övergångsstödet enligt kollektivavtalet om socialt skydd i fråga om arbetstagare med hemvist i Frankrike, såvida övergångsstödet utgör en av arbetsgivaren oberoende statlig social förmån, vars syfte är att vara socialt förebyggande vid arbetslöshet. V – Förslag till avgörande 27. Med hänsyn till ovanstående föreslår jag att domstolen skall besvara tolkningsfrågan enligt följande: Artikel 39 EG och artikel 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen skall tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell kollektivavtalsbestämmelse enligt vilken storleken av en social förmån, såsom det i målet vid den nationella domstolen aktuella ”övergångsstödet”, i fråga om stödmottagare med hemvist i en annan medlemsstat, vilka även är skattskyldiga där, beräknas på så sätt att fiktiv inhemsk skatt på den förutvarande bruttoinkomsten av tjänst tas med i beräkningen, trots att det på grund av ett dubbelbeskattningsavtal inte innehölls någon inhemsk skatt på inkomst av tjänst för de ovannämnda stödmottagarna under den tid som anställningsförhållandet pågick, såvida ersättning utges i exakt lika hög grad för skatt på övergångsstödet som påförs i en annan medlemsstat som för skatt som i förekommande fall påförs i det egna landet.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.
3 – Dom av den 8 maj 1990 i mål 175/88, Biehl (REG 1990, s. I-1779, svensk specialutgåva, volym 10, s. 399), av den 23 februari 1994 i mål C-419/92, Scholz (REG 1994, s. I-505), och av den 15 januari 1998 i mål C-15/96, Schöning-Kougebetopoulou (REG 1998, s. I-47).
4 – Dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153, svensk specialutgåva, volym 2, s. 219), punkt 11, av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O’Flynn (REG 1996, s. I-2617), punkt 17, och av den 27 november 1997 i mål C-57/96, Meints (REG 1997, s. I-6689), punkt 44.
5 – Domar av den 12 september 1996 i mål C-278/94, kommissionen mot Belgien (REG 1996, s. I-4307), och i målet O’Flynn (se ovan fotnot 4).
6 – Domen i målet Meints (se ovan fotnot 4) och dom av den 24 september 1998 i mål C-35/97, kommissionen mot Frankrike (REG 1998, s. I-5325).
7 – Se, endast såsom exempel, domarna om skattemässig behandling av utlänningar av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielockx (REG 1995, s. I-2493), av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089) och av den 14 september 1999 i mål C-391/97, Gschwind (REG 1999, s. I-5451), punkt 21 ff., och därutöver domen i målet Meints (se ovan fotnot 4), punkt 45, och i målet O’Flynn (se ovan fotnot 4), punkt 20.
8 – Se senast domstolens dom av den 23 oktober 2003 i de förenade målen C-4/02 och C-5/02 (Schönheit och Becker, REG 2003, s. I-0000, punkterna 84 och 95).
9 – Dom av den 12 maj 1998 i mål C-336/96, Gilly (REG 1998, s. I-2793), och av den 12 december 2002 i mål C-385/00, de Groot (REG 2002, s. I-11819).
CHRISTINE STIX-HACKL
föredraget den 5 februari 2004(1)
Mål C-400/02
Gerard Merida
mot
Bundesrepublik Deutschland
(Begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Tyskland))
Fri rörlighet för arbetstagare – Likabehandling i kollektivavtal – Övergångsstöd – Diskriminering av förutvarande arbetstagare i Tyskland vilka har hemvist i Frankrike
I – Inledning 1. Förevarande mål avser beräkningen av en viss kollektivavtalsreglerad förmån (”övergångsstöd”), som utbetalas när ett anställningsförhållande avslutas. II – Tillämpliga bestämmelser A – Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 (2) av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (nedan kallad förordning nr 1612/68) 2. Artikel 7.4 har följande lydelse: ”Alla klausuler i ett kollektivt eller individuellt avtal eller någon annan kollektiv bestämmelse om rätt att söka anställning, anställning, lön och andra villkor för arbete eller avskedande skall vara ogiltiga, såvitt de föreskriver eller bemyndigar diskriminerande villkor för arbetstagare som är medborgare i de andra medlemsstaterna.” B – Nationell rätt 3. Enligt vad den hänskjutande domstolen oemotsagd har angivit i sin begäran om förhandsavgörande och vad företrädaren för Förbundsrepubliken Tyskland obestritt har uppgivit vid förhandlingen är det relevanta tyska rättsläget följande: 4. Fram till dess att de franska trupper som var permanent stationerade på tyskt territorium lämnade Tyskland var flera civila arbetstagare anställda hos dem. Dessa arbetstagares arbetsgivare var just de franska trupperna. Lönen utbetalades av Förbundsrepubliken Tysklands myndigheter på uppdrag av de franska trupperna och för deras räkning. Med stöd av det tysk-franska dubbelbeskattningsavtalet berodde det på arbetstagarens hemvist vilken skatterätt som var tillämplig på hans eller hennes inkomst av tjänst. De tyska myndigheterna innehöll i överensstämmelse härmed ingen skatt på inkomst av tjänst från bruttolönen för arbetstagare med hemvist i Frankrike, utan utbetalade i överensstämmelse härmed ett högre belopp till dessa än till arbetstagare med hemvist i Tyskland. Detta belopp, som den förutvarande arbetsgivaren utgav, beskattades i Frankrike som intäkt av tjänst. 5. Övergångsstödet är en social förmån som Förbundsrepubliken Tyskland utbetalar med stöd av kollektivavtalet av den 31 augusti 1971 om socialt skydd för arbetstagare vid de trupper som är permanent stationerade i Förbundsrepubliken Tyskland (nedan kallat kollektivavtalet om socialt skydd), i eget namn och av Förbundsrepubliken Tysklands budgetmedel, till förutvarande arbetstagare vid de ”franska trupperna på tyskt territorium”, såvida deras anställningsförhållande sades upp på grund av att de permanent stationerade trupperna lämnade Tyskland. 6. Enligt de bestämmelser i kollektivavtalet om socialt skydd vilka är relevanta i målet vid den nationella domstolen beräknas övergångsstödets storlek på samma sätt för alla förmånstagare. Denna beräkning sker i huvudsak på så sätt att, vid sidan av de förmåner vid arbetslöshet som arbetstagaren faktiskt har erhållit, bland annat den fiktiva tyska beskattningen av inkomst av tjänst tas med i beräkningen vad gäller den kollektivavtalsstadgade grundersättning som han hade rätt till per hel kalendermånad vid den tidpunkt då han sades upp. Den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst skall beaktas enligt de skatterättsliga kriterier som gäller vid tidpunkten för utbetalning av övergångsstödet. Den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst tas alltså även med i beräkningen för förutvarande arbetstagare i Frankrike för vilka ingen skatt enligt tysk rätt på inkomst av tjänst innehölls under den tid de uppbar lön för sitt arbete. 7. Det på detta sätt beräknade övergångsstödet är skattepliktigt för förmånstagare som är bosatta i Tyskland, i den del det överstiger ett fribelopp. Förmånstagare som bor i Frankrike måste betala fransk skatt på övergångsstödet. I 4 § punkt 4.2 i kollektivavtalet om socialt skydd föreskrivs följande: ”Om övergångsstödet utbetalas utöver förmåner från Bundesanstalt für Arbeit skall det ökas med det belopp som krävs för att täcka skatten på inkomst av tjänst.” Enligt vad den tyska regeringens företrädare har angivit vid förhandlingen har ”denna ökning till följd att en eventuell beskattning neutraliseras. Härvid saknar det betydelse vilken medlemsstat som tar ut denna skatt. ... Mottagaren försätts i Tyskland alltid i den situationen att han inte ekonomiskt belastas med skatten. I förevarande fall skulle ersättning kunna utges för ... den skatt som [klaganden] skall erlägga i Frankrike på övergångsstödet. Det enda som krävs för detta är en motsvarande handling som styrker vilket belopp som skatteinbetalningen har uppgått till. Tyskar och utlänningar behandlas alltid strikt lika ... i fråga om ... de skatter som i praktiken skall erläggas.” III – Faktiska omständigheter, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan 8. Gerard Merida är fransk medborgare och bor i Frankrike. Fram till dess att han sades upp arbetade han för de franska trupper som var permanent stationerade i Tyskland. Efter det att hans anställningsförhållande hade upphört erhöll Gerard Merida övergångsstöd enligt kollektivavtalet om socialt skydd. Förmånens storlek beräknades i enlighet med kollektivavtalet om socialt skydd. Med andra ord beaktades i samband med hans tidigare bruttolön de förmåner vid arbetslöshet som han faktiskt hade uppburit i Frankrike och den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst. För det sålunda beräknade övergångsstödet skulle Gerard Merida enligt det tillämpliga dubbelbeskattningsavtalet beskattas i Frankrike såsom för inkomst av tjänst, och fransk skatt belöpte således på stödet. 9. Eftersom Gerard Merida ansåg att avdraget för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst innebar ett otillåtet missgynnande av honom i förhållande till arbetstagare med hemvist i Tyskland, väckte han talan mot Förbundsrepubliken Tyskland. Behörig Arbeitsgericht och behörig Landesarbeitsgericht ogillade talan respektive överklagandet. Gerard Merida överklagade Landesarbeitsgerichts dom till Bundesarbeitsgericht. Den sistnämnda domstolen är inte säker på att kollektivavtalet om socialt skydd är förenligt med gemenskapsrätten i fråga om fri rörlighet för arbetstagare, i den del avtalet rör det sätt på vilket övergångsstödet beräknas i sådana fall som det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen. Av denna anledning har Bundesarbeitsgericht genom beslut av den 27 juni 2002 vilandeförklarat målet och hänskjutit följande fråga till domstolen för förhandsavgörande: Innebär det ett åsidosättande av artikel 39 EG att, vid fastställande av beräkningsunderlag för övergångsstöd, i sådant fall som avses i 4 § 1 b TV SozSich, beakta fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst (4 § 3 b andra meningen TV SozSich), om den före detta arbetstagaren är bosatt i utlandet och är skattskyldig där? IV – Tolkningsfrågan A – Vad parterna i huvudsak har anfört 10. Gerard Merida och kommissionen anser att i Frankrike bosatta mottagare av övergångsstöd diskrimineras indirekt genom avdraget för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst. Det sätt på vilket övergångsstödet beräknas får till följd att dessa förmånstagare totalt sett får ett mindre belopp än det som de tidigare erhöll från sin dåvarande arbetsgivare. För en arbetstagare som på grund av att han har hemvist i Tyskland omfattas av tysk skatterätt görs nämligen inga andra avdrag från övergångsstödet än det som avser fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst och det som avser förmåner vid arbetslöshet. De i Frankrike bosatta mottagarna av övergångsstödet måste däremot utöver avdraget för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst erlägga fransk skatt på övergångsstödet. Syftet med övergångsstödet är emellertid att arbetstagaren under det första året efter anställningsförhållandets upphörande fortfarande skall få hela det belopp som den tidigare arbetsgivaren utgav till honom. Detta garanteras för stödmottagare med hemvist i Tyskland. På grund av dubbelbeskattningsavtalet har stödmottagare med hemvist i Frankrike däremot haft en högre inkomst av tjänst, eftersom även fransk skatt på inkomst av tjänst påfördes för det av arbetsgivaren utbetalda beloppet. Vad gäller övergångsstödet minskas dock bruttointäkten såväl med fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst som med faktisk fransk skatt. Att på detta sätt försätta mottagarna med hemvist i Frankrike i en sämre situation kan inte heller motiveras med hänsyn som avser att förvaltningen skall förenklas. Den gemenskapsrättsliga principen om fri rörlighet för arbetstagare enligt artikel 39 EG kan inte inskränkas med sådana hänsyn som grund. 11. Förbundsrepubliken Tyskland är av uppfattningen att det i sådana fall som Gerard Meridas inte är diskriminerande att beräkna övergångsstödets storlek med avdrag för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst. Till stöd härför har denna medlemsstat hänvisat till hänsyn till förenkling av förvaltningen och till att övergångsstödet inte utgör någon fortsatt löneutbetalning vid arbetslöshet. Vid förhandlingen har företrädaren för den tyska regeringen angivit att det tvärtom är fråga om en frivillig social förmån från Förbundsrepubliken Tyskland till förutvarande arbetstagare för andra stater, vilken främjar ”den sociala lindringen av omställningsprocessen” vid arbetslöshet och utgör ”ett visst stöd i form av en social förmån”. Övergångsstödet beräknas därför på samma sätt för alla förmånstagare. Gemenskapsrätten ger inte gränsarbetare rätt till mer förmånlig behandling än de arbetstagare som är bosatta inom landet. Vid förhandlingen anförde Förbundsrepubliken Tyskland vidare att övergångsstödet även för stödmottagare med hemvist i Tyskland i princip är skattepliktigt i sig. Eventuella skatter ”neutraliseras” dock vid beräkningen av övergångsstödet genom att förmånen höjs i motsvarande mån. Denna bestämmelse gäller även för sådana skatter på övergångsstödet som skall erläggas i Frankrike. B – Bedömning 1. Formuleringen av tolkningsfrågan 12. Den hänskjutande domstolen är inte säker på huruvida 4 § 3 b 2 i kollektivavtalet om socialt skydd är förenlig med artikel 39 EG, i den del ”fastställande av beräkningsunderlag” för övergångsstödet (det är uppenbart att det är fastställande av stödets storlek som avses) enligt denna kollektivavtalsbestämmelse skall ske med avdrag för fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst, även för stödmottagare med hemvist i Frankrike. Domstolen i fråga hemställer därför om tolkning av artikel 39 EG. Kollektivavtalsfästa förmåner såsom övergångsstödet ingår dock även i tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet i artikel 7.4 i förordning nr 1612/68. Domstolen har i liknande fall hittills prövat EG-fördraget och förordning nr 1612/68 gemensamt och fastställt att förordningen närmare utvecklar de rättigheter som migrerande arbetstagare har enligt artikel 39 EG, såvida det är fråga om skyldigheter som följer av ett anställningsförhållande och/eller av ett kollektivavtal. (3) 13. Jag föreslår därför att tolkningsfrågan skall omformuleras enligt följande: Skall artikel 39 EG och artikel 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen tolkas så, att de utgör hinder för en nationell kollektivavtalsbestämmelse enligt vilken storleken av en social förmån, såsom det i målet vid den nationella domstolen aktuella ”övergångsstödet”, i fråga om stödmottagare med hemvist i en annan medlemsstat, vilka även är skattskyldiga där, beräknas på så sätt att fiktiv inhemsk skatt på den förutvarande bruttoinkomsten av tjänst tas med i beräkningen, trots att det på grund av ett dubbelbeskattningsavtal inte innehölls någon inhemsk skatt på inkomst av tjänst för de ovannämnda stödmottagarna under den tid som anställningsförhållandet pågick? 2. Tolkningen av artikel 39 EG och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 a) Frågan om eventuell diskriminering genom faktisk dubbelbeskattning 14. Gerard Merida och kommissionen betraktar det som otillåten diskriminering att fiktiv tysk skatt på inkomst av tjänst beaktas vid beräkningen av övergångsstöd för stödmottagare med hemvist i Frankrike, trots att övergångsstödet fortfarande skall beskattas i Frankrike. Även den nationella domstolens tolkningsfråga avser uppenbart denna aspekt, eftersom den har skattskyldigheten i Frankrike som utgångspunkt. 15. I detta hänseende skall det inledningsvis fastställas att den hänskjutande domstolen inte har gjort någon omfattande återgivning av kollektivavtalet om socialt skydd, i den del det skulle kunna utgöra grundvalen för en eventuell diskriminering. Förbundsrepubliken Tyskland har först vid förhandlingen citerat de ifrågavarande delarna av kollektivavtalet och härvid – obestritt – angivit att övergångsstödet är skattepliktigt även för stödmottagare i Tyskland, men att ersättning för skatterna utgår, och att även stödmottagare med hemvist i Frankrike kan göra anspråk på denna ersättning. Därmed bortfaller det missgynnande av stödmottagare med hemvist i Frankrike som det är uppenbart att Gerard Merida och kommissionen har förutsatt i sin argumentation och som även den hänskjutande domstolen har ansett vara möjligt, nämligen att det har förekommit en kvasidubbelbeskattning (fiktiv i Tyskland och faktisk i Frankrike). b) Frågan om en eventuell diskriminering på grund av att storleken på övergångsstödet för stödmottagare med hemvist i Frankrike inte motsvarar det belopp som utgavs av den tidigare arbetsgivaren 16. Vid beräkning av övergångsstödet dras från den individuella bruttointäkten för alla stödmottagare, det vill säga oavsett om de har hemvist i Tyskland, den fiktiva tyska skatt på inkomst av tjänst som skulle påföras en jämförbar person med hemvist i Tyskland. Därigenom missgynnas stödmottagare med hemvist i Frankrike i förhållande till stödmottagare med hemvist i Tyskland, såtillvida att övergångsstödets belopps storlek för de förstnämnda inte motsvarar det belopp som utbetalades av den tidigare arbetsgivaren, till skillnad från vad som är fallet för de sistnämnda. 17. Det kan ifrågasättas huruvida detta innebär en i artikel 39 och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 förbjuden indirekt diskriminering. 18. Artikel 39 EG och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 innebär förbud inte bara mot diskriminering på grund av medborgarskap, utan även mot alla förtäckta former av diskriminering, vilka genom tillämpning av andra kriterier rent faktiskt leder till samma resultat. (4) Såsom följer av domstolens rättspraxis skall en bestämmelse i nationell rätt, såvida den inte är objektivt motiverad och står i proportion till sitt syfte, anses vara indirekt diskriminerande om den till sin natur är sådan att den snarare kan ha verkningar för migrerande än för inhemska arbetstagare och det följaktligen föreligger en risk för att bestämmelsen särskilt missgynnar migrerande arbetstagare. (5) 19. Kollektivavtalet om socialt skydd gör visserligen ingen åtskillnad beroende på vilket medborgarskap mottagaren av ett övergångsstöd har, men det kan ändå ha olika verkningar beroende på huruvida arbetstagaren bor i Tyskland eller i Frankrike vid den tidpunkt då han uppbär övergångsstödet. Bosättning inom landet är dock mycket vanligare bland de egna medborgarna än bland tidigare migrerande arbetstagare, varför ett sådant kriterium tenderar att missgynna förutvarande gränsarbetare (6) . Det skulle därmed kunna vara fråga om indirekt diskriminering. 20. Indirekt diskriminering föreligger när olika bestämmelser tillämpas på lika situationer eller om samma bestämmelse tillämpas på olika situationer och detta inte kan motiveras med en objektiv skillnad eller ett objektivt ändamål. (7) Bestämmelsen om det sätt på vilket övergångsstödet skall beräknas skulle kunna vara ett fall där samma bestämmelse tillämpas på olika situationer. 21. Domstolen har mestadels bedömt huruvida indirekt diskriminering föreligger utifrån syftet med den aktuella ifrågasatta åtgärden (8) . 22. Enligt vad Förbundsrepubliken Tyskland plausibelt har anfört vid förhandlingen är syftet med övergångsstödet inte att upprätthålla den individuella inkomstnivån vid arbetslöshet, utan att bevilja en statlig social förmån som är oberoende av arbetsförhållandet, och har till syfte att vara socialt förebyggande vid arbetslöshet. Detta följer av att förmånen inte utges för den tidigare arbetsgivarens räkning, utan av en utomstående, nämligen Förbundsrepubliken Tyskland, av egna medel och utan motprestation. 23. Det förefaller absolut vara förenligt med detta ändamål att beräkna denna sociala förmån för jämförbara stödmottagare med hemvist inom landet och med hemvist i en annan medlemsstat enhetligt, det vill säga med beaktande av den fiktiva tyska skatten på inkomst av tjänst. 24. Detta leder visserligen till att övergångsstödets storlek inte motsvarar storleken på det belopp som den tidigare arbetsgivaren utgav vad gäller stödmottagare med hemvist i Frankrike. Detta nominellt sett högre belopp till arbetstagare med hemvist i Frankrike var dock endast den naturliga följden av den omständigheten att deras inkomst då de uppbar lön var befriade från tysk beskattning av inkomst av tjänst, med stöd av det relevanta dubbelbeskattningsavtalet. 25. En sådan annorlunda situation för skattskyldiga med hemvist i olika medlemsstater i samband med dubbelbeskattningsavtal är enligt domstolens praxis förenlig med gemenskapsrätten såvida den i första hand är ett resultat av att de berörda medlemsstaterna tillämpar olika skattesatser, vilket de är behöriga att göra (9) . Av det förhållandet att en sådan åtskillnad i behandling som den som har skett i målet vid den nationella domstolen i fråga om arbetstagare med hemvist i Tyskland respektive i Frankrike är förenlig med gemenskapsrätten kan slutsatsen dock inte dras att detta även måste vara fallet i fråga om beräkningen av en av arbetsgivaren oberoende statlig social förmån som har syftet att vara socialt förebyggande vid arbetslöshet. 26. Artikel 39 EG och artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 utgör därmed inte hinder för att beräkna övergångsstödet enligt kollektivavtalet om socialt skydd i fråga om arbetstagare med hemvist i Frankrike, såvida övergångsstödet utgör en av arbetsgivaren oberoende statlig social förmån, vars syfte är att vara socialt förebyggande vid arbetslöshet. V – Förslag till avgörande 27. Med hänsyn till ovanstående föreslår jag att domstolen skall besvara tolkningsfrågan enligt följande: Artikel 39 EG och artikel 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen skall tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell kollektivavtalsbestämmelse enligt vilken storleken av en social förmån, såsom det i målet vid den nationella domstolen aktuella ”övergångsstödet”, i fråga om stödmottagare med hemvist i en annan medlemsstat, vilka även är skattskyldiga där, beräknas på så sätt att fiktiv inhemsk skatt på den förutvarande bruttoinkomsten av tjänst tas med i beräkningen, trots att det på grund av ett dubbelbeskattningsavtal inte innehölls någon inhemsk skatt på inkomst av tjänst för de ovannämnda stödmottagarna under den tid som anställningsförhållandet pågick, såvida ersättning utges i exakt lika hög grad för skatt på övergångsstödet som påförs i en annan medlemsstat som för skatt som i förekommande fall påförs i det egna landet.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.
3 – Dom av den 8 maj 1990 i mål 175/88, Biehl (REG 1990, s. I-1779, svensk specialutgåva, volym 10, s. 399), av den 23 februari 1994 i mål C-419/92, Scholz (REG 1994, s. I-505), och av den 15 januari 1998 i mål C-15/96, Schöning-Kougebetopoulou (REG 1998, s. I-47).
4 – Dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153, svensk specialutgåva, volym 2, s. 219), punkt 11, av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O’Flynn (REG 1996, s. I-2617), punkt 17, och av den 27 november 1997 i mål C-57/96, Meints (REG 1997, s. I-6689), punkt 44.
5 – Domar av den 12 september 1996 i mål C-278/94, kommissionen mot Belgien (REG 1996, s. I-4307), och i målet O’Flynn (se ovan fotnot 4).
6 – Domen i målet Meints (se ovan fotnot 4) och dom av den 24 september 1998 i mål C-35/97, kommissionen mot Frankrike (REG 1998, s. I-5325).
7 – Se, endast såsom exempel, domarna om skattemässig behandling av utlänningar av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielockx (REG 1995, s. I-2493), av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089) och av den 14 september 1999 i mål C-391/97, Gschwind (REG 1999, s. I-5451), punkt 21 ff., och därutöver domen i målet Meints (se ovan fotnot 4), punkt 45, och i målet O’Flynn (se ovan fotnot 4), punkt 20.
8 – Se senast domstolens dom av den 23 oktober 2003 i de förenade målen C-4/02 och C-5/02 (Schönheit och Becker, REG 2003, s. I-0000, punkterna 84 och 95).
9 – Dom av den 12 maj 1998 i mål C-336/96, Gilly (REG 1998, s. I-2793), och av den 12 december 2002 i mål C-385/00, de Groot (REG 2002, s. I-11819).