EU tax law WEB

Available languages

Taxonomy tags

State Aid

Info

Referral date: 25-04-2003
Show case reference
Opinion date: 09-02-2006
Ruling date: 22-06-2006
AG: P. LÃ‰GER

References in this case

Highlight in text

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PHILIPPE LÉGER

föredraget den 9 februari 20061(1)

Innehållsförteckning

I – Inledning

II – Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser

III – Det skatterättsliga systemet för samordningscentra

IV – Bakgrund och förfarande

1. De faktiska omständigheterna före kommissionens beslut

2. Kommissionens beslut

3. Förfarandena mot kommissionens beslut

4. De faktiska omständigheterna efter kommissionens beslut

5. Rådets beslut

6. Förfarandet mot rådets beslut

V – Prövning av talan

A – Talan mot rådets beslut (mål C-399/03)

1. Parternas yrkanden och grunder

2. Bedömning

B – Talan mot kommissionens beslut (de förenade målen C-182/03 och C-217/03)

3. Parternas yrkanden

a) Målet Belgien mot kommissionen (C-182/03)

b) Målet Forum 187 mot kommissionen (C-217/03)

4. Huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning

a) Parternas argument

b) Bedömning

i) Huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning på den grunden att sammanslutningen själv direkt och personligen berörs

ii) Huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning på den grunden att den agerar i vissa av sina medlemmars ställe

5. Bedömning av talan i sak

a) Forum 187:s yrkande om ogiltigförklaring av beslutet av den 17 februari 2003 i dess helhet

i) Avsaknad av rättslig grund och åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

– Parternas argument

– Bedömning

ii) Åsidosättande av artikel 87.1 EG

– Analysmetoden för det omtvistade systemet

– Huruvida vissa företag gynnas

– Åtgärdens statliga karaktär

– Skadlig inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensen

iii) Bristande motivering

b) Konungariket Belgiens och Forum 187:s yrkanden om delvis ogiltigförklaring av beslutet av den 17 februari 2003

i) Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

– Parternas argument

– Bedömning

ii) Åsidosättande av likhetsprincipen

– Parternas argument

– Bedömning

6. Rättegångskostnader

VI – Förslag till avgörande

Förenade målen C-182/03 och C-217/03

Konungariket Belgien

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

och

Forum 187 ASBL

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Statligt stöd – Skatterättsligt system för samordningscentra i Belgien – Talan som väckts av en sammanslutning – Upptagande till sakprövning – Kommissionens beslut att detta system inte utgör ett stöd – Ändrad bedömning av kommissionen – Förfarande – Förordning (EG) nr 659/1999 – Tillämpligt förfarande på befintligt stöd – Artikel 87.1 EG – Övergångsåtgärder – Skydd för berättigade förväntningar – Allmänna likhetsprincipen”

Mål C-399/03

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Europeiska unionens råd

”Konungariket Belgiens stöd till samordningscentra – Stöd avsett att möjliggöra en förlängning av det skatterättsliga systemet för samordningscentra som förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden – Beslut av rådet att förklara ett sådant stöd förenligt med den gemensamma marknaden– Artikel 88.2 tredje stycket EG – Rättsstridighet”

I – Inledning

1. Domstolen har att pröva tre mål där talan om ogiltigförklaring har väckts avseende det skatterättsliga system för samordningscentra som Konungariket Belgien har antagit.

2. Ett samordningscenter är ett företag skapat av en multinationell företagsgrupp som har till syfte att tillhandahålla olika tjänster till företagen i gruppen, särskilt inom det finansiella området. Konungariket Belgien införde år 1982 ett särskilt skatterättsligt system till förmån för dessa centra som är underställda en individuell koncession som är giltig i tio år och som kan förlängas.

3. Europeiska gemenskapernas kommission, till vilken systemet anmälts, hade bedömt att det inte utgjorde ett statligt stöd. Till följd av ett arbete som utförts i Europeiska unionens råd år 1997 angående skatterättslig konkurrens mellan medlemsstaterna företog kommissionen dock en ny granskning av systemet.

4. I beslut av den 17 februari 2003 fann kommissionen att ett sådant system utgör statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.(2) Kommissionen förbjöd den belgiska regeringen att från och med den 17 februari 2003 utge förmåner enligt detta system till nya samordningscentra eller att förlänga gällande tioåriga koncessioner. Kommissionen föreskrev dock att systemets effekter fick bibehållas under löptiden för de individuella koncessionerna som var gällande vid detta datum, dock senast till den 31 december 2010.

5. Till följd av detta beslut begärde den belgiska regeringen att rådet skulle ge den tillstånd att fram till den 31 december 2005 bevilja en med ordningen för samordningscentren identisk skattebehandling för de samordningscentra vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005. Genom beslut av den 16 juli 2003 beviljade rådet denna begäran.(3)

6. I de förenade målen C-182/03 och C-217/03 har talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut väckts av Konungariket Belgien respektive Forum 187 ASBL(4), som är en sammanslutning av samordningscentra i Belgien bildad enligt belgisk rätt.

7. I mål C-399/03 har kommissionen väckt talan om ogiltigförklaring av rådets beslut.

8. Jag kommer i mitt förslag till avgörande att behandla de olika talan som väckts tillsammans, eftersom de rör samma rättsliga och faktiska sammanhang.

9. Jag kommer i min bedömning att undersöka följande sex punkter: rådets behörighet att anta beslutet av den 16 juli 2003, huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning, kommissionens möjlighet att ändra sin tidigare bedömning av huruvida det föreligger ett stöd, huruvida karaktäriseringen av det skatterättsliga systemet för samordningscentren som statligt stöd är välgrundad, och slutligen huruvida kommissionen genom att förbjuda Konungariket Belgien att ens tillfälligt förlänga de koncessioner som förfaller från och med delgivningen av dess beslut av den 17 februari 2003 har åsidosatt samordningscentrens berättigade förväntningar eller den allmänna likhetsprincipen.

II – Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser

10. Statligt stöd är enligt bestämmelserna i EG-fördraget med vissa undantag i princip förbjudet. I artikel 87.1 EG föreskrivs följande:

“Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”

11. I artikel 87.2 EG och 87.3 EG anges de former av statligt stöd som är förenliga med den gemensamma marknaden och de som kan förklaras förenliga med den gemensamma marknaden. I den senare kategorin faller bland annat stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där det råder allvarlig brist på sysselsättning och stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

12. I artikel 88 EG föreskrivs följande:

”1. Kommissionen skall i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den skall till medlemsstaterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion.

2. Om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

Om staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid får kommissionen eller andra berörda stater, med avvikelse från artiklarna 226 och 227, hänskjuta ärendet direkt till domstolen.

På begäran av en medlemsstat kan rådet enhälligt besluta att stöd som denna stat lämnar eller avser att lämna skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, med avvikelse från bestämmelserna i artikel 87 eller de förordningar som avses i artikel 89, om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Om kommissionen beträffande ett sådant stöd redan har inlett det förfarande som avses i första stycket av denna punkt, skall kommissionen – i sådana fall där staten har lämnat in en begäran till rådet – skjuta upp förfarandet till dess rådet har tagit ställning till statens begäran.

Om rådet inte har tagit ställning till nämnda begäran inom tre månader efter det att den inlämnats, skall kommissionen fatta beslut i ärendet.

3. Kommissionen skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut.”

13. Enligt artikel 89 EG får rådet anta förordningar för tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG. Rådet har med stöd av denna befogenhet antagit förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG.(5)

14. Begreppet befintligt stöd definieras i artikel 1 b i förordning nr 659/1999. I denna artikel föreskrivs att begreppet, i denna förordning, omfattar följande:

”i) … allt stöd som fanns innan fördraget trädde i kraft i respektive medlemsstat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter det att fördraget har trätt i kraft,

ii) godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller rådet,

iii) stöd som anses ha godkänts enligt artikel 4.6 i denna förordning[(6)] eller före denna förordning men i enlighet med detta förfarande,

iv) stöd som enligt artikel 15 är att betrakta som befintligt stöd[(7)],

v) stöd som är att betrakta som befintligt stöd, eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring. När vissa åtgärder blir stöd sedan en verksamhet har liberaliserats genom gemenskapslagstiftning, skall sådana åtgärder inte betraktas som befintligt stöd efter det datum som har fastställts för liberalisering.”

15. Förfarandet för granskning av befintligt stöd regleras i artiklarna 17–19 i förordning nr 659/1999. I artikel 17 föreskrivs att kommissionen i samarbete med medlemsstaterna skall granska befintliga stödordningar. Om kommissionen anser att en befintlig stödordning inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, skall den underrätta den berörda medlemsstaten om sin preliminära uppfattning och ge den berörda medlemsstaten tillfälle att inkomma med sina synpunkter inom en månad. Denna tidsfrist kan förlängas.

16. Enligt artikel 18 i förordningen skall kommissionen, om den mot bakgrund av de upplysningar som medlemsstaten har gett in enligt artikel 17 finner att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, utfärda en rekommendation för den berörda medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder. I rekommendationen kan särskilt föreslås att stödordningens innehåll ändras i substans, att krav som gäller förfaranden införs, eller att stödordningen avskaffas.

17. Enligt artikel 19 i förordningen skall kommissionen om den berörda medlemsstaten inte godtar de föreslagna åtgärderna och kommissionen, efter att ha beaktat den berörda medlemsstatens synpunkter fortfarande anser att dessa åtgärder är nödvändiga, inleda ett formellt granskningsförfarande i enlighet med artikel 88.2 EG.

III – Det skatterättsliga systemet för samordningscentra

18. Det skatterättsliga systemet för samordningscentra som antagits av Konungariket Belgien infördes genom kunglig kungörelse av den 30 december 1982(8). Det är klarlagt att systemet inte har genomgått någon avgörande förändring under perioden från det att kommissionen åren 1984, 1987 och 1990 meddelade den belgiska regeringen att den ansåg att systemet inte utgjorde statligt stöd fram till tidpunkten för beslutet av den 17 februari 2003(9).

19. Ett samordningscenter kan upprättas i form av ett belgiskt företag med juridisk person eller i form av en filial bildad i Belgien av ett utländskt bolag. För att omfattas av det skatterättsliga systemet som infördes genom kunglig kungörelse nr 187 krävs att ett center beviljats en föregående och individuell koncession genom kunglig kungörelse. För att få en sådan koncession måste centret ingå i en multinationell företagsgrupp. Detta villkor förutsätter bland annat att de företag som ingår i gruppen är etablerade i minst fyra länder. Företagsgruppen måste även disponera över ett kapital och reserver på minst 1 miljard BEF. Den måste vidare ha en konsoliderad årsomsättning på minst 10 miljarder BEF. Banker och försäkringsbolag är uteslutna från att delta i systemet.

20. Centret i fråga skall ha som enda syfte att utveckla och centralisera en eller flera förberedande funktioner eller stödfunktioner till förmån för alla eller vissa av företagen i gruppen.(10)

21. Centret måste ha åtminstone motsvarande tio heltidsanställda i Belgien vid utgången av sina första två verksamhetsår.

22. Den koncession som centret beviljas är giltigt i tio år och kan förlängas för ytterligare en tioårsperiod.

23. Det skatterättsliga system som de godkända samordningscentren omfattas av inkluderar följande åtgärder:

– Centrens beskattningsbara inkomst bestäms schablonmässigt. Den motsvarar en procentuell andel av summan av utgifter och driftskostnader exklusive personalkostnader, finansiella avgifter och företagsskatt.

– Centren är befriade från fastighetsskatt för de fastigheter som de använder i sin yrkesmässiga verksamhet.

– Registreringsskatten på 0,5 procent behöver varken betalas på ett centers kapitaltillskott eller på ökning av det egna kapitalet.

– Centren är befriade från skatt på inkomst av kapital. På det sättet är med vissa undantag dels utdelningar, räntor och vinster som centren delar ut, dels avkastningen på centrens insatta medel, befriade från denna skatt.

– Centren betalar en årlig skatt som är fastställd till 400 000 BEF per heltidsanställd men som inte får överstiga 4 000 000 BEF per center.

IV – Bakgrund och förfarande

1. De faktiska omständigheterna före kommissionens beslut

24. Kommissionen undersökte det skatterättsliga systemet för samordningscentra första gången år 1984. I beslut av den 16 maj 1984 ansåg kommissionen att systemet inte utgjorde något stöd. Systemet skilde sig dock i sak från det system som anmälts till kommissionen. Kommissionen inledde således ett formellt granskningsförfarande i december 1985. På grundval av de ändringar som den belgiska regeringen gjorde i systemet ansåg kommissionen att detta inte längre innefattade något inslag av stöd och underrättade i skrivelse av den 9 mars 1987 regeringen att förfarandet hade avslutats.

25. Denna bedömning bekräftades av det svar som sir Leon Brittan, dåvarande kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor, på kommissionens vägnar lämnade den 24 september 1990 på Europaparlamentets ledamot Gijs de Vries skriftliga fråga nr 1735/90.(11)

26. Efter ett betänkande avseende skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna antog rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin-rådet) en uppförandekod för företagsbeskattning.(12) Ekofin-rådet satte upp en ad hoc-grupp, den så kallade uppförandekodgruppen, med uppgift att identifiera nationella skatteåtgärder med skadliga följder för den gemensamma marknaden.

27. Kommissionen åtog sig till följd av medlemsstaternas åtgärder att ge ut riktlinjer för tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG beträffande åtgärder som rör direkt beskattning av företag och ”att noggrant övervaka att reglerna beträffande detta stöd genomförs rigoröst”. Kommissionen antog således den 11 november 1998 ett meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag.(13) På grundval av detta meddelande inledde kommissionen en granskning eller en förnyad granskning av medlemsstaternas gällande skatterättsliga system.

28. I samband härmed begärde kommissionen i februari 1999 vissa upplysningar från de belgiska myndigheterna gällande det skatterättsliga systemet för samordningscentra som fanns omnämnt bland de 66 för den gemensamma marknadens funktion potentiellt skadliga nationella åtgärder som listats av uppförandekodgruppen. Myndigheterna svarade i mars 1999.

29. I juli 2000 informerade kommissionens tjänstemän myndigheterna om att systemet föreföll utgöra statligt stöd. För att inleda samarbetsförfarandet enligt artikel 17 i förordning nr 659/1999 gav kommissionens tjänstemän myndigheterna tillfälle att inkomma med sina synpunkter inom en månad.

30. Under sitt möte den 26–27 november 2000 erinrade Ekofin-rådet om att, när det gäller den direkta företagsbeskattningen, alla skadliga åtgärder skall ha avvecklats före den 1 januari 2003 i enlighet med dess resolution av den 1 december 1997. Rådet antog förslaget från ordförandeskapet som föreskrev att när det gäller företag som omfattas av ett skatterättsligt system med skadliga effekter den 31 december 2000 dessa effekter skall upphöra att gälla senast den 31 december 2005 oberoende av huruvida systemen har beviljats för en bestämd tidsperiod eller inte. Rådet förutsåg dock att det efter rapport från uppförandekodgruppen i enskilda fall och i syfte att beakta särskilda omständigheter kunde besluta om att skjuta upp verkningarna av vissa skadliga skatterättsliga system till efter den 31 december 2005.(14)

31. Efter skriftväxling med de belgiska myndigheterna föreslog kommissionen i skrivelse av den 11 juli 2001 med stöd av artikel 88.1 EG att myndigheterna i fråga skulle vidta ett flertal lämpliga åtgärder för att det skatterättsliga systemet för samordningscentra skulle bli förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen angav även i skrivelsen till myndigheterna att de centra som godkänts innan sådana lämpliga åtgärder antas, skulle som en övergångsåtgärd kunna fortsätta att omfattas av det skatterättsliga systemet till och med den 31 december 2005.(15)

32. Eftersom de åtgärder som kommissionen hade föreslagit inte antogs av de belgiska myndigheterna inledde kommissionen det formella granskningsförfarandet genom ett beslut som delgavs genom en skrivelse av den 27 februari 2002 och offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 20 juni 2002.(16) Kommissionen beredde bland annat Konungariket Belgien tillfälle att inkomma med uppgifter om antalet samordningscentra som godkänts fram till detta datum samt att för vart och ett av dessa ange datum för den senaste koncession eller förlängning som var gällande. Den beredde även medlemsstaten och berörda tredje parter möjlighet att inkomma med sina synpunkter och att tillhandahålla all relevant information för att avgöra huruvida de som omfattades av det avsedda systemet hade berättigade förväntningar som gjorde det nödvändigt att föreskriva övergångsåtgärder.(17)

33. I skrivelse av den 16 maj 2002 anmälde de belgiska myndigheterna ett nytt skatterättsligt system för samordningscentra till kommissionen. Kommissionen registrerade detta som ett nytt stöd med nummer N 351/2002.

34. Den 21 januari 2003 beviljade Ekofin-rådet förlängning av förmånerna av vissa skadliga skatterättsliga system till efter år 2005. Vad gäller det belgiska skatterättsliga systemet för samordningscentra föreskrev rådet att de centra som omfattades av systemet den 31 december 2000 skulle kunna fortsätta att omfattas av detta till och med den 31 december 2010.(18)

2. Kommissionens beslut

35. Den 17 februari 2003 antog kommissionen det ifrågasatta beslutet, vilket delgavs Konungariket Belgien samma dag.

36. I beslutet motiverade kommissionen inledningsvis varför den hade karaktäriserat det skatterättsliga systemet för samordningscentra som befintligt stöd samt angav den rättsliga grunden för det förfarande den hade följt. I samma beslut anges att artikel 1 b i förordning nr 659/1999 skulle kunna utgöra rättslig grund i det aktuella fallet och att, om det inte är möjligt, artiklarna 87 EG och 88 EG utgör den verkliga rättsliga grund på vilken kommissionens agerande stöder sig.

37. Det anges också i det ifrågasatta beslutet att, om detta skulle bedömas som ett upphävande eller en ändring av besluten från åren 1984 och 1987, beslutet uppfyller de villkor som gäller för kommissionens rätt att upphäva eller ändra varje gynnande rättsakt som är rättsstridig.

38. Därefter redogör kommissionen för skälen till varför den anser att de olika åtgärder som utgör det skatterättsliga systemet för samordningscentra uppfyller villkoren i artikel 87.1 EG, utan att systemet omfattas av något av de undantag som avses i artikel 87.2 och 87.3 EG.

39. Avslutningsvis undersökte kommissionen samordningscentrens berättigade förväntningar. Den medgav existensen av berättigade förväntningar och att detta motiverar att kommissionen tillåter att de centra som den 31 december 2000 hade en gällande koncession, får dra nytta av fördelarna med det skatterättsliga systemet i fråga fram till dess att den koncessionsperiod som gällde vid tiden för delgivningen av beslutet av den 17 februari 2003 löper ut, dock senast till den 31 december 2010. Kommissionen klargjorde att detta ställningstagande bygger på de skäl som anges nedan.

40. Kommissionen förklarade att en koncession utfärdad av de belgiska myndigheterna utgör ett förhandserkännande av att centret som beviljats koncession för tio år uppfyller villkoren för att kunna omfattas av undantagsordningen enligt kunglig kungörelse nr 187 utan att det varje år skall inge bevis härom. Kommissionen angav emellertid att denna koncession inte innebär att dessa myndigheter har åtagit sig att gentemot det godkända centret bibehålla fördelarna med systemet i tio år. Den erinrade även om att för det fall förfarandet för granskning av befintligt stöd tillämpas kan kommissionens beslut inte ha retroaktiv verkan. Vidare måste kommissionen garantera rättssäkerheten genom att fastställa en övergångsperiod för det omtvistade systemets upphävande om detta är nödvändigt.

41. I detta avseende ansåg kommissionen att hänsyn måste tas till de betydande investeringar som gjorts av samordningscentren och de grupper dessa tillhör. Dessa investeringar har gjorts för att inrätta och utveckla centrens infrastruktur och för att omorganisera strukturer, nätverk, förfaranden och fördelningen av uppgifter inom gruppen. Kommissionen måste även ta hänsyn till långsiktiga åtaganden som ingåtts med personal, fastighetsbolag och finansinstitut. Kommissionen angav att även om en koncession inte garanterar det ifrågavarande skatterättsliga systemets fortbestånd eller dess förmånliga karaktär, så har centret inrättats, investeringar gjorts och förpliktelser ingåtts med skäligen berättigad förlitan på en viss kontinuitet för de ekonomiska villkoren, inbegripet det skatterättsliga systemet. Av detta drog kommissionen slutsatsen att den bör bevilja en övergångsperiod varigenom systemet kan avskaffas gradvis för dem som vid den aktuella tidpunkten omfattades av detta.

42. Kommissionen tillade emellertid följande i skäl 120:

”Eftersom en koncession inte medför några som helst rättigheter avseende ordningens fortbestånd eller dess förmånliga karaktär, inte ens medan koncessionen gäller, anser kommissionen att den inte i något fall kan ge rätt till en förlängning av ordningen efter det att koncessionen löpt ut. Med beaktande av att koncessioner uttryckligen är begränsade till en tioårsperiod är det inte ens möjligt att berättigade förväntningar funnits på en automatisk förlängning, vilket hade inneburit en teoretiskt sett evig koncession.”

43. Av föregående skäl drog kommissionen sina slutsatser formulerade enligt följande:

”121. Kommissionen konstaterar att den stödordning som är tillämplig på samordningscentren i Belgien är oförenlig med den gemensamma marknaden och att avtalets enskilda beståndsdelar antingen måste upphävas eller ändras så att deras oförenlighet upphör. Från och med delgivningen av detta beslut får den förmån som ordningen eller delar av denna medför inte längre beviljas nya center, och förmånen får inte heller upprätthållas genom att gällande koncessioner förlängs. Kommissionen noterar att de center som beviljades koncession 2001 sedan den 31 december 2002 inte längre omfattas av ordningen.

122. Vad beträffar de center som för närvarande omfattas av ordningen medger kommissionen att 1984 års beslut om godkännande av det kungliga beslutet nr 187 samt svaret från kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor på en skriftlig fråga från parlamentet ... har skapat berättigade förväntningar på att denna ordning inte utgör någon överträdelse av fördragets bestämmelser om statligt stöd.

123. Med anledning av de betydande investeringar som genomförts på grundval av detta är det dessutom motiverat med tanke på respekten för stödmottagarnas berättigade förväntningar och rättssäkerhet att bevilja de redan godkända centren en rimlig tidsfrist för att gradvis avveckla ordningen. Kommissionen anser att denna rimliga tidsfrist löper ut den 31 december 2010. De center vilkas koncession löper ut före detta datum kan inte längre omfattas av denna ordning efter det att deras koncession har löpt ut. Då en koncession löpt ut, och i alla händelser efter den 31 december 2010, kommer det att vara olagligt att bevilja eller upprätthålla skatteförmånerna i fråga.”

44. Beslutet av den 17 februari 2003 hade ursprungligen följande lydelse:

”Artikel 1

Den skatteordning som för närvarande gäller i Belgien till förmån för samordningscenter vilka beviljats koncession på grundval av det kungliga beslutet nr 187 är en stödordning som är oförenlig med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

Belgien skall upphäva den stödordning som nämns i artikel 1 eller ändra den så att den blir förenlig med den gemensamma marknaden.

Från och med dagen för delgivningen av detta beslut får den förmån som denna ordning eller delar av denna medför inte längre beviljas nya stödmottagare och inte heller upprätthållas genom att gällande koncessioner förlängs.

De center som beviljades koncession före den 31 december 2000 får upprätthålla ordningen till dess att koncessioner som gäller detta datum upphör att gälla, dock senast till och med den 31 december 2010. I enlighet med punkt 2 gäller att om koncessionen förlängs före detta datum, får den fördel som följer av den ordning som är föremål för detta beslut inte längre beviljas ens tillfälligt.

…”

45. Efter att ha konstaterat att formuleringen ”detta datum” i artikel 2 tredje stycket första meningen i beslutet kan missförstås, beslutade kommissionen att ersätta denna med ”vid tidpunkten för delgivningen av detta beslut”. Kommissionen gjorde således nämnda rättelse den 23 april 2003 som delgavs Konungariket Belgien den 25 april 2003.

46. Enligt rättelsen skall artikel 2 tredje stycket i beslutet av den 17 februari 2003 lyda som följer:

”De center som beviljades koncession före den 31 december 2000 får upprätthålla ordningen till dess att koncessioner som gäller vid tidpunkten för delgivningen av detta beslut[(19)] upphör att gälla, dock senast till och med den 31 december 2010. I enlighet med punkt 2 gäller att om koncessionen förlängs före detta datum, får den fördel som följer av den ordning som är föremål för detta beslut inte längre beviljas ens tillfälligt.”

47. Med beaktande av denna rättelse skall räckvidden av de övergångsåtgärder som föreskrivs i beslutet av den 17 februari 2003 såsom samtliga parter kommit överens om under förfarandet förstås enligt nedanstående. De samordningscentra som hade en individuell koncession som var gällande vid tidpunkten för delgivningen av beslutet, det vill säga den 17 februari 2003, får fortsätta att omfattas av systemet under löptiden av koncessionen, dock senast till den 31 december 2010. Dock kan ingen koncession förlängas från och med den 17 februari 2003.

3. Förfarandena mot kommissionens beslut

48. Konungariket Belgien väckte genom ansökan av den 25 april 2003 talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 17 februari 2003 i dess ursprungliga lydelse. Konungariket Belgien ansökte även om uppskov med verkställigheten av detta beslut.

49. Till följd av rättelsen som delgavs Konungariket Belgien den 25 april 2003 ingav det med stöd av artikel 42.2 i rättegångsreglerna ny ansökan den 9 maj 2003 i syfte att åberopa två nya grunder och att utsträcka sin talan om ogiltigförklaring till kommissionens beslut i dess ändrade lydelse.

50. Forum 187 väckte genom ansökan av den 28 april 2003 talan vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt om ogiltigförklaring av kommissionens beslut i dess ursprungliga lydelse. Forum 187 ansökte även om uppskov med verkställigheten av detta beslut. Den 16 maj 2003 väckte denna genom en tilläggsansökan talan mot kommissionens beslut i dess ändrade lydelse.

51. Förstainstansrätten förklarade genom beslut av den 16 maj 2003 att den avstod från fortsatt handläggning av talan och uppskovsyrkandet till förmån för domstolen där dessa förfaranden registrerades under målnummer C-217/03 respektive C-217/03 R.

52. I en särskild inlaga av den 16 juni 2003 invände kommissionen att det förelåg rättegångshinder för prövning av Forum 187:s talan. Forum 187 inkom med yttrande över invändningen den 7 augusti 2003. Domstolen beslutade den 30 mars 2004 att pröva denna fråga i samband med prövningen i sak.

53. Domstolens ordförande fattade i beslut av den 26 juni 2003 avgörande i de ansökningar om uppskov av kommissionens beslut som gjorts av den belgiska regeringen och Forum 187. Ordföranden fattade följande beslut:

”1) Kommissionens beslut K(2003) 564 slutlig av den 17 februari 2003 om Belgiens stödprogram för samordningscentra i Belgien får tills vidare inte verkställas, i den del Konungariket Belgien däri förbjuds att förnya de godkännanden för samordningscentren som gäller vid tiden för delgivningen av nämnda beslut.

2) Effekterna av eventuella förnyanden som sker med stöd av detta beslut kan inte gälla längre än till dess att målet rörande huvudsaken avgjorts.

…”

54. Målen C-182/03 och C-217/03 förenades vad gäller det muntliga förfarandet och domen. Parterna utvecklade sin talan vid förhandlingen den 14 september 2005.

4. De faktiska omständigheterna efter kommissionens beslut

55. För det första granskade kommissionen det nya skatterättsliga systemet för samordningscentra som anmäldes av Konungariket Belgien i skrivelse av den 16 maj 2002.

56. Genom beslut av den 23 april 2003 godkände kommissionen det nya skatterättsliga systemet bland annat i de delar detta föreskrev tillämpning av principen om förhandsgodkännande för samordningscentra som gäller i tio år och fastställande av beskattningsunderlaget beräknat med utgångspunkt i de sammanlagda driftskostnaderna och tillämpning av en lämplig procentsats. Kommissionen inledde dock ett formellt granskningsförfarande beträffande de tre åtgärder av det nya systemet som befriar centren från kapitalinkomstskatt, skatt på kapitaltillskott samt beskattning av vissa så kallade extraordinära eller frivilliga förmåner som beviljats dessa.

57. Efter det att förfarandet inletts åtog sig Konungariket Belgien att slopa samordningscentrens undantag i fråga och att ersätta dessa med sådana befrielse- eller avdragsförmåner som gäller generellt för företag som är etablerade i Belgien. Vidare åtog sig Konungariket Belgien att beskatta samtliga av samordningscentrens extraordinära och frivilliga förmåner.

58. Med hänsyn till dessa åtaganden ansåg kommissionen i sitt beslut av den 8 september 2004 att de åtgärder som utgör det nya skatterättsliga systemet för samordningscentra inte utgör stöd enligt artikel 87.1 EG.(20)

59. Vid förhandlingen den 14 september 2005 anförde företrädaren för Konungariket Belgien att de belgiska myndigheterna inte hade erhållit tillräckligt precisa uppgifter från kommissionens tjänstemän för att kunna genomföra det nya systemet och att detta slutligen övergetts. Kommissionen informerades om detta i skrivelse av den 28 februari 2005. Han anförde vidare att Konungariket Belgien valt att införa generella åtgärder som hade antagits under sommaren 2005.

60. För det andra har Konungariket Belgien vidtagit åtgärder till förmån för de samordningscentra vars koncessioner löpte ut efter beslutet av den 17 februari 2003.

61. Konungariket Belgiens finansminister anmälde i skrivelse daterad den 20 mars 2003 till kommissionen, i enlighet med artikel 88.3 EG, sin avsikt att till och med den 31 december 2005 bevilja skatterättsliga förmåner som var identiska med förmånerna i det skatterättsliga systemet för samordningscentra för de centra vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005.

62. Konungariket Belgien begärde även i skrivelse samma dag att rådet skulle förklara att dessa åtgärder är förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 88.2 tredje stycket EG.

63. I skrivelse av den 25 april 2003 svarade kommissionens ordförande Belgiens finansminister att beslutet av den 17 februari var verkställbart och att Belgien inte kunde skjuta upp dess tillämpning. Vidare kunde skrivelsen av den 20 mars 2003 inte anses utgöra en anmälan av ett nytt stöd enligt artikel 88.3 EG, eftersom beviljande och förlängning av förmånerna av det omtvistade skatterättsliga systemet uttryckligen behandlades i beslutet.

64. I skrivelse av den 26 maj 2003 anmälde Konungariket Belgien återigen till kommissionen sin avsikt såsom uttryckt i skrivelsen av den 20 mars 2003. Det inkom i skrivelse av samma dag med ytterligare en begäran om att rådet skulle förklara att de avsedda åtgärderna är förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 88.2 tredje stycket EG.

65. Vid sitt sammanträde den 3 juni 2003 godkände Ekofin-rådet i princip denna begäran och ålade Ständiga representanternas kommitté att vidta alla nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för rådet att anta det avsedda beslutet så snart som möjligt, och under alla omständigheter före slutet av juni 2003.

66. Som svar på Konungariket Belgiens anmälan i skrivelsen av den 26 maj 2003 bekräftade kommissionen i skrivelse av den 17 juli 2003 sitt svar av den 25 april 2003, utan inverkan på det ovannämnda interimistiska beslutet av den 26 juni 2003.

5. Rådets beslut

67. I sitt beslut av den 16 juli 2003 erinrade rådet om det rättsliga och faktiska sammanhang i vilket Konungariket Belgien begärt att rådet beviljar de avsedda åtgärderna för samordningscentra vars koncessioner löper ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005.

68. Rådet anmärkte följaktligen att kommissionen åren 1987 och 1990 ansett att det skatterättsliga system för samordningscentra som inrättats genom kunglig kungörelse nr 187 inte föranledde någon invändning. Rådet redogjorde för de omständigheter som föranlett kommissionen att företa en ny granskning av systemet och för innehållet i beslutet av den 17 februari 2003. Rådet erinrade även om att det under sitt möte den 26 och 27 november 2000 antagit slutsatser i enlighet med vilka de företag som omfattades av ett skatterättsligt system med skadliga effekter den 31 december 2000 fick fortsätta att omfattas av detta system till och med den 31 december 2005 och att rådet förbehöll sig möjligheten att bevilja en förlängning efter detta datum för att ta hänsyn till särskilda omständigheter.

69. Rådet angav vidare att de centra som omfattades av Konungariket Belgiens begäran är innehavare av en tillfällig koncession som med stöd av kunglig kungörelse nr 187 kunde förlängas. Utan de förutsedda åtgärderna riskerar centren att tvingas upphöra med sin verksamhet i Belgien. Detta skulle få mycket negativa ekonomiska och sociala följder för denna medlemsstat.

70. Rådet nämnde även att kommissionen i sitt beslut förutsett att effekterna av det skatterättsliga systemet för samordningscentra kan bibehållas till och med förfallodagar som inträder efter den 31 december 2005 och att kommissionen i andra beslut beviljat tidsfrister till och med den 31 december 2010 för liknande skatterättsliga system i andra medlemsstater. Därför borde en tillämpning av de särskilda åtgärder som Konungariket Belgien avser att genomföra inte ge upphov till någon oproportionerlig snedvridning av konkurrensen med hänsyn till de förväntade fördelarna.

71. Rådet drog därav slutsatsen att det verkligen förelåg exceptionella omständigheter som berättigade det till att bifalla Konungariket Belgiens begäran om att till och med den 31 december 2005 bevilja de avsedda skatteåtgärderna till samordningscentren som var godkända den 31 december 2000 och vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005.

72. Med beaktande av dessa omständigheter beslutade rådet följande:

”Artikel 1

Det stöd som Belgien avser att till och med den 31 december 2005 bevilja de företag som den 31 december 2000 var godkända som samordningscentrum enligt kunglig förordning nr 187 av den 30 december 1982 och vars godkännande löper ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 och som innebär undantag från de allmänna skattereglerna enligt följande villkor skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden:

– Tillämpande av den normala skattesatsen för företag på en fiktiv skattebas som fastställs som en skiftande procentuell andel av vissa driftskostnader (’kostnadsplusmetoden’). En alternativ skattebas väljs dock då denna överstiger den skattebas som tillämpningen av kostnadsplusmetoden resulterar i. Denna alternativa skattebas omfattar de onormala och frivilliga förmåner som centrumen erhåller samt icke avdragsgilla utgifter.

– Tillämpande av en särskild årlig skatt på 10 000 euro per anställd, dock högst 100 000 euro.

– Befrielse från fastighetsskatt (’précompte immobilier’) för fast egendom som ägs av centrumen och som de använder för sin förvärvsverksamhet.

– Befrielse från [skatt på inkomst av kapital] (’précompte mobilier’) på betalningar av utdelningar, räntor och royalties som görs av samordningscentrumen, med undantag av räntor då betalningsmottagaren är en fysisk eller juridisk skattskyldig person.

– Befrielse från [skatt på inkomst av kapital] (’précompte mobilier’) på inkomster som centrumen uppbär till följd av placeringar.

– Befrielse från kapitalregistreringsskatten på 0.50 [procent] på tillskjutet kapital och höjningar av aktiekapitalet.

...”

6. Förfarandet mot rådets beslut

73. Kommissionen väckte genom ansökan av den 24 september 2003 talan hos domstolen om ogiltigförklaring av rådets beslut.

74. Rådet ingav sitt svaromål den 16 december 2003, kommissionen sin replik den 27 februari 2004 och rådet sin duplik den 18 maj 2004.

75. Efter det skriftliga förfarandet hade avslutats avkunnade domstolen dom av den 29 juni 2004 i mål C-110/02, kommissionen mot rådet.(21) I detta mål fann domstolen att rådet inte längre var behörigt att med stöd av artikel 88.2 tredje stycket EG bevilja att en utbetalning görs till förmånstagarna av ett olagligt stöd som tidigare har förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden i ett beslut av kommissionen i syfte att kompensera stödmottagarna för de återbetalningar som de ålagts att göra enligt kommissionens beslut.(22)

76. Parterna uttalade sig vid förhandlingen den 14 september 2005 om vilka verkningar denna dom har i förevarande mål.

V – Prövning av talan

77. Jag skall börja med att pröva talan som kommissionen har väckt mot rådets beslut.

A – Talan mot rådets beslut (mål C-399/03)

1. Parternas yrkanden och grunder

78. Kommissionen har yrkat att rådets beslut skall ogiltigförklaras och att rådet skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

79. Kommissionen har till stöd för sin talan anfört fyra grunder som avser rådets bristande behörighet, maktmissbruk och åsidosättande av handläggningsregler, åsidosättande av fördraget och allmänna gemenskapsrättsliga principer. Som andrahandsgrunder har kommissionen anfört uppenbart oriktig bedömning och maktmissbruk avseende förekomsten av exceptionella omständigheter.

80. Kommissionen har gjort gällande att det framgår av domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet att den första grunden är välgrundad. Den har angett att rådets beslut har till syfte att behålla effekterna av det omtvistade skatterättsliga systemet som kommissionen har förklarat vara oförenligt med den gemensamma marknaden. Dessutom är det inte fråga om en ny stödordning eller enskilda åtgärder såsom rådet har anfört.

81. Kommissionen har vidare anfört att rådet av tidsmässiga skäl (rationae temporis) inte längre hade behörighet att anta beslutet av den 16 juli 2003, eftersom det enligt artikel 88.2 EG måste ta ställning inom tre månader. Tidpunkten då Konungariket Belgien inlämnade sin begäran om stödet i fråga till rådet skall enligt kommissionen fastställas till den 20 mars 2003.

82. Rådet har i första hand yrkat att talan skall ogillas och i andra hand att verkningarna av dess beslut skall kvarstå till den dag då domstolen meddelar dom. Det har även yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

83. Rådet har hävdat att slutsatsen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet inte är tillämplig i förevarande mål. Rådet har nämligen i förevarande fall godkänt att ett nytt stöd inrättas som skiljer sig från det som åsyftas i kommissionens beslut.

84. Det har angett att den omständigheten att en stödordning har förklarats oförenlig inte hindrar att en berörd medlemsstat beviljar ett nytt stöd till företag som skulle kunna ha omfattats av den tidigare stödordningen. Detta framgår för övrigt uttryckligen av förordning nr 659/1999.

85. Rådet har gjort gällande att de stöd som beviljats i dess beslut, av nedanstående skäl, skiljer sig från det skatterättsliga system för samordningscentra som kommissionen har förklarat utgöra statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. För det första har stödet formellt sett inrättats genom andra rättsliga bestämmelser. För det andra, till skillnad från det skatterättsliga systemet, tilldelas stödet ett begränsat antal identifierbara företag, det vill säga det trettiotal samordningscentra vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005. Slutligen har beslutets verkningar begränsats till den 31 december 2005.

86. Rådet har anfört att den omständigheten att kommissionen har förklarat det skatterättsliga systemet för samordningscentra oförenligt med den gemensamma marknaden inte hindrar Konungariket Belgien från att bevilja skattemässiga förmåner till vissa centra som är jämförbara med dem som avses i det tidigare systemet.

87. Rådet har därefter påpekat att dess beslut inte har till syfte att undanröja verkningarna av kommissionens beslut. Även om kommissionen har förklarat att det skatterättsliga systemet för samordningscentra framdeles utgör statligt stöd, har rådet och kommissionen rätt att bevilja stödåtgärder om de anser att det är berättigat av omständigheterna.

88. Slutligen, vad gäller tiden som förflöt mellan Konungariket Belgiens begäran och beslutet av den 16 juli 2003, har rådet gjort gällande att skrivelsen av den 20 mars 2003 som skickades av Belgiens ständige representant vid Europeiska unionen bara utgör en förberedande handling som avsåg att underlätta översättningarna så att diskussionen angående de avsedda åtgärderna kunde äga rum. Konungariket Belgiens begäran inlämnades således inte till rådet förrän den 26 maj 2003.

2. Bedömning

89. Mot bakgrund av den bedömning som domstolen i plenum gjorde i sin dom i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet angående behörighetsfördelningen mellan rådet och kommissionen i fråga om statligt stöd, anser jag att grunden om rådets bristande behörighet att anta beslutet av den 16 juli 2003 är välgrundad.

90. Jag vill till stöd för min bedömning börja med att redogöra för bakgrunden till och domstolens motivering i detta mål.

91. Republiken Portugal inrättade åren 1994 och 1999 diverse stödordningar till förmån för vissa jordbruksföretag i form av krediter, anstånd med återbetalning för lån och subventionerade lån. Kommissionen förklarade dessa stödordningar helt eller delvis oförenliga med den gemensamma marknaden och förordnade om ett återkrav av det stöd som utbetalats till stödmottagarna jämte ränta på det belopp som skulle betalas.

92. Till följd av kommissionens beslut framställde Republiken Portugal en begäran till rådet med stöd av artikel 88.2 tredje stycket EG att det skulle godkänna ett beviljande av stöd till de portugisiska uppfödare som befunnits återbetalningsskyldiga av ovannämnda stöd med ett belopp motsvarande det som skulle återbetalas.

93. Rådet biföll denna begäran.(23) Det anförde att återbetalningen av stödet som beviljats av Republiken Portugal hotar den ekonomiska existensen för många förmånstagare och torde ha en mycket stor negativ social effekt i vissa regioner av denna medlemsstat.(24) Det drog slutsatsen att det således förelåg exceptionella omständigheter i den mening som avses i artikel 88.2 tredje stycket EG som gjorde det möjligt att bevilja den avsedda åtgärden.

94. Kommissionen väckte genom ansökan talan vid domstolen om ogiltigförklaring av detta beslut och anförde till stöd härför bland annat den grunden att rådet inte var behörigt att anta detta beslut.

95. I sin bedömning av denna grund förde domstolen ett resonemang i två steg. För det första klargjorde domstolen räckvidden av artikel 88.2 tredje stycket EG vari rådets behörighet i fråga om statligt stöd fastställs. Domstolen anmärkte att denna bestämmelse har karaktär av undantag, eftersom artiklarna 87 EG och 88 EG ger kommissionen en central roll när det gäller att avgöra en stödåtgärds eventuella oförenlighet med den gemensamma marknaden.

96. Vidare ansåg domstolen att det framgår av innehållet i artikel 88.2 tredje och fjärde styckena att om den berörda medlemsstaten inte har framställt någon begäran till rådet innan kommissionen har fastställt att det ifrågasatta stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden har rådet inte längre rätt att utöva den särskilda befogenhet som det i tredje stycket har anförtrotts för att fastställa att ett sådant stöd är förenligt med den gemensamma marknaden.(25)

97. Domstolen tillade att denna tolkning, som gör det möjligt att undvika att samma statliga stöd blir föremål för motstridiga beslut som antas efter varandra av kommissionen och rådet, bidrar till rättssäkerheten.

98. Vidare ansåg domstolen att den därigenom fastställda begränsningen av rådets behörighet innebär att rådet inte heller är behörigt att anta ett beslut avseende ett stöd som har till syfte att till mottagarna av det olagliga stödet, som tidigare har förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden genom ett beslut av kommissionen, betala ut ett belopp som skall kompensera för de återbetalningar som stödmottagarna har ålagts i enlighet med detta beslut.

99. Domstolen anförde att det följer av fast rättspraxis att ett upphävande av ett olagligt statligt stöd genom återkrav är en logisk följd av att det har slagits fast att stödet är olagligt. Skyldigheten för en medlemsstat som beviljat ett sådant olagligt stöd att upphäva detta syftar nämligen till att återställa den situation som förelåg innan stödet gavs. Detta syfte är uppnått när stödet i fråga, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av mottagaren.

100. Därav drog domstolen slutsatsen att om man accepterar att en medlemsstat får bevilja stödmottagare, vilka har erhållit ett olagligt stöd som har förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden i ett beslut av kommissionen, ett nytt stöd med motsvarande belopp som det olagliga stödet och vars syfte är att neutralisera följderna av de återbetalningar som stödmottagarna i enlighet med beslutet är skyldiga att göra, skulle detta uppenbarligen innebära att de beslut som har antagits av kommissionen med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG fråntas all ändamålsenlig verkan.

101. Rådet kan inte omintetgöra den ändamålsenliga verkan av ett kommissionsbeslut i vilket ett stöd har förklarats vara oförenligt med den gemensamma marknaden genom att själv förklara att stödet är förenligt med denna. På samma sätt kan, enligt domstolen, rådet inte heller omintetgöra ett sådant besluts ändamålsenliga verkan genom att med stöd av artikel 88.2 tredje stycket EG förklara ett stöd förenligt med den gemensamma marknaden som beviljas mottagarna av det olagliga stödet i syfte att kompensera dessa för de återbetalningar som de ålagts enligt beslutet.(26)

102. En tillämpning av dessa regler i förevarande mål leder till slutsatsen att rådet inte med giltig verkan kunde anta beslutet av den 16 juli 2003.

103. Konungariket Belgien lämnade nämligen inte in sin begäran enligt artikel 88.2 tredje stycket EG förrän efter beslutet av den 17 februari 2003. Rådet hade således, i enlighet med den ovannämnda domen i målet kommissionen mot rådet,(27) inte längre rätt att utöva den särskilda befogenhet som den har enligt denna bestämmelse i syfte att fastställa att den nationella stödordning, som kommissionen i detta beslut förklarat oförenlig med den gemensamma marknaden, förenlig med den gemensamma marknaden. Rådet hade inte heller enligt nämnda dom rätt att frånta kommissionens beslut all ändamålsenlig verkan.

104. Till skillnad från vad rådet har gjort gällande anser jag således att rådet genom att anta beslutet av den 16 juli 2003 har åsidosatt dessa två regler.

105. Det framgår såväl av en jämförelse mellan de åtgärder som beskrivs i artikel 1 i rådets beslut som av Konungariket Belgiens skrivelser av den 28 mars och den 26 maj 2003 att åtgärderna har samma innehåll som dem som föreskrivs i det skatterättsliga systemet för samordningscentra och som omfattas av kommissionens beslut. Genom de åtgärder som rådet har beviljat används nämligen samma beräkningsmetod för att fastställa den beskattningsbara vinsten och samma indrivningsbara skatt beroende på antalet anställda som i det skatterättsliga systemet för samordningscentra. De omfattar vidare samma befrielse från skatt på inkomst av kapital, fastighetsskatt och skatt på kapitaltillskott.

106. Åtgärderna som avses i rådets beslut har beviljats till förmån för samordningscentra som den 31 december 2003 omfattades av det skatterättsliga system som förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden och vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005. Åtgärderna har således beviljats till förmån för företag som omfattades av den stödordning som förklarats oförenlig genom kommissionens beslut och som i och med tillämpningen av detta beslut inte kunde få denna stödordning förlängd.

107. Det framgår slutligen tydligt av motiveringen till rådets beslut att beslutet har till syfte att undanröja verkningarna av kommissionens beslut för de samordningscentra vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005.(28)

108. Rådet har beviljat Konungariket Belgien att för de samordningscentra vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 tillämpa en skattemässig behandling som är identisk med den som föreskrivs i det system som förklarats oförenligt genom kommissionens beslut av den 17 februari 2003 i syfte att gottgöra att ordningen inte kunde förlängas till centrens förmån. På så sätt har rådet fattat beslut angående förenligheten av en stödordning som kommissionen redan uttalat sig om med avsikt att omintetgöra beslutets ändamålsenliga verkan för centrens del.

109. Inget av de argument som rådet har åberopat kan enligt min mening vederlägga denna bedömning. Att de åtgärder som rådet beviljat formellt sett skulle härröra från ny lagstiftning antagen av Konungariket Belgien och inte från en begäran om förlängning av verkningarna av det skatterättsliga system som infördes genom kunglig kungörelse nr 187 rättfärdigar inte att dessa åtgärder skall anses olika. Om det räckte för den berörda medlemsstaten att i identiskt skick återta bestämmelserna från en stödordning som förklarats oförenlig med den gemensamma marknaden i en ny text och att underställa rådet denna skulle, såsom domstolen slog fast i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, behörighetsfördelningen mellan rådet och kommissionen uppenbarligen enkelt kunna kringgås och den ändamålsenliga verkan av ett beslut om oförenlighet till stor del äventyras.

110. Med hänsyn till domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet skall, för att avgöra huruvida rådet har agerat inom ramen för sin behörighet enligt artikel 88.2 tredje stycket EG, verkningarna av de avsedda åtgärderna som kommissionen och sedan rådet fattat beslut om beaktas.

111. Likaså visar inte argumenten att rådets beslut endast avser ett begränsat antal identifierbara företag och har begränsade verkningar i tiden att rådet hade rätt att bevilja de ifrågavarande åtgärderna med stöd av artikel 88.2 tredje stycket EG.

112. Som framgår av motiveringen av domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet har behörighetsfördelningen mellan rådet och kommissionen vad gäller statligt stöd nämligen till syfte att bidra till rättssäkerheten genom att undvika att ett och samma stöd blir föremål för motstridiga beslut som antas efter varandra av dessa institutioner.(29) När kommissionen har förklarat att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden är det med stöd av de rättsmedel som finns tillgängliga vid gemenskapsdomstolen och de nationella domstolarna som en medlemsstat och stödmottagarna har att direkt eller indirekt ifrågasätta detta beslut. Rättssäkerheten kräver likaså att ett kommissionsbeslut som vunnit laga kraft inte kan ogiltigförklaras genom ett beslut av rådet. Det handlar slutligen om att undvika en eventuell konflikt mellan ett beslut av rådet och en dom av gemenskapsdomstolen avseende kommissionens tidigare beslut.

113. Med beaktande av dessa ändamål är det avgörande kriteriet att utröna huruvida rådets beslut står i strid med kommissionens beslut eller omintetgör verkningarna av detta. Det är således av mindre betydelse att rådets beslut omfattar ett mer begränsat antal företag än kommissionens beslut eller att åtgärderna som beviljas har en kortare varaktighet än det skatterättsliga systemet som förklarats oförenligt av kommissionen. Det är i förevarande fall tillräckligt att konstatera att det i artikel 2 i kommissionens beslut föreskrivs att från och med dagen för delgivningen av beslutet får den förmån som stödordningen medför inte längre upprätthållas genom att gällande koncessioner förlängs (andra stycket) och om koncessionerna löper ut före den 31 december 2010 får den fördel som följer av denna ordning inte längre beviljas ens tillfälligt (tredje stycket).

114. Av detta följer att rådet inte längre var behörigt att ge Konungariket Belgien tillstånd att bevilja dessa centra samma skattebehandling som de fick enligt den ordning som förklarats oförenlig av kommissionen. Enligt min mening skall talan vinna bifall på kommissionens första grund angående rådets bristande behörighet att anta beslutet av den 16 juli 2003 varför beslutet således skall ogiltigförklaras.

115. Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag således att domstolen skall ogiltigförklara rådets beslut utan att övriga grunder som kommissionen har anfört till stöd för sin talan behöver prövas. Rådet som är tappande part i förevarande fall skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

116. Rådet har för det fall dess beslut av den 16 juli 2003 ogiltigförklaras, yrkat att beslutets verkningar skall kvarstå till den dag då domstolen meddelar dom.

117. Av nedanstående skäl anser jag att detta yrkande inte kan bifallas. Behörighetsfördelningen som föreskrivs i artikel 88 EG i fråga om statligt stöd har, som jag har anfört ovan, till syfte att undvika eventuella konflikter. Detta avser inte bara konflikter mellan kommissionen och rådet vad gäller en och samma nationella åtgärd utan även mellan rådet och gemenskapsdomstolen när denna dömer i ett mål om ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut.

118. I förevarande fall har talan om ogiltigförklaring väckts i två mål mot beslutet av den 17 februari 2003, av Konungariket Belgien respektive Forum 187. Medlemsstaten har yrkat ogiltigförklaring av beslutet i den del det förbjuder den att förlänga de koncessioner som löper ut från och med den 17 februari 2003. Det är även känt att Konungariket Belgien och Forum 187 genom det interimistiska beslutet av den 26 juni 2003 beviljats uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut i den del det förbjuder att koncessionerna förlängs från och med datumet för beslutet. Av detta beslut följer att Konungariket Belgien kan förlänga koncessionerna för de centra vars koncessioner löper ut efter den 17 februari 2003. Såsom framgått har det interimistiska beslutet således verkningar som är jämförbara med rådets beslut, eftersom de skatterättsliga åtgärderna som avses med sistnämnda beslut är identiska med dem som ingår i det skatterättsliga systemet för samordningscentra.

119. Med beaktande av dessa omständigheter är rådets yrkande att verkningarna av dess beslut skall kvarstå till den dag då domstolen meddelar dom utan intresse om domstolen bifaller Konungariket Belgiens och Forum 187:s respektive talan.

120. Om domstolen i stället ogillar parternas talan och därmed tillintetgör verkningarna av det interimistiska beslutet skulle det vara motstridigt och stå i strid med behörighetsfördelningen enligt artikel 88 EG att fastställa att verkningarna av rådets beslut skall kvarstå till den dag då domstolen meddelar dom. Eftersom domen faktiskt inte kan meddelas före den 31 december 2005 medför nämligen en sådan lösning att en ogiltigförklaring av rådets beslut förlorar all ändamålsenlig verkan.

B – Talan mot kommissionens beslut (de förenade målen C-182/03 och C-217/03)

3. Parternas yrkanden

a) Målet Belgien mot kommissionen (C-182/03)

121. Konungariket Belgien har yrkat att domstolen skall ogiltigförklara kommissionens beslut i den del det inte tillåter det att ens tillfälligt förlänga ställningen som ”samordningscentra” för de centra som omfattades av systemet den 31 december 2000.

122. Föremålet för Belgiens talan är en ogiltigförklaring av artikel 2 andra och tredje styckena i kommissionens beslut i den del det däri föreskrivs att ”[f]rån och med dagen för delgivningen av detta beslut får den förmån som denna ordning eller delar av denna medför inte längre beviljas ... genom att gällande koncessioner förlängs” och att ”[i] enlighet med punkt 2 gäller att om koncessionen förlängs före [den 31 december 2010], får den fördel som följer av den ordning som är föremål för detta beslut inte längre beviljas ens tillfälligt”.(30)

123. Medlemsstaten har även yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.

124. Genom handling av den 9 maj 2003 som Konungariket Belgien lämnade in efter rättelsen av den 23 april 2003 åberopade detta två nya grunder avseende rättelsen. Den första grunden avsåg åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen på grund av de tolkningsproblem som den nya lydelsen efter rättelsen av artikel 2 tredje stycket i kommissionens beslut enligt denna medlemsstat fortfarande innebar. Med beaktande av de förklaringar som kommissionen gav i sin svarsinlaga avseende betydelsen av denna artikel och räckvidden av de övergångsåtgärder som föreskrivs återkallade dock Konungariket Belgien i sin replik uttryckligen sin talan med avseende på denna nya grund.(31) Det saknas således anledning att pröva denna grund.

125. Genom den andra nya grunden har omständigheterna under vilka rättelsen antagits ifrågasatts. Konungariket Belgien har under denna grund angett att det hyser allvarliga tvivel om att förfarandet för antagandet av denna rättelseakt var korrekt. Det har även anfört att det förbehåller sig rätten att ifrågasätta rättelsens giltighet. Konungariket Belgien har gjort gällande att det åligger kommissionen att ange enligt vilket beslutsförfarande rättsakten antagits och att bevisa att rättelsen beroende på omständigheterna har fogats antingen till protokollet eller till daganteckningen i enlighet med artikel 18 i kommissionens interna arbetsordning.(32) Medlemsstaten har i andra hand anfört att det i enlighet med artikel 45 i domstolens rättegångsregler åligger domstolen att besluta om vilka bevismedel som godtas, med förbehåll för att sökandens rättigheter iakttas.

126. Kommissionen har i sitt svaromål anfört att rättelsen av den 23 april 2003 var försedd med samma officiella stämplar och underskrifter som beslutet av den 17 februari 2003 i dess ursprungliga lydelse. Den har vidare hävdat att rättsakten i fråga antogs under det muntliga förfarandet vid dess sammanträde den 23 april 2003, helt i överrensstämmelse med dess handläggningsregler.

127. Jag noterar att Konungariket Belgien i sin tilläggsansökan inte har yrkat att rättelsen skall ogiltigförklaras utan endast förbehåller sig rätten att vid ett senare tillfälle bestrida dess giltighet. Det har således inte inkommit till domstolen med en riktig ansökan i den mening som avses i artikel 38 i rättegångsreglerna.

128. Det påpekas att Konungariket Belgien inte heller har angett några uppgifter som tyder på att rättelsen har antagits i strid med kommissionens interna arbetsordning och att väsentliga formföreskrifter följaktligen har åsidosatts. Den enda omständighet som Konungariket Belgien har åberopat till stöd härför är att det är fråga om en rättelseakt. Det framgår emellertid av kommissionens förklaringar att denna rättsakt har antagits enligt samma förfarande som beslutet av den 17 februari 2003 i dess ursprungliga lydelse.(33) Denna slutsats bekräftas av att kommissionens skrivelse av den 23 april 2003 och beslutet av den 17 februari 2003 i dess ändrade lydelse är försedda med samma officiella stämplar och underskrifter som beslutet i dess ursprungliga lydelse. Det förefaller slutligen som att denna medlemsstat inte längre vare sig i sin replik eller under den muntliga förhandlingen har bestridit giltigheten av förfarandet för antagandet av rättelseakten.

129. Jag anser således att den andra nya grunden som Konungariket Belgien har åberopat i sin tilläggsansökan inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte åberopats till stöd för något yrkande. I andra hand anser jag att denna grund skall underkännas.

130. Med beaktande av dessa omständigheter har domstolen således att pröva Konungariket Belgiens yrkande om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut i den del det förbjuds att ens tillfälligt förlänga koncessioner för de samordningscentra som omfattades av stödordningen den 31 december 2000 och vars koncessioner löper ut före den 31 december 2010.

131. Kommissionen har yrkat att yrkandet skall ogillas och att Konungariket Belgien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.

b) Målet Forum 187 mot kommissionen (C-217/03)

132. Forum 187 har genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 april 2003 yrkat att beslutet av den 17 februari 2003 helt eller delvis skall ogiltigförklaras.

133. Forum 187 har i första hand yrkat att beslutet skall ogiltigförklaras i dess helhet, det vill säga i den del det i artikel 1 av beslutet föreskrivs att det skatterättsliga systemet för samordningscentra utgör statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. I andra hand har Forum 187 yrkat att beslutet delvis skall ogiltigförklaras i den mån det inte har föreskrivits adekvata övergångsåtgärder.

134. I sin ursprungliga ansökan kritiserade Forum 187 kommissionen för att den inte hade antagit sådana övergångsåtgärder vare sig för de samordningscenter vars koncessioner förlängts mellan den 31 december 2000 och den 17 februari 2003 eller för de samordningscenter vars koncessioner löpte ut år 2003, efter den 17 februari, och år 2004. Till följd av rättelsen av artikel 2 i beslutet av den 17 februari 2003 återkallade Forum 187 emellertid sin talan avseende de centra vars koncessioner hade förlängts mellan den 31 december 2000 och den 17 februari 2003.(34)

135. Avslutningsvis har Forum 187 yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målen C-217/03 och T-276/02(35).

136. Till följd av rättelsen av beslutet av den 17 februari 2003 ingav Forum 187 en tilläggsansökan till domstolen daterad den 16 maj 2003 där denne angav att den på grund av kommissionens felskrivning i artikel 2 i nämnda beslut, anfört argument som inte längre är relevanta. Forum 187 har yrkat att denna institution skall förpliktas att ersätta kostnader som hänför sig till detta oavsett utgången av talan om ogiltigförklaring.

137. Kommissionen har yrkat att domstolen i första hand skall avvisa Forum 187:s talan på grund av att det är uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning alternativt ogilla talan. Den har även yrkat att Forum 187 skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

138. Jag skall inledningsvis undersöka kommissionens invändning om att Forum 187:s talan inte kan tas upp till sakprövning.

4. Huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning

a) Parternas argument

139. Kommissionen har hävdat att Forum 187 inte är behörig att väcka talan mot beslutet av den 17 februari 2003 som inte är riktat mot sammanslutningen, eftersom sammanslutningen inte direkt och personligen berörs av beslutet.

140. Kommissionen har erinrat om att en sammanslutning som Forum 187, som har bildats för att främja gemensamma intressen hos en kategori rättssubjekt, inte kan anses personligen berörd av en rättsakt som påverkar denna grupps allmänna intressen. Forum 187:s talan kan endast tas upp till sakprövning om sammanslutningen visar att dess egna specifika intressen påverkas av beslutet av den 17 februari 2003 eller att den agerar i stället för vissa av sina medlemmar som själva skulle ha haft talerätt.

141. I det första avseendet har kommissionen gjort gällande att Forum 187 inte kan hävda att den berörs direkt och personligen av beslutet av den 17 februari 2003 med anledning av den roll som denna har haft för de belgiska myndigheterna och av dess delaktighet i det administrativa förfarandet som ledde till det nämnda beslutet.

142. Kommissionen har anmärkt att det framgår av domen i målet T-86/96, Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen,(36) att den omständigheten att Forum 187 ingett yttranden i sina medlemmars ställe under detta förfarande inte i sig är tillräckligt för att ge den talerätt. Kommissionen har gjort gällande att den aldrig har ansett att Forum 187 haft egenskap av förhandlare i sina medlemmars ställe och att sammanslutningen inte heller har haft en officiell eller kvasiofficiell ställning gentemot de belgiska myndigheterna. Forum 187:s ställning skiljer sig således från vad som var fallet för sammanslutningen i domen i målet AIUFFASS och AKT mot kommissionen som hade en mycket speciell ställning inom textilindustrisektorn.(37) Forum 187:s roll kan inte heller jämföras med den som innehades av Landbouwschap vars talan togs upp till sakprövning i domen i de förenade målen Van der Kooy m.fl. mot kommissionen och som hade förhandlat med den nederländska regeringen om förmånliga gasavgifter som förklarats utgöra ett statligt stöd oförenligt med fördraget.(38)

143. Kommissionen har vidare anfört att Forum 187 inte kan hävda att beslutet av den 17 februari 2003 äventyrar dess existens, eftersom beslutet inte på något sätt kräver att verksamheten för samordningscentra upphör i Belgien.

144. I det andra avseendet har kommissionen anfört att dess beslut avser en stödordning som är tillgänglig för en grupp företag och inte en rad enskilda åtgärder varigenom stöd beviljas ett eller flera namngivna företag. Det avser således en åtgärd med allmän räckvidd som är tillämplig på objektivt fastställda situationer och med rättsverkningar för en abstrakt angiven personkrets. Enligt kommissionen är beslutet inte heller tillämpligt på en avgränsad personkrets vars antal och identitet är kända eller kontrollerbara, utan beslutet avser alla företag, existerande, tidigare existerande och framtida, som skulle ha kunnat omfattas av det skatterättsliga systemet för samordningscentra.

145. Kommissionen har klargjort att Forum 187 inte har hänvisat till några särdrag som ger stöd för att vissa av dess medlemmar berörs ”på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till” i enlighet med den vedertagna lydelsen sedan domen i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen.(39) Varje företag som för närvarande förvaltar ett samordningscentra eller som planerar att sätta upp ett sådant center i framtiden berörs endast av kommissionens beslut i sin objektiva egenskap av förmånstagare eller potentiell förmånstagare av det omtvistade skatterättsliga systemet. Det är således inte direkt eller personligen berört av beslutet av den 17 februari 2003.

146. Dessutom har ingen av Forum 187:s medlemmar uppmärksammats särskilt vare sig av de belgiska myndigheterna när systemet infördes eller av kommissionen under dess granskningsförfarande av detta. Kommissionen har anfört att Forum 187:s medlemmars situation skiljer sig från den för mottagarna av ett individuellt stöd som beviljats inom ramen för en sektoriell ordning och som skall betalas tillbaka, såsom var fallet i domarna i målen CETM mot kommissionen,(40) Italien och Sardegna Lines mot kommissionen,(41) och Italien mot kommissionen(42). I förevarande mål har ingen av Forum 187:s medlemmar någon gällande och etablerad rätt som har påverkats av beslutet av den 17 februari 2003. Kommissionen har i detta avseende anmärkt att övergångsåtgärderna möjliggjort för samtliga samordningscentra att fortsätta att åtnjuta förmånerna av gällande koncessioner tills de löper ut med undantag för dem som sträcker sig längre än till den 31 december 2010.

147. Vad närmare bestämt gäller de samordningscentra vars koncessioner löpte ut kort efter beslutet av den 17 februari 2003, befinner sig dessa inte i en annorlunda situation än Forum 187:s övriga medlemmar som särskiljer sig på ett sådant sätt att de kan jämställas med den person mot vilken beslutet är riktat. I ett skatterättsligt system som ger en förmån som är begränsad i tiden är det ofrånkomligt att koncessioner inte löper ut samtidigt. Datumet för utgången utgör ett objektivt kriterium som visar att centren berörs av en allmän åtgärd och att de kan beröras på olika sätt. Kommissionen har dessutom påpekat att centren inte hade någon rätt att få sina koncessioner förlängda. Huruvida de har berättigade förväntningar på att deras koncessioner skulle förlängas är en fråga i sak.

148. Slutligen har Forum 187:s medlemmar inte berövats varje möjlighet att föra talan vid domstol, eftersom de skulle kunna väcka talan vid belgisk domstol mot samtliga åtgärder som antagits av de nationella myndigheterna och som påverkar deras skatterättsliga situation. Inom ramen för detta förfarande skulle de även kunna bestrida giltigheten av beslutet av den 17 februari 2003.

149. Forum 187 har bestridit kommissionens invändning att talan inte kan tas upp till sakprövning. Sammanslutningen har hävdat att dess talan kan tas upp till sakprövning av två skäl. För det första berörs vissa av dess medlemmar direkt och personligen av kommissionens beslut. Detta gäller dels de trettio centra som fick sina koncessioner förlängda under åren 2001 och 2002 och vars åtnjutande av förmånerna under det omtvistade skatterättsliga systemet begränsats till den 31 december 2010. Dels berörs de åtta centra som väntade på en förlängning av sina koncessioner vid tidpunkten för antagandet av kommissionens beslut och som enligt detta beslut inte längre kan omfattas av systemet.(43)

150. För det andra har Forum 187 hävdat att den berörs av kommissionens beslut, eftersom den utgör det av de belgiska myndigheterna erkända representationsorganet för samordningscentren gentemot vilka sammanslutningen har haft en kvasiofficiell ställning. Detta framgår av de handlingar som bifogats sammanslutningens svar på kommissionens invändning om rättegångshinder. Forum 187 har anfört att den har haft ett nära samarbete med dessa myndigheter i samband med att kommissionen och uppförandekodgruppen undersökte det skatterättsliga systemet för samordningscentra och att den belgiska regeringen regelmässigt bett sammanslutningen att informera sina medlemmar om utvecklingen av situationen. Forum 187 berörs således personligen av kommissionens beslut enligt de principer som utvecklats av domstolen i den ovannämnda domen i målet Van der Kooy m.fl. mot kommissionen.

151. Forum 187 har tillagt att kommissionens beslut berör den personligen, eftersom det äventyrar dess existens. I brist på ett alternativt skatterättsligt system tvingas många samordningscentra att ifrågasätta sin verksamhet i Belgien.

152. Forum 187 har slutligen betonat att den spelat en viktig roll under det administrativa förfarandet vid kommissionen och att den meddelade Forum 187 sitt beslut direkt.

b) Bedömning

153. Såsom har anförts under debatten och som framgår av rättspraxis kan en sammanslutning som Forum 187 som skall tillvarata företags gemensamma intressen endast väcka talan om ogiltigförklaring av ett slutligt beslut av kommissionen beträffande statligt stöd i två fall. För det första kan en sådan sammanslutnings talan tas upp till prövning om de företag som den representerar eller vissa av dessa företag själva har talerätt.(44) Sammanslutningen agerar då i sina medlemmars ställe. För det andra kan en sammanslutnings talan tas upp till prövning om den kan göra gällande ett eget intresse av att väcka talan. Enligt rättspraxis kan detta bland annat vara fallet när sammanslutningens ställning som förhandlare har påverkats av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad.(45)

154. Rätten för en sammanslutning som tillvaratar kollektiva intressen att väcka talan inför gemenskapsdomstolen följer av artikel 230 fjärde stycket EG. Enligt denna bestämmelse uppställs för varje fysisk eller juridisk person som vill väcka talan mot ett beslut riktat mot en annan person villkoren att detta beslut direkt och personligen berör honom. Om rättsakten i fråga inte uppfyller dessa båda villkor skall talan som väcks mot denna av en fysisk eller juridisk person avvisas. Med andra ord är båda villkoren av tvingande karaktär och talan måste avvisas av gemenskapsdomstolen på eget initiativ.(46)

155. En sammanslutning som tillvaratar kollektiva intressen har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut som inte är riktat till denna endast om beslutet berör sammanslutningen eller dess medlemmar direkt och personligen. Av detta följer, i enlighet med fast rättspraxis, att en sammanslutning inte kan väcka talan mot en sådan rättsakt med anledning av att den tillvaratar allmänna och kollektiva intressen för de företag som den representerar.(47) Det handlar således om att undvika att enskilda genom upprättandet av en sådan sammanslutning kan kringgå villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG.(48)

156. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det skall bedömas huruvida Forum 187:s talan om ogiltigförklaring mot kommissionens beslut kan tas upp till sakprövning. För detta ändamål skall jag inledningsvis undersöka om talan kan tas upp på den grunden att beslutet påverkar sammanslutningens egna intressen.

i) Huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning på den grunden att sammanslutningen själv direkt och personligen berörs

157. Forum 187 har hävdat att den personligen berörs av kommissionens beslut dels för att dess ställning som förhandlare har påverkats av beslutet, dels för att beslutet äventyrar sammanslutningens existens. Enligt min åsikt kan Forum 187:s argument inte godtas på någon av dessa punkter.

158. För det första vad gäller påverkan av dess ställning som förhandlare skall det erinras om att detta kriterium fastslogs av domstolen i domen i de ovannämnda förenade målen Van der Kooy m.fl. mot kommissionen som avsåg mycket speciella faktiska omständigheter.

159. I domen i detta mål fann domstolen att Landbouwschaps, det nederländska offentligrättsliga organet för tillvaratagande av intressena för aktörer inom jordbrukssektorn, ställning som förhandlare hade påverkats av kommissionens beslut varigenom de förmånliga gasavgifterna för växthusodlare förklarades utgöra ett statligt stöd som var oförenligt med den gemensamma marknaden. Detta organ hade inte bara aktivt medverkat under kommissionens formella granskningsförfarande utan hade även förhandlat om avgifterna med leverantören och hade för övrigt undertecknat ett avtal om fastställande av dessa avgifter. Dessutom hade detta organ till följd av kommissionens beslut tvingats inleda nya förhandlingar och ingå ett nytt avtal. Landbouwschap var således på sätt och vis medförfattare till den nationella ordningen i fråga.

160. Domstolen har även i domen i det ovannämnda målet CIRFS m.fl. mot kommissionen beviljat en sammanslutning talerätt när dess ställning som förhandlare påverkats under andra faktiska omständigheter. I det målet hade CIRFS, en sammanslutning som omfattade de största internationella tillverkarna av syntetfiber, väckt talan hos domstolen mot ett beslut enligt vilket kommissionen ansåg att ett stöd som en medlemsstat beviljat inte behövde anmälas i förväg, eftersom det inte omfattades av tillämpningsområdet för den ”stödordning” som godtagits av medlemsstaterna avseende beviljande av stöd till gemenskapens syntetfiberindustri och som återgavs i ett meddelande av denna institution.

161. Domstolen ansåg att CIRFS ställning som förhandlare hade påverkats, eftersom denna sammanslutning hade, i de största internationella syntetfibertillverkarnas intresse, genomfört en rad åtgärder beträffande restruktureringspolitiken inom denna verksamhetssektor. CIRFS hade bland annat varit kommissionens samtalspartner vid inrättandet av stödordningen i fråga om villkoren för beviljande av statligt stöd inom denna sektor, liksom vid förlängningen och anpassningen av denna. CIRFS hade således aktivt deltagit i förhandlingarna med kommissionen vid upprättandet av stödordningen som omfattade beviljande av stöd till den berörda sektorn.

162. Domstolen bekräftade nyligen i sin dom i målet kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum,(49) att den omständigheten att en sammanslutning deltagit i det formella granskningsförfarandet för att tillvarata kollektiva intressen för de aktörer som sammanslutningen representerar är inte i sig tillräckligt bevis för att sammanslutningens egna intressen påverkas av beslutet i fråga.(50) En sådan sammanslutning kan endast anses ha påverkats i sin egenskap av förhandlingspart om den antingen aktivt deltagit i antagandet av den nationella åtgärden i fråga, såsom var fallet i målet Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, eller i antagandet av den rättsliga ordning som åtgärden omfattas av, såsom CIRFS gjorde angående stödordningen för beviljande av stöd inom verksamhetssektorn i fråga.

163. De uppgifter som Forum 187 har lagt fram visar inte att den har deltagit på denna nivå. Visserligen visar uppgifterna att sammanslutningen har haft en varaktig relation med de belgiska myndigheterna för en korrekt tillämpning av det skatterättsliga systemet i fråga. Det framgår dock inte att den deltagit i utformningen av innehållet i de olika åtgärderna som ingår i det omtvistade systemet som enligt kommissionen utgör statligt stöd. Forum 187 har varken förhandlat fram eller undertecknat någon överenskommelse om införande av det skatterättsliga systemet för samordningscentra införts. Den är inte skyldig att inleda nya förhandlingar eller att ingå ett nytt avtal beträffande systemets bestämmelser för att verkställa det omtvistade beslutet.(51) Jag tror därför inte att Forum 187 kan anses ha påverkats av beslutet av den 17 februari 2003 i sin ställning som förhandlare.

164. Vidare kan argumentet att kommissionens beslut äventyrar Forum 187:s existens, om detta är välgrundat, ge sammanslutningen talerätt, eftersom dess egna intressen i så fall berörs. Detta argument förefaller i förevarande fall emellertid inte kunna godtas av nedan anförda skäl.

165. Forum 187 har hävdat att i brist på ett alternativt skatterättsligt system tvingas samordningscentren genom kommissionens beslut att upphöra med sin verksamhet i Belgien. Som kommissionen dock har anfört, varken förbjuds dessa centra att utöva sin verksamhet i Belgien eller föreskrivs några begränsningar i deras verksamhetsutövning genom beslutet av den 17 februari 2003. Beslutet avser endast det skatterättsliga system som centren omfattas av och det hindrar inte Konungariket Belgien att införa ett alternativt system. Forum 187 har vidare genom sin andra grund som avser åsidosättande av artikel 87.1 EG, hävdat att de olika skatterättsliga åtgärder som ingår i systemet i fråga och som kommissionen förklarat utgör statligt stöd inte ger centren några ekonomiska fördelar. Under sådana omständigheter förefaller det således svårt att acceptera att avvecklingen av det skatterättsliga systemet skulle få till följd att alla eller ett stort antal av samordningscentren upphör med sin verksamhet i denna medlemsstat.

166. Jag anser således att Forum 187 inte är personligen berörd av beslutet av den 17 februari 2003 på så sätt att dess egna intressen påverkas av beslutet.

167. Det skall därmed prövas huruvida Forum 187:s talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning på den grunden att vissa av dess medlemmar själva hade kunnat väcka sådan talan inför gemenskapsdomstolen.

ii) Huruvida Forum 187:s talan kan tas upp till sakprövning på den grunden att den agerar i vissa av sina medlemmars ställe

168. Forum 187 har hävdat att dess talan kan tas upp till sakprövning, eftersom den företräder två grupper av samordningscentra vilka är direkt och personligen berörda av kommissionens beslut. Å ena sidan berörs de trettio centra som fick sina koncessioner förlängda under åren 2001 och 2002 och för vilka tillämpningen av det omtvistade skatterättsliga systemet tidsmässigt begränsats till den 31 december 2010. Å andra sidan berörs de åtta centra som väntade på förnyelse av sina koncessioner och som till följd av beslutet inte kan erhålla sådan förnyelse.

169. Såsom domstolen uttryckligen har bekräftat i sin dom i målet Codorniu mot rådet,(52) utesluter inte den omständigheten att en gemenskapsrättsakt har allmän giltighet att den kan beröra vissa ekonomiska aktörer direkt och personligen och således utgöra ett beslut med avseende på dessa. Den omständigheten att kommissionens beslut i förevarande fall framstår som en åtgärd med allmän giltighet för de ekonomiska aktörerna genom att det däri fastställs att det skatterättsliga systemet för samordningscentra är oförenligt med gemenskapsrätten, det vill säga för en allmänt och abstrakt angiven grupp ekonomiska aktörer, hindrar inte att vissa av dessa centra kan beröras direkt och personligen av beslutet med hänsyn till egenskaper som är specifika för just dem.

170. Vad gäller det första villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG enligt vilket de två grupperna av samordningscentra som företräds av Forum 187 måste vara direkt och personligen berörda av beslutet av den 17 februari 2003, har kommissionen inte bestridit att detta skulle vara uppfyllt. Jag anser också att detta villkor är uppfyllt. Det framgår nämligen av rättspraxis att en fysisk eller juridisk person direkt berörs av en ifrågasatt rättsakt när denna inte ger dess mottagare något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet, eftersom rättsakten, enligt vedertagen lydelse, ”har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler skall tillämpas”.(53)

171. Så är fallet i förevarande mål. Utöver att det skatterättsliga systemet för samordningscentra förklarats oförenligt med den gemensamma marknaden förbjuds nämligen Konungariket Belgien enligt kommissionens beslut att förlänga tillämpningen av detta till förmån för de centra vars koncessioner löper ut från och med den 17 februari 2003. Det föreskrivs också att verkningarna av koncessioner som förlängts före detta datum inte kan fortskrida efter den 31 december 2010. De belgiska myndigheterna har således inte något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet av dessa bestämmelser.

172. Diskussionen i förevarande mål gäller däremot frågan om huruvida de två grupperna av centra som åsyftas av Forum 187 personligen berörs av kommissionens beslut. Det gäller således att, i enlighet med de kriterier som anges av domstolen i domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen och som senare bekräftats i fast rättspraxis, utreda huruvida dessa två grupper berörs av beslutet av den 17 februari 2003 på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning ”som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till”.(54)

173. Som kommissionen har erinrat fråntas en rättsakt inte sin allmänna giltighet avseende vissa ekonomiska aktörer endast på grund av att den påverkar dessa i högre grad eller på ett annat sätt än andra aktörer. Det ligger nämligen i en allmän rättsakts natur att dess enhetliga tillämpning kan påverka de intresserade på olika sätt beroende på deras särskilda situation. Likaså kan enligt fast rättspraxis på det särskilda området för statligt stöd, ett företag i princip inte föra talan mot ett beslut från kommissionen som förbjuder en stödordning avseende en viss sektor om det endast berörs av detta beslut på grund av att det tillhör sektorn i fråga och i egenskap av potentiell mottagare av stödet.(55)

174. Av rättspraxis framgår emellertid även att när en ifrågasatt rättsakt berör en grupp personer vilkas identiteter var kända eller kontrollerbara vid tidpunkten för antagandet av rättsakten och som på grund av egenskaper som är utmärkande för dem som ingår i gruppen, dessa kan anses vara personligen berörda av rättsakten i egenskap av medlemmar av en begränsad krets av ekonomiska aktörer.(56)

175. Sådana personers talan har således ansetts kunna prövas i sak när den ifrågasatta rättsakten påverkar sökandens rättigheter retroaktivt. Detta slogs fast av domstolen i domen i det ovannämnda målet Toepfer och Getreide-Import mot kommissionen där domstolen för första gången medgav att en enskild kunde beröras personligen av ett beslut som är riktat till en medlemsstat.(57) Domstolen har vidhållit denna hållning i sin dom i målet Bock mot kommissionen,(58) liksom i domarna i målen Agricola commerciale olio m.fl. mot kommissionen och Savma mot kommissionen.(59)

176. Domstolen fann likaledes i sin dom i målet CAM mot kommissionen(60) att sökanden hade talerätt då den omtvistade åtgärden påverkade en situation som pågick vid tidpunkten för dess antagande och äventyrade rättigheter som hade erhållits för framtida transaktioner.(61)

177. Av detta följer att när enskildas erhållna rättigheter ifrågasätts genom en gemenskapsakt har de rätt att ifrågasätta nämnda rättsakts lagenlighet vid gemenskapsdomstolen.

178. Med beaktande av denna rättspraxis anser jag att de samordningscentra vars koncessioner förlängts under åren 2001 och 2002 måste anses vara personligen berörda av kommissionens beslut.

179. Enligt det skatterättsliga systemet i fråga ger nämligen förlängningen av koncessionerna under åren 2001 och 2002 dessa centra en rätt att njuta förmånerna av systemet under en tidsperiod om tio år, vilken har begränsats genom kommissionens beslut till den 31 december 2010. Rättigheterna som dessa centra erhållit på grundval av det belgiska skatterättsliga systemet och kommissionens tidigare beslut, enligt vilka gemenskapsrätten i fråga om statligt stöd inte förbjöd detta system, har ju således inskränkts genom beslutet av den 17 februari 2003.

180. Dessutom var det möjligt att identifiera antalet centra som var i en sådan situation när beslutet antogs och antalet kommer inte att öka. De utgör således en begränsad eller sluten krets av ekonomiska aktörer som berörs särskilt av kommissionens beslut.

181. Centrens rätt att väcka talan framgår slutligen enligt min mening av domarna i de ovannämnda förenade målen Italien och Sardegna Lines mot kommissionen och i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen. I dessa mål fann domstolen att ett företag som beviljats stöd inom ramen för en stödordning avseende en viss sektor berördes personligen av kommissionens beslut enligt vilket denna stödordning förklarades oförenlig med den gemensamma marknaden och det förordnades att de belopp som beviljats i enlighet med stödordningen skulle återkrävas från varje förmånstagare. Domstolen ansåg att detta företag inte enbart berördes av ett sådant beslut i egenskap av företag inom den aktuella verksamhetssektorn som eventuellt kunde komma i fråga för den omtvistade stödordningen. Det berördes även i egenskap av förmånstagare som verkligen hade beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning.(62)

182. Denna rättspraxis gör sig även gällande i förevarande mål. Precis som sökanden i ovannämnda mål berörs de samordningscentra som har fått sina koncessioner, som förlängdes under åren 2001 och 2002, begränsade till den 31 december 2010 av kommissionens beslut inte enbart i egenskap av centra som eventuellt skulle kunna åtnjuta förmånerna i det omtvistade skatterättsliga systemet, utan även i egenskap av verkliga förmånstagare under detta system till följd av att deras individuella koncessioner hade förlängts.

183. Av dessa skäl kan enligt min uppfattning Forum 187:s talan tas upp till sakprövning på den grunden att den företräder de trettio centra vilkas förmåner under den omtvistade stödordningen förkortats till den 31 december 2010.

184. Denna omständighet är tillräcklig för att motivera att Forum 187:s talan om ogiltigförklaring mot beslutet av den 17 februari 2003 kan tas upp till sakprövning i den mån det däri fastställs att det skatterättsliga systemet för samordningscentra utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

185. Forum 187 har emellertid även yrkat att beslutet av den 17 februari 2003 delvis skall ogiltigförklaras i den del det inte föreskrivs några övergångsåtgärder för de centra vars koncessioner löpte ut under år 2003, efter den 17 februari och under år 2004. Inom de två grupperna av samordningscentra som Forum 187 företräder och som enligt denna sammanslutning själva hade kunnat väcka talan vid gemenskapsdomstolen, har emellertid endast de åtta centra vars begäran om förnyelse var under behandling vid tidpunkten för antagandet av beslutet ett intresse av att väcka en sådan talan.

186. En delvis ogiltigförklaring av beslutet i den del det inte föreskrivs några övergångsåtgärder för de samordningscentra vars koncessioner löpte ut efter den 17 februari 2003 under åren 2003 och 2004, skulle nämligen inte leda till några fördelar för de centra vars koncessioner förlängts under åren 2001 och 2002. En talan om ogiltigförklaring som har väckts av en fysisk eller juridisk person kan endast tas upp till prövning om sökanden har ett berättigat intresse av att få rättsakten i fråga ogiltigförklarad. Detta förutsätter att talan kan medföra en fördel för sökanden.(63) Avsaknad av ett berättigat intresse av att få saken prövad utgör dessutom ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas.(64)

187. För att Forum 187:s andrahandsyrkande skall kunna tas upp till sakprövning krävs att dessa åtta centra även själva skulle ha haft talerätt. Att talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut omfattas av den talan som väckts av Konungariket Belgien vars upptagande till prövning inte bestridits och som det inte verkar föreligga några hinder för att ta upp, befriar inte domstolen från att pröva detta yrkande om Forum 187:s förstahandsyrkande i förevarande fall avvisas och det visar sig vara nödvändigt att pröva andrahandsyrkandet.(65)

188. Om detta skulle vara fallet anser jag även att Forum 187 har talerätt på grund av att de samordningscentra vilkas ansökningar om förnyelse av koncessioner var under behandling när kommissionens beslut meddelades skulle ha haft rätt att föra talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut inför gemenskapsdomstolen.

189. Medlemmarna i en avgränsad personkrets vars identiteter var kända eller kontrollerbara vid tidpunkten för antagandet av den ifrågasatta rättsakten och som på grund av egenskaper som är utmärkande för dem har getts talerätt när det enligt lydelsen av gemenskapsrätten med stöd av vilken nämnda rättsakt antagits uttryckligen föreskrivs att den institution som har antagit denna är skyldig att beakta sökandens särskilda situation.(66)

190. Denna rättspraxis förefaller tillämpbar på de samordningscentra vilkas begäran om förnyelse var under behandling vid tidpunkten för antagandet av beslutet av den 17 februari 2003.

191. För det första utgör dessa centra i enlighet med rättspraxis en sluten krets vars medlemmar berörs särskilt av kommissionens beslut. Enligt beslutet föreskrivs nämligen att de centra som omfattades av detta system den 31 december 2000 och vars individuella koncessioner var gällande den 17 februari 2003 får fortsätta att dra fördel av verkningarna av systemet fram till att deras koncessioner löper ut, dock senast till den 31 december 2010. Vidare föreskrivs enligt beslutet att koncessioner som löper ut före den 31 december 2010 inte får förlängas ens tillfälligt. De centra vilka redan hade en koncession den 31 december 2000 och vars tioåriga koncessioner löper ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2010 utgör således en grupp som var väl identifierbar vid tidpunkten för antagandet av kommissionens beslut och detta antal kommer inte att öka.

192. Vidare påverkas centren i fråga på ett särskilt sätt i förhållande till andra samordningscentra och alla bolag som skulle kunna upprätta sådana centra. Utmärkande för dem är att de var innehavare av tioåriga koncessioner som löper ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2010 samt att dessa koncessioner som enligt den belgiska lagstiftning som varit föremål för beslut av kommissionen åren 1984 och 1987 kunde förlängas, enligt kommissionens beslut inte kan förlängas överhuvudtaget.

193. För det andra är, såsom framgår av domen i det ovannämnda målet Sofrimport mot kommissionen,(67) och som domstolen sedermera bekräftade i sin dom i det ovannämnda målet Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen,(68) den avgörande faktorn för att bedöma huruvida personer som påverkas på ett särskilt sätt av en rättsakt med allmän giltighet berörs personligen av denna, det skydd som dessa har enligt gemenskapsrätten. Forum 187 har åberopat principen om skydd för berättigade förväntningar och har hävdat att de berörda samordningscentren hade sådana berättigade förväntningar att få sina koncessioner förlängda.

194. Det råder ingen tvekan om att en allmän princip som principen om skydd för berättigade förväntningar kan ge skydd som medför att sökanden särskiljs på samma sätt som när det i en gemenskapsrättstext med stöd av vilken de ifrågasatta åtgärderna antagits uttryckligen föreskrivs att den institution som antar rättsakten i fråga skall ta hänsyn till deras särskilda situation, såsom domstolen har uttalat i de ovannämnda målen Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen och Sofrimport mot kommissionen. Skyddet från en allmän princip förefaller mycket väl vara en faktor som kan särskilja en sökanden och ge denna rätt att direkt väcka talan om ogiltigförklaring inför gemenskapsdomstolen.(69)

195. Som kommissionen har angett är frågan huruvida samordningscentren hade berättigade förväntningar på att deras koncessioner skulle förlängas en fråga om beslutets lagenlighet. Vid prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning räcker det emellertid enligt min mening att konstatera att kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 2003, i skäl 117–120, analyserat vilka berättigade förväntningar de samordningscentra vars koncessioner var gällande vid tidpunkten för delgivningen av kommissionens beslut kunde göra gällande. Den omständigheten att kommissionen har företagit en sådan analys visar att dessa centra åtnjöt ett särskilt skydd enligt principen om skydd för berättigade förväntningar i jämförelse med alla andra samordningscentra och multinationella företagsgrupper som planerat att inrätta sådana centra.

196. Denna omständighet är enligt min mening tillräcklig för att särskilja de samordningscentra vars koncessioner löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2010 från andra aktörer som berörs av kommissionens beslut. Dessa centra utgör således mycket riktigt en sluten krets som är tillräckligt väl definierad i förhållande till övriga ekonomiska aktörer och som enligt principen om skydd för berättigade förväntningar åtnjuter ett särskilt skydd som de kan göra gällande genom att väcka talan vid gemenskapsdomstolen.

197. Jag anser således att det föreligger talerätt för den andra gruppen av samordningscentra som Forum 187 uppger sig företräda inom ramen för förevarande talan.

5. Bedömning av talan i sak

198. Jag skall börja med att ta ställning till Forum 187:s yrkande eftersom dess talan är vidare än Konungariket Belgiens talan och har till syfte att ogiltigförklara beslutet av den 17 februari 2003 i dess helhet.

199. Jag skall därefter pröva Forum 187:s och Konungariket Belgiens yrkanden om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut i den del det inte föreskrivs några övergångsåtgärder för de centra vars koncessioner löper ut från och med den 17 februari 2003.

a) Forum 187:s yrkande om ogiltigförklaring av beslutet av den 17 februari 2003 i dess helhet

200. Forum 187 har åberopat tre grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Genom den första grunden har Forum 187 hävdat att beslutet saknar rättslig grund och innebär ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen i den mån det går emot besluten som antogs mer än femton år tidigare. Under sin andra grund har Forum 187 gjort gällande att kommissionen genom att slå fast att det skatterättsliga systemet för samordningscentra utgör statligt stöd har åsidosatt bestämmelserna i artikel 87.1 EG. Under sin sista grund har Forum 187 klandrat kommissionen för att beslutet inte är tillräckligt motiverat vad gäller skälen till att kommissionen ändrade sina tidigare beslut.

i) Avsaknad av rättslig grund och åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

– Parternas argument

201. Forum 187 har hävdat att kommissionen enligt rättssäkerhetsprincipen är skyldig att följa sina egna beslut och att omständigheterna under vilka den kan upphäva ett olagligt beslut är mycket begränsade. Enligt sammanslutningen beslutade kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet med stöd av två grunder, nämligen artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 och dess allmänna behörighet att rätta ett tidigare fel. I sitt beslut av den 17 februari 2003 lade kommissionen till artiklarna 87 EG och 88 EG som ytterligare grunder. Forum 187 har gjort gällande att detta beslut saknar rättslig grund av den anledningen att beslutet inte kunde antas med stöd av någon av dessa grunder.

202. Enligt Forum 187 kan förordning nr 659/1999 inte utgöra rättslig grund, eftersom det enligt artikel 1 b v i förordningen, där begreppet befintligt stöd definieras, krävs att det skett en utveckling av den gemensamma marknaden för att en åtgärd som inte utgjorde något stöd när det infördes senare blir ett befintligt stöd. Denna bestämmelse kan inte tillämpas i ett fall där kommissionen skulle vilja ändra sin bedömning att en åtgärd inte utgör statligt stöd.

203. Forum 187 har hävdat att kommissionen inte heller kan grunda sitt beslut på artiklarna 87 EG och 88 EG av nedanstående två anledningar. För det första inledde kommissionen det formella granskningsförfarandet baserat enbart på förordning nr 659/1999 och kan inte anta beslutet som avslutar detta förfarande med stöd av en annan rättslig grund. För det andra ges kommissionen inte en vidare behörighet enligt dessa artiklar än vad som föreskrivs i förordning nr 659/1999 som innehåller en uttömmande beskrivning av denna institutions befogenheter. Eftersom det skatterättsliga systemet för samordningscentra inte omfattas av begreppet befintligt stöd i den mening som avses i denna förordning kan kommissionen inte göra gällande att beslutet av den 17 februari 2003 antagits med stöd av artikel 88.1 EG.

204. Forum 187 har slutligen anfört att kommissionen inte kan hävda att den har korrigerat ett felaktigt beslut mer än femton år efter det att beslutet antogs. Enligt rättspraxis får felaktigheter endast rättas om det sker inom en rimlig tidsfrist. Genom att gå emot sitt beslut att det omtvistade skatterättsliga systemet inte utgör statligt stöd som antogs mer än femton år tidigare har kommissionen åsidosatt rättssäkerhetsprincipen, bland annat i det avseendet att den är skyldig att följa sina tidigare beslut i deras helhet. Dessutom har kommissionen inte gett någon förklaring som motiverar den tid som förflutit mellan besluten. Slutligen kan kommissionen inte stödja sig på det förhållandet att dess beslut inte har retroaktiv verkan. Enligt Forum 187 har beslutet av den 17 februari 2003 oundvikligen retroaktiva verkningar på grund av de betydande investeringar som gjorts i samordningscentren.

205. Kommissionen har som svar på dessa argument hävdat att den hade rätt att ändra sin bedömning att det omtvistade skatterättsliga systemet inte utgjorde statligt stöd under förutsättning att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar liksom förvärvade rättigheter iakttas. Denna behörighet följer av kommissionens fortlöpande kontrollbefogenhet av befintligt stöd som ger den rätt att för framtiden företa ändringar av ett beslut varigenom ett stöd förklarats förenligt med den gemensamma marknaden. Vad gäller frågan om vilket förfarande som är tillämpligt är det enligt kommissionen uppenbart att det omtvistade systemet inte kan anses utgöra nytt stöd och att förfarandet för befintligt stöd skall tillämpas analogt.

– Bedömning

206. Inledningsvis anser jag att det är viktigt att konstatera att kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 2003 inte har föreskrivit att de tidigare besluten angående det skatterättsliga systemet för samordningscentra skall återkallas. Den har varken i skälen till eller i beslutsdelen av beslutet angett att dess tidigare beslut från åren 1984 och 1987 liksom dess svar på frågan från parlamentet år 1990 skall ogiltigförklaras med retroaktiv verkan och att dess beslut av den 17 februari 2003 är avsett att ersätta dessa. Om detta hade varit fallet synes det inte kunna betvivlas att ett sådant beslut skulle stå i strid med principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar.

207. Om en institution har rätt att med retroaktiv verkan återkalla ett beslut som den anser vara felaktigt skall den enligt fast rättspraxis göra detta inom en rimlig tidsfrist och ta hänsyn till dem som gynnas av rättsakten i fråga och som kunnat hysa tilltro till att den var lagenlig.(70) Dessa villkor skulle inte vara uppfyllda om kommissionen hade velat återkalla med retroaktiv verkan sin bedömning att det skatterättsliga systemet för samordningscentra inte utgör statligt stöd, nitton år senare, och när medlemsstaten som de tidigare besluten riktade sig till har genomfört detta system.

208. Det framgår i själva verket av innehållet i beslutet av den 17 februari 2003 och av uppgifter i akten att detta beslut antagits efter att kommissionen beslutat att inleda en ny granskning av det skatterättsliga systemet för samordningscentra genom tillämpning av förfarandet för befintligt stöd. Detta innebär att dess slutliga beslut inte skall ha retroaktiv verkan. Det framgår även av innehållet i beslutet att kommissionen ansåg att detta system framdeles utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

209. För bedömningen av förevarande grund gäller det alltså att utreda om kommissionen hade rätt att ändra sin bedömning av huruvida detta system av allmän giltighet utgjorde ett statligt stöd enligt artikel 87.1 EG utan att systemet på något avgörande sätt förändrats sedan kommissionens tidigare bedömningar från åren 1984, 1987 och 1990. För det fall kommissionen hade sådan rätt skall det vidare utredas huruvida det fanns grund för kommissionen att tillämpa förfarandet för befintligt stöd.

210. Rättssäkerhetsprincipen förutsätter helt visst att gemenskapslagstiftningen är klar och att enskilda kan förutse hur lagstiftningen kommer att tillämpas.(71) Den syftar till att säkerställa förutsebarhet rörande de situationer och rättsliga relationer som omfattas av gemenskapsrätten.(72) Denna princip gäller särskilt när en sekundärrättsakt riskerar att vara ekonomiskt betungande såsom kan vara fallet i fråga om kommissionens beslut på området för statligt stöd.(73) Dessutom har anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 EG av sådant stöd just det syftet att undanröja alla tvivel när det gäller att avgöra om en statlig åtgärd utgör stöd enligt artikel 87.1 EG eller inte.

211. Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, som utgör den subjektiva aspekten av den förstnämnda principen, innebär således att medlemsstaten som har vidtagit försiktighetsåtgärden att anmäla det skatterättsliga systemet som den avser att genomföra till kommissionen, liksom förmånstagarna av detta system, skall kunna förlita sig på lagenligheten av ett beslut som antas av denna institution varigenom fastställs att systemet inte utgör statligt stöd.

212. Det framgår även att det i förordning nr 659/1999, som enligt skäl 2 i förordningen kodifierar kommissionens tillämpning av de befogenheter som den har enligt artikel 88 EG, inte uttryckligen behandlar det fall som skall avgöras i förevarande mål. Det enda fall då en åtgärd som inte utgjorde något stöd när det infördes ändock skall anses utgöra befintligt stöd är när nämnda åtgärd ”blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden”, vilket anges i artikel 1 b v i förordningen där begreppet befintligt stöd definieras.

213. Det ges ingen definition i förordning nr 659/1999 av hur begreppet utveckling av den gemensamma marknaden skall förstås. Det kan dock uppfattas som en ändring av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget för åtgärden i fråga. Uttrycken utveckling och gemensam marknad tyder på att marknaden som den nationella åtgärden i fråga har verkningar på har genomgått en förändring som lett till att denna åtgärd, som inte utgjorde ett stöd, framdeles omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG. Begreppet syftar således inte på det fall då, som i förevarande mål, kommissionen ändrar sin bedömning endast med stöd av en strängare tillämpning av bestämmelserna i fördraget om statligt stöd.

214. Till skillnad från Forum 187 anser jag emellertid inte att rättssäkerhetsprincipen eller ordalydelsen i förordning nr 659/1999 utgör hinder för att kommissionen ändrar sin bedömning av huruvida ett skatterättsligt system av allmän giltighet utgör ett stöd när den anser att en riktig tillämpning av bestämmelserna i fördraget leder till denna slutsats.

215. Enligt min mening rättfärdigas denna bedömning genom artiklarna 87 EG och 88 EG. För det första, såsom domstolen redan har slagit fast, kan rättssäkerhetsprincipen, hur viktig den än är, nämligen inte tillämpas enskilt utan skall tillämpas i förening med legalitetsprincipen.(74) För det andra skall, såsom kommissionen har gjort gällande, räckvidden av dess behörighet och skyldigheter inom området för statligt stöd bedömas utifrån artiklarna 87 EG och 88 EG. Förordning nr 659/1999 som är en sekundärrättsakt antagen för tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG kan således inte tolkas på ett sådant sätt att den begränsar räckvidden av fördragets bestämmelser.

216. Kommissionen har genom artikel 88 EG inte bara tilldelats uppgiften att göra en förhandsbedömning av medlemsstaternas projekt som syftar till att inrätta nytt stöd utan även till att utföra en kontinuerlig kontroll av allt befintligt stöd. Vid utövandet av denna kontinuerliga kontroll kan kommissionen i samarbete med den medlemsstat som har beviljat stödet i fråga, föreslå att denna medlemsstat för framtiden företar de ändringar som förefaller nödvändiga för att detta stöd förblir förenligt med den gemensamma marknaden. I enlighet med artikel 88.2 EG kan kommissionen om detta förfarande misslyckas ålägga medlemsstaten att företa ändringar av ett sådant stöd eller att upphäva detta inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

217. Den behörighet som tillkommer kommissionen enligt artikel 88 EG har således till syfte att undvika att en allmängiltig stödordning fortsätter att tillämpas och möjliggör för att nytt enskilt stöd beviljas när det framgår att ordningen inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden. Kommissionen har således i uppdrag att se till att ingen stödordning som strider mot den gemensamma marknadens funktion tillåts eller ger upphov till nya tillämpningar.

218. Artikel 88 EG har även till följd att garantera likabehandling av medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna. En ny stödordning vars innehåll helt och hållet är detsamma som en befintlig stödordning som är i kraft i en annan medlemsstat kan nämligen bli föremål för ett negativt beslut av kommissionen på grund av en utveckling av den ekonomiska och rättsliga situationen. Det skulle således strida mot den allmänna likhetsprincipen att bevilja ekonomiska aktörer att dra fördel av nya tillämpningar av den befintliga stödordningen.

219. Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag att kommissionen har rätt att ändra sin bedömning av huruvida det föreligger ett stöd när den anser att en riktig tillämpning av bestämmelserna i fördraget leder till denna slutsats. Om kommissionen följaktligen är skyldig att respektera rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar skall dessa, hur viktiga de än är, tillämpas i förening med legalitetsprincipen och följaktligen bestämmelserna i artiklarna 87 EG och 88 EG. Det skulle strida mot dessa bestämmelser att tillåta att en nationell stödordning kan ge upphov till nya tillämpningar när den visar sig strida mot den gemensamma marknadens funktion. Det skulle likaså strida mot likabehandlingen av medlemsstater och ekonomiska aktörer om en ny stödordning som är identisk med en nationell stödordning som inte utgjorde något stöd när den infördes blir föremål för ett negativt beslut.

220. Mot denna bakgrund anser jag att kommissionen har fullgjort sin roll i enlighet med vad som föreskrivs i fördraget inom området för statligt stöd när, som i förevarande fall, den har beslutat att inleda ett granskningsförfarande eller en förnyad granskning av alla medlemsstaters gällande stödordningar som enligt uppförandekodgruppen har skadliga verkningar på den gemensamma marknaden, så snart den ansåg att dessa stödordningar kunde omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG.

221. Följaktligen anser jag att kommissionens inför framtiden ändrade bedömning av förekomsten av ett stöd inte strider mot rättssäkerheten. Inte heller saknar beslutet av den 17 februari 2003 rättslig grund, såsom Forum 187 har gjort gällande, utan det har antagits med stöd av artiklarna 87 EG och 88 EG såsom det står angivet i skäl 69 i beslutet.

222. När det gäller vilket förfarande som är tillämpligt när kommissionen ändrar sin bedömning anser jag också att det endast kan handla om förfarandet för kontroll av befintligt stöd. I förordning nr 659/1999 som kodifierar utövandet av kommissionens befogenheter enligt artikel 88 EG behandlas endast två slags nationella åtgärder, nämligen nya åtgärder och befintligt stöd. I förevarande fall avsåg kommissionen att ändra sin bedömning avseende ett nationellt system som anmälts till kommissionen och antagligen som är fallet här, utan att systemet på något avgörande sätt förändrats sedan kommissionens tidigare beslut. Systemet kan således inte antas utgöra en ny åtgärd som precis har anmälts till kommissionen och som ännu inte har genomförts. Det kan inte heller antas utgöra ett olagligt stöd, det vill säga ett stöd som beviljats utan att en förhandsanmälan gjorts till nämnda institution eller innan kommissionen, inom de föreskrivna fristerna, har uttalat sig. Kommissionen anser således att systemet utgör ett befintligt stöd, eftersom den kände till det och att det, för bedömningen av vilket kontrollförfarande som skall tillämpas, kan likställas med ett befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b i förordning nr 659/1999.

223. Dessutom innebär hänförandet till denna kategori den bästa rättssäkerheten för medlemsstaten som har infört åtgärden i fråga och för de ekonomiska aktörerna som åtnjuter fördelarna därav. Det har nämligen till följd att denna åtgärd fortsätter att tillämpas till dess att kommissionen fastställer att den är oförenlig med den gemensamma marknaden. Vidare kan, om kommissionen antar ett sådant beslut, detta bara ha verkningar för framtiden och inom en tidsfrist som det åligger denna institution att fastställa.(75)

224. Slutligen fråntas inte företagen som åtnjutit fördelarna av den allmängiltiga stödordning som omtvistas möjligheten att i sak ifrågasätta kommissionens nya bedömning att stödordningen i fråga utgör ett statligt stöd. De kan ifrågasätta bedömningen antingen genom att väcka talan om ogiltigförklaring inför gemenskapsdomstolen, liksom Forum 187 har gjort, eller genom att framställa en invändning om rättsstridighet inför nationell domstol, en möjlighet som domstolen erinrade om i domen i målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet.(76)

225. Forum 187 saknar således även fog för att kritisera kommissionen för att i sin skrivelse till den belgiska regeringen om att det formella granskningsförfarandet skulle inledas ha angett att det tillämpliga förfarandet var det som anges i artiklarna 17–19 i förordning nr 659/1999 eller för att ha ändrat rättslig grund under förfarandets gång, eftersom denna förordning endast har till syfte att kodifiera utövandet av den behörighet som tillkommer kommissionen enligt artiklarna 87 EG och 88 EG.

226. Frågan huruvida kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 2003 på ett riktigt sätt beaktat samordningscentrens berättigade förväntningar skall i förevarande fall bedömas inom ramen för yrkandet att beslutet delvis skall ogiltigförklaras. Svaret på denna fråga påverkar emellertid inte slutsatsen att kommissionen hade rätt att ändra sin uppfattning angående huruvida det skatterättsliga systemet för samordningscentra utgör statligt stöd och att använda sig av förfarandet för kontroll av befintligt stöd enligt artiklarna 17–19 i förordning nr 659/1999.

227. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

ii) Åsidosättande av artikel 87.1 EG

228. Forum 187 har anfört flera argument för att styrka att kommissionen har gjort en felaktig tillämpning av artikel 87.1 EG genom att beteckna det skatterättsliga systemet för samordningscentra som statligt stöd enligt denna bestämmelse. För det första har den ifrågasatt den metod som kommissionen använt vid bedömningen av det skatterättsliga systemet i fråga. Vidare har den hävdat att de olika åtgärderna som systemet utgörs av inte uppfyller villkoren i artikel 87.1 EG. Forum 187 har således gjort gällande att dessa åtgärder inte ger samordningscentren någon förmån, att de inte härrör från en överföring av statliga medel, att kommissionen inte har bevisat att åtgärderna har någon inverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna, att systemet i fråga inte är selektivt och att det i vilket fall som helst är motiverat med hänsyn till det belgiska skatterättsliga systemets art och struktur.

229. Kommissionen har tillbakavisat alla dessa anmärkningar.

230. För att bedömningen skall vara tydlig kommer det att redogöras för innehållet av parternas olika argument inom ramen för den fråga som de hänförs till.

– Analysmetoden för det omtvistade systemet

231. Forum 187 har klandrat kommissionen för att ha åsidosatt medlemsstaternas behörighet på det skatterättsliga området. Forum 187 har påpekat att Konungariket Belgien i avsaknad av harmonisering av skattesatser och bolagsskattestrukturen inom gemenskapen har rätt att bestämma vilka regler som skall tillämpas för beskattning av filialer till multinationella företagsgrupper. Om dessa regler leder till att konkurrensen snedvrids omfattas en sådan situation enligt Forum 187 av artiklarna 96 EG och 97 EG och inte av bestämmelserna för statligt stöd.

232. Forum 187 har även kritiserat kommissionen för att ha gjort en för allmänt hållen analys av det ifrågavarande systemet. Sammanslutningen har gjort gällande att det skatterättsliga systemet för samordningscentra är tillämpligt på 230 centra som tillhör företagsgrupper inom mycket skilda verksamhetsområden. De omtvistade åtgärderna påverkar ekonomin på många olika sätt beroende på om en grupp säljer motorfordon eller livsmedel. Kommissionen skulle således ha gjort en mycket mer detaljerad analys av de ifrågavarande åtgärdernas effekter.

233. Liksom kommissionen anser jag inte att granskningen av ett nationellt skatterättsligt system mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 87 EG i sig utgör ett åsidosättande av medlemsstaternas behörighet inom det skatterättsliga området. Även om det är riktigt att frågor om direkta skatter faller under deras behörighet så att varje stat fritt kan anta sina egna bestämmelser för företagsbeskattning, är det också vedertaget att dessa bestämmelser inte är undantagna från tillämpningsområdet för artikel 87 EG. Bestämmelser som antagits av en stat inom ramen för utövandet av dess behörighet inom det skatterättsliga området kan således i förekommande fall visa sig strida mot denna artikel.

234. Såsom kommissionen med rätta har anfört är frågan som skall avgöras inom ramen för denna grund huruvida det omtvistade systemet utgör statligt stöd eller inte. Begreppet statligt stöd, såsom det definieras i artikel 87.1 EG, är av juridisk beskaffenhet och skall tolkas utifrån objektiva kriterier.(77) Det skall därför prövas huruvida det skatterättsliga systemet för samordningscentra verkligen uppfyller villkoren för att omfattas av denna bestämmelse, oberoende av att kommissionen intog en motsatt ståndpunkt åren 1984, 1987 och 1990.

235. Vad avser omfattningen av prövningen som kommissionen var skyldig att företa i förevarande mål av det omtvistade systemets effekter är det riktigt som kommissionen har erinrat att, när åtgärden i fråga utgör en stödordning och inte en individuell stödåtgärd, kommissionen enligt rättspraxis kan begränsa sig till att granska stödordningens allmänna särdrag. Den är inte skyldig att utöver detta undersöka stödordningens enskilda effekter på vissa företag.(78) Frågan huruvida denna rättspraxis skall tillämpas i förevarande fall och huruvida kommissionen således hade rätt att göra en sådan prövning, trots att det omtvistade systemet ger förmåner till centra som tillhör företagsgrupper inom mycket skilda verksamhetsområden, innebär ett ifrågasättande av kommissionens bedömning att var och en av åtgärderna som ingår i det omtvistade systemet uppfyller villkoren i artikel 87.1 EG. Jag kommer således att undersöka denna anmärkning inom ramen för prövningen av dessa villkor.

236. Härmed skall det vidare klargöras att dessa villkor är kumulativa.(79) Då begreppet statligt stöd är ett juridiskt begrepp som skall tolkas utifrån objektiva kriterier skall gemenskapsdomstolarna dessutom i de fall kommissionens prövning inte bygger på komplicerade ekonomiska bedömningar i princip utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en nationell stödordning faktiskt faller inom tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG.(80)

237. Det skall nu undersökas om det skatterättsliga systemet för samordningscentra verkligen uppfyller vart och ett av villkoren i denna bestämmelse. Det är således fråga om att bedöma huruvida åtgärderna som föreskrivs enligt systemet gynnar vissa företag, om denna fördel beviljas av en medlemsstat eller genom statliga medel och om den snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen i handeln mellan medlemsstaterna.

– Huruvida vissa företag gynnas

238. Min prövning kommer inledningsvis att avse frågan huruvida de skatterättsliga åtgärder som det skatterättsliga systemet för samordningscentra består av gynnar dem som omfattas av systemet. Därefter kommer jag att utreda huruvida denna förmån är selektiv. Slutligen skall det utredas huruvida denna selektivitet, i förekommande fall, motiveras av målen med den ordningen vari systemet ingår.

Huruvida det föreligger en ekonomisk fördel

239. I enlighet med rättspraxis är begreppet stöd vittomfattande. Begreppet omfattar inte enbart sådana konkreta förmåner som subventioner utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som ”normalt” belastar ett företags budget och som utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse är av samma karaktär och har identiskt lika effekter.(81) ”En åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag undantag från skattskyldighet, och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är fördelaktigare än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i, utgör [således] statligt stöd i den mening som avses i [artikel 87 EG].” (82)

240. I beslutet av den 17 februari 2003 ansåg kommissionen att sättet för fastställandet av de skattepliktiga inkomsterna, befrielsen från fastighetsskatt, befrielsen från skatt på kapitaltillskott och befrielsen från skatt på inkomst av kapital samt det fiktiva kapitalinkomstskattesystemet gynnade samordningscentren. Forum 187 har bestridit bedömningen av alla dessa åtgärder. Jag skall således undersöka dem i tur och ordning och börjar med metoden för fastställandet av den skattepliktiga inkomsten.

Fastställande av den skattepliktiga inkomsten

241. Enligt det skatterättsliga systemet för samordningscentra utgörs centrens beskattningsbara vinst inte av skillnaden mellan företagens intäkter och kostnader i enlighet med det allmänna belgiska rättssystemet. Den bestäms till ett schablonmässigt belopp motsvarande en procentandel av den totala summan av utgifter och driftskostnader med undantag för personal-(83) och finansieringskostnader(84).

242. Vinstmarginalen för ett samordningscenter skall i princip fastställas från fall till fall med hänsyn till den verksamhet som centret faktiskt bedriver. Om centret självt fakturerar vissa av de tjänster som det tillhandahåller till ett pris som motsvarar kostnaderna plus en vinstmarginal, kan vinstmarginalens procentandel användas om den inte är onormal. När det inte finns några objektiva kriterier för att fastställa vilken procentandel som skall beaktas skall denna i princip fastställas till 8 procent.

243. Den beskattningsbara vinsten för centret i fråga får dock inte vara lägre än summan av de utgifter och avgifter som inte kan dras av som arbetsrelaterade kostnader (vanligtvis avvisade utgifter) och de extraordinära eller frivilliga förmåner som centret har beviljats av medlemmarna i den grupp det tillhör.

244. Samordningscentrens vinst fastställd på detta sätt beskattas med den normala företagsskattesatsen.

245. Metoden för fastställandet av den beskattningsbara vinsten bygger på den så kallade kostnadsplusmetoden som är ett av de system som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) förespråkar vid beskattning av tjänster som en filial eller ett fast etableringsställe utför åt företag som tillhör samma internationella företagsgrupp och är etablerade i andra länder.

246. Metoden överensstämmer med nedanstående syfte. Skatteskäl kan påverka prissättningen på transaktioner mellan företag som ingår i samma internationella grupp, så att den sammantagna beskattningen av gruppen minskas genom att utnyttja beskattningsunderlaget i varje land. För att motverka sådant bruk och undvika att de nationella myndigheterna måste vidta rättelser till följd av detta samt risken för dubbelbeskattning har olika metoder utarbetats inom ramen för OECD för att fastställa ”interna priser” för produkter och tjänster inom internationella företagsgrupper. Dessa metoder syftar till att interna priser skall motsvara de som sätts under normala konkurrensvillkor. Enligt en av dessa metoder, kostnadsplusmetoden, utgörs beräkningsbasen av kostnaderna för den som tillhandahåller tjänsten med ett vinstpålägg motsvarande en skälig vinst uttryckt i procent.(85)

247. I beslutet av den 17 februari 2003 är det inte denna metod i sig som kommissionen har bedömt utgör statligt stöd. Det är den omständigheten att de belgiska myndigheterna beslutat att från de totala driftskostnaderna, som utgör beräkningsbas för samordningscentrens beskattningsbara inkomst, undanta personalkostnader och finansieringskostnader vilka kvantitativt sett utgör betydande kostnader. Kommissionen har även konstaterat att när det inte finns några objektiva kriterier för att fastställa den procentandel som skall beaktas, skall denna i princip fastställas till 8 procent. Kommissionen anser att, med tillämpning av dess två undantag och denna procentsats, det beskattningsbara beloppet på vilket den normala skattesatsen för berörda bolag skall tillämpas inte resulterar i att tjänsterna som tillhandahålls av samordningscentren beskattas som om de hade tillhandahållits av ett annat företag som är verksamt i en omgivning där det råder fri konkurrens i enlighet med den princip som ligger bakom OECD:s kostnadsplusmetod.

248. Forum 187 har bestridit kommissionens bedömning av nedanstående skäl.

249. För det första har Forum 187 anfört att det inte strider mot OECD:s principer för fastställande av interna priser att inte medräkna finansierings- och personalkostnader i skatteunderlaget. Dessa principer avgör vilka kostnader som skall medräknas vid fakturering för varor och tjänster till ett anknytande företag. De behandlar inte beskattningen av dessa kostnader, som är ett efterföljande steg.

250. Vidare, avseende det faktum att finansieringskostnader inte medräknas, har Forum 187 gjort gällande att en beskattning av dessa skulle innebära en beskattning som överstiger den vinstmarginal som centren tillämpar. Detta skulle bland annat vara fallet när de utför transaktioner som bokförs både som en kostnad och som en inkomst utan att någon förlust eller vinst har realiserats.

251. Enligt Forum 187 är det även nödvändigt att ta hänsyn till hela den internationella företagsgruppens finanser. Tillämpningen av en lägre skattesats på samordningscentrens nivå kan kompenseras av en högre beskattning på gruppnivå. Många länder beskattar ett moderbolag för sin sammanlagda inkomst och har ett beskattningssystem för utländska kontrollerade bolag.

252. Kommissionen har i övrigt inte beaktat att centren enligt kostnadsplusmetoden kan beskattas även om de gjort förlust. Sådana fall är inte rent hypotetiska.

253. Beträffande det förhållandet att personalkostnader undantas har Forum 187 anfört att detta kompenseras av skatten på 10 000 euro per anställd för de första tio anställda. Det skall även beaktas att många av samordningscentren har anställda som är gränsarbetare med en komplicerad skattemässig situation.

254. Forum 187 har slutligen bestridit att kommissionens invändning angående tillämpningen av en schablonmässig standardsats på 8 procent för att fastställa vinstmarginalen är välgrundad. Denna procentsats godkändes år 1990 av sir Leon Brittan, kommissionens vice ordförande. Den motsvarar skattesatsen för utländska filialer i Belgien. Att det rör sig om administrativ praxis betyder inte att den saknar rättslig betydelse. Slutligen tillämpas nämnda procentsats inte systematiskt utan behöriga myndigheter kan tillämpa en lägre eller högre procentsats beroende på det mervärde som varje center i fråga uppnår.

255. Forum 187 har vidare erinrat om att det finns en regel enligt vilken den beskattningsbara inkomsten inte får vara lägre än summan av utgifter och avgifter som inte är avdragsgilla som verksamhetsrelaterade kostnader och de extraordinära eller frivilliga förmåner som ett center har beviljats av medlemmarna i den grupp som det tillhör.

256. Jag finner inte dessa argument övertygande.

257. Det skall för det första påpekas att Forum 187 inte verkar bestrida att bedömningen av huruvida det föreligger en fördel skall ske enligt det kriterium som ligger bakom OECD:s kostnadsplusmetod, det vill säga att interna priser skall fastställas på ett sätt som leder till ett pris motsvarande det som skulle ha tillämpats under normala konkurrensvillkor. För att kunna fastställa att en fördel existerar krävs nämligen en jämförelsepunkt. Som kommissionen har anfört i skäl 95 i beslutet av den 17 februari 2003 har kostnadsplusmetoden som utarbetats av OECD i syfte att beskatta de centra som utför tjänster inom gruppen utifrån ett beskattningsunderlag som är jämförbart med det som en tillämpning av det allmänna rättssystemet skulle resultera i. Med andra ord ett beskattningsunderlag som baseras på skillnaden mellan intäkter och utgifter för ett företag som utövar sin verksamhet i en omgivning där det råder fri konkurrens. Det är således utifrån detta kriterium som det skall undersökas huruvida metoden för fastställande av den beskattningsbara inkomsten enligt det skatterättsliga systemet för samordningscentra lättar den utgift som ”normalt” sett belastar dessa.

258. Enligt Forum 187 strider undantagandet av finansierings- och personalkostnader inte mot den princip som ligger bakom OECD:s kostnadsplusmetod. Jag delar kommissionens motsatta åsikt. Som har anförts ovan syftar denna metod till att det fastställs interna priser som ligger nära de priser som råder i ett läge med fri konkurrens. Såsom kommissionen har anfört i skäl 89 i beslutet av den 17 februari 2003, utgör emellertid de personalkostnader och finansieringskostnader som uppstår i samband med kassaförvaltningen eller finansieringsverksamheten betydande kostnadsinslag som på ett genomgripande sätt bidrar till förverkligandet av samordningscentrens inkomster, eftersom dessa tillhandahåller tjänster särskilt av finansiell art. Det står av samma anledning klart att dessa två utgiftskategorier utgör en betydande del av centrens sammantagna driftskostnader.(86)

259. Jag ansluter mig således till kommissionens bedömning att genom att dessa kostnader lämnas obeaktade i kostnadsunderlaget för fastställandet av den beskattningsbara inkomsten för centren i fråga kan interna priser som ligger nära de priser som råder i ett läge med fri konkurrens inte uppnås. Undantagandet av dessa kostnader ger följaktligen centren och de grupper de tillhör en ekonomisk fördel.

260. Denna bedömning påverkas inte av att inkluderandet av finansieringskostnader i vissa fall kan leda till ett för högt beskattningsunderlag. Denna omständighet skulle, om den visade sig vara riktig, visa att kostnadsplusmetoden inte lämpar sig för att fastställa samordningscentrens interna priser. Den rättfärdigar emellertid inte att finansieringskostnader lämnas helt obeaktade.

261. Den ekonomiska fördel som uppstår genom att dessa kostnader lämnas obeaktade begränsas eller upphävs inte heller med avseende på den internationella företagsgruppens totala skattebörda av den orsaken att de olika företag som ingår i gruppen beskattas i andra länder. Det är med beaktande av den berörda medlemsstatens skatterättsliga system som det skall avgöras huruvida det ifrågasatta systemet leder till en fördel för dem som omfattas av detta eller inte.

262. Inte heller tycks kommissionens bedömning påverkas av den omständigheten att ett samordningscenter kan beskattas med stöd av ett sådant system fast det inte har gjort någon vinst. En sådan risk är del av kostnadsplusmetoden, eftersom denna har driftskostnaderna som beräkningsbas och inte skillnaden mellan intäkter och kostnader. Denna risk rättfärdigar således inte att personal- och finansieringskostnader, som utgör oumbärliga kostnader för utövandet av centrens verksamhet, systematiskt lämnas obeaktade. Att 220 eller 230 centra har dragit fördel av tillämpningen av det ifrågasatta systemet under många år bekräftar dessutom kommissionens bedömning och risken för att beskattas trots att ingen vinst har gjorts förtar inte fördelarna med systemet.

263. Vad gäller den årliga skatt om 10 000 euro per heltidsanställd som påförts sedan den 1 januari 2003 har kommissionen med rätta enligt min mening dragit slutsatsen att, eftersom denna skatt omfattas av ett maximibelopp om 100 000 euro utgör den inte kompensation för de fördelaktiga verkningarna av att alla personalkostnader systematiskt utesluts. Detta maximibelopp motsvarar minimiantalet heltidsanställda som samordningscentren måste ha vid utgången av de två första verksamhetsåren. Det framgår av uppgifterna i akten att de 220 eller 230 samordningscentra som upprättats i Belgien har medfört att 9 000 direktanställningar skapats, vilket motsvarar ett medel på över tio anställda per center.

264. Vad beträffar procentsatsen på 8 procent som automatiskt tillämpas på driftskostnaderna för att fastställa beskattningsunderlaget har kommissionen enligt min mening på ett övertygande sätt anfört att den är otillräcklig, eftersom den tillämpas på ett kraftigt reducerat kostnadsunderlag och samordningscentren utövar sin verksamhet till förmån för grupper som är verksamma inom vitt skilda områden på vilka vinstmarginalen således kan skifta. Den av Forum 187 åberopade omständigheten att denna procentsats motsvarar skattesatsen för utländska filialer i Belgien förefaller sakna relevans. Procentsatsen i det skatterättsliga systemet för samordningscentra har nämligen till syfte att beräkna vinstmarginalen på vilken den normala företagsskattesatsen skall tillämpas.

265. Slutligen håller jag med kommissionen om att det alternativa beskattningsunderlaget, som är avsett att stävja eventuellt missbruk genom att inrätta en miniminivå, inte undanröjer fördelen som den kombinerade tillämpningen av ovannämnda kostnadsundantag och procentsatsen på 8 procent ger upphov till. Kommissionen har nämligen i beslutet av den 17 februari 2003 anfört att det alternativa underlaget endast består av belopp som även beskattas hos företag i Belgien som inte omfattas av det omtvistade systemet och läggs till den bokföringsmässiga vinst som kostnadsplusmetoden är avsedd att rekonstruera för samordningscentren.

266. Med beaktande av dessa omständigheter har kommissionen enligt min mening med fog ansett att bestämmelserna för fastställandet av den beskattningsbara inkomsten utgör en fördel för samordningscentren och de grupper de tillhör.

Befrielsen från fastighetsskatt

267. Enligt det skatterättsliga systemet för samordningscentra föreskrivs att de sistnämnda är befriade från fastighetsskatt för de fastigheter som de använder i sin verksamhet. Såsom framgår av beslutet av den 17 februari 2003 är fastighetsskatten en börda som i princip måste bäras av varje företag som i form av nyttjanderättshavare eller ägare har fastigheter i Belgien, det vill säga bebyggda eller obebyggda fastigheter samt material och utrustning som till sin art eller användning utgör fast egendom.

268. Forum 187 har bestridit att det rör sig om en förmån. Dels är det endast de samordningscentra som äger sina egna fastigheter som drar fördel av detta undantag, det vill säga mindre än 5 procent av dessa. Dels finns det under belgisk rätt andra undantag från denna skatt som de befriade centren kunde ha dragit nytta av.

269. Kommissionens bedömning att befrielsen från fastighetsskatt utgör en fördel i enlighet med rättspraxis är enligt min mening befogad. Det bör påpekas att de andra undantagen från denna skatt som föreskrivs i belgisk rätt inte omfattar samtliga företag som är etablerade i Belgien. Samordningscentrens befrielse från fastighetsskatt utgör således en lättnad från kostnader som normalt belastar ett företags budget.

270. Förhållandet att mindre än 5 procent av centren verkligen drar nytta av skattebefrielsen, eftersom över 95 procent av dessa är hyresgäster i den fastighet i vilken de bedriver sin verksamhet, påverkar inte denna bedömning. Det är tillräckligt att konstatera att åtgärden medför en ekonomisk fördel för de samordningscentra som äger den fastighet där de bedriver sin verksamhet jämfört med andra företag som också äger den fastighet som de använder för sin näringsverksamhet och som inte omfattas av något annat undantag enligt belgisk rätt.

271. Kommissionen har således med rätta ansett att befrielsen från fastighetsskatt utgör en förmån i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

Befrielse från skatt på kapitaltillskott

272. I det skatterättsliga systemet för samordningscentra föreskrivs även att den i Konungariket Belgien gällande registreringsavgiften på 0,50 procent inte skall betalas för kapitaltillskott till ett center eller ökningar av dess stadgeenliga kapital.

273. Forum 187 har hävdat att detta inte utgör en förmån, eftersom det enligt artikel 7.1 i direktiv 69/335/EEG(87) föreskrivs att skattebefrielser på kapitaltransaktioner som existerade den 1 juli 1984 skall kvarstå,(88) och att befrielsen till förmån för samordningscentren inrättades före detta datum.

274. Forum 187:s argumentation kan inte godtas. Såsom kommissionen har anfört kan denna bestämmelse, även om det mycket riktigt föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 69/335 att medlemsstaterna skall bibehålla undantag för transaktioner som redan var undantagna från skatt den 1 juli 1984, inte tolkas på ett sätt som strider mot fördragets bestämmelser, såsom artikel 87.1 EG. Bestämmelsen kan således inte bemyndiga en medlemsstat att i sin rättsordning bibehålla en situation där befrielse från skatt på kapitaltillskott endast föreskrivs till förmån för en viss typ av företag, såsom samordningscentren, och följaktligen ge dessa en förmån i jämförelse med andra företag som är etablerade inom denna medlemsstat.

275. En sådan särbehandling skulle i förevarande fall kunna omfattas av artikel 9 i direktiv 69/335 enligt vilken vissa kategorier av transaktioner eller kategorier av kapitalbolag kan befrias från skatt om det befinns nödvändigt för att uppnå en rättvis beskattning eller av hänsyn till samhällsordning eller för att göra det möjligt för en medlemsstat att bemästra särskilda situationer. Tillämpningen av denna möjlighet villkoras dock av att den berörda medlemsstaten i god tid lämnar in en ansökan därom till kommissionen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 97 EG. Kommissionen har anmärkt att detta villkor inte är uppfyllt, vilket Forum 187 inte har bestridit.

276. Kommissionen har således enligt min mening med rätta ansett att befrielsen från registreringsavgiften på kapitaltillskott till samordningscentren eller ökningar av deras stadgeenliga kapital utgör en fördel som kan omfattas av artikel 87.1 EG.

Befrielse från skatt på inkomst av kapital

277. I det skatterättsliga systemet för samordningscentra föreskrivs befrielse från skatt på inkomst av kapital, det vill säga källskatt på aktier, räntor och royaltyer som delas ut av centren, utom sådan ränta som delas ut till en mottagare som beskattas i egenskap av fysisk eller juridisk person i Belgien. Vidare är centrens avkastning på insatta medel befriad från kapitalinkomstskatt.

278. Kommissionen ansåg i sitt beslut av den 17 februari 2003 att denna allmänna befrielse avseende inkomster som betalas ut av samordningscentren medför en ekonomisk förmån för centren liksom för de grupper de tillhör, i den mån den går utöver de undantag som föreskrivs enligt den allmänna lagstiftningen. Inkomster som centren betalar ut är således befriade från skatt i tre fall trots att de inte är det för andra företag. För det första befrias de från skatt när de betalas ut till ett utländskt bolag som är etablerat utanför Europeiska unionen i ett land som Konungariket Belgien inte har slutit något avtal om förhindrande av dubbelbeskattning med. För det andra befrias de från skatt när inkomster betalas ut till ett bolag som är etablerat i Belgien eller i en annan medlemsstat och som inte uppfyller villkoren i direktiv 90/435/EEG.(89) Slutligen är centren befriade från skatt när inkomster betalas ut till ett bolag som är etablerat i ett av de många länder med vilka denna medlemsstat ingått ett avtal som föreskriver uppbörd av källskatt, även om den är begränsad.

279. Kommissionen har även anfört att den fördel som befrielsen medför följer antingen av ett uppskov med betalningen av den slutliga skatten, av en nedsättning av denna skatt, eller av att kapitalinkomsterna inte alls beskattas.

280. Forum 187 har av nedanstående skäl bestridit att denna befrielse medför någon fördel. Det finns många undantag från skatt på kapitalinkomster under belgisk rätt och samordningscentren befinner sig i samma situation som banker och finanscentra som åtnjuter jämförbara befrielser. De fall som kommissionen syftar på i vilka centrens befrielser skiljer sig från dem som gäller för andra företag är marginella. Väldigt få centra drar i praktiken nytta av denna ytterligare befrielse, eftersom Konungariket Belgien har ingått avtal om förhindrande av dubbelbeskattning med många andra stater och antalet samordningscentra som inte uppfyller villkoren i direktiv 90/435 är mycket begränsat. Kommissionen har inte heller tagit hänsyn till att denna befrielse i vissa fall skulle kunna vara ofördelaktig för centren.

281. Enligt Forum 187 är det vidare inkorrekt att hävda att befrielsen från skatt på kapitalinkomster medför en fördel i form av uppskov med betalningen av skatten, eftersom alla företag inklusive samordningscentren måste göra fyra förhandsbetalningar. Den enda gången en sådan befrielse kan resultera i total skattebefrielse är när mottagarna inte omfattas av företagsbeskattning i Belgien, och den innebär på så sätt inte någon verklig fördel.

282. Forum 187:s argument visar inte att kommissionen gjort en oriktig bedömning. Kommissionen har genom sina förklaringar i beslutet av den 17 februari 2003 angett vilka fördelar som denna befrielse, beroende på förhållandena, medför. Den har följaktligen anfört att kapitalinkomstskatten utgör den slutliga belgiska skatten för de inkomster som betalas ut till utländska bolag som inte kan tillgodoräkna sig eller återbetala dessa inkomster i det land där de är etablerade. För de företag i gruppen som befinner sig i denna situation leder befrielsen från skatt på inkomster som betalats ut av samordningscentren just till att de inte beskattas överhuvudtaget. Denna bedömning påverkas inte av Forum 187:s argument att befrielsen från skatt bara kan resultera i total skattebefrielse när mottagarna inte beskattas i Belgien.

283. På samma sätt anser jag att kommissionen på ett övertygande sätt har förklarat att befrielsen från kapitalinkomstskatt medför en fördel genom ett uppskov med betalningen av skatten. Det synes nämligen förmånligare för mottagarna av betalningar från samordningscentren att frivilligt göra förskottsbetalningar på sin skatt i Konungariket Belgien enligt en tidsplan som företaget väljer och med ett belopp som fastställs utifrån företagets beräknade beskattningsbara inkomster i stället för att tillämpa en systematisk och schablonmässig uppbörd för varje belopp som utbetalas.

284. Dessutom har kommissionen visat att centrens befrielse från skatt på kapitalinkomster går längre än de befrielser som föreskrivs för företag enligt den allmänna lagstiftningen. På så sätt medför det omtvistade systemet verkligen en fördel jämfört med den allmänna lagstiftningen.

Fiktiv skatt på inkomst av kapital

285. I det skatterättsliga systemet för samordningscentra föreskrivs, förutom befrielsen från skatt på kapitalinkomster, en fiktiv skatt på kapitalinkomster på utbetalningar som centren gör. Med stöd av detta system får mottagarna det belopp som centren utbetalar utan att avdrag görs för skatt på kapitalinkomster. Dock har de rätt att göra avdrag med en fiktiv skatt på inkomst av kapital från det totala skattebelopp som de skall betala.

286. Under det formella granskningsförfarandet informerade de belgiska myndigheterna kommissionen om att den fiktiva kapitalinkomstskatten inte längre beviljas för räntor som samordningscentrens betalar ut med stöd av avtal ingångna efter den 24 juli 1991, och inte heller för aktieutdelningar som betalas ut från och med detta datum eller för royaltyer som betalas ut eller beviljas efter den 1 januari 1986.

287. Kommissionen har i sitt beslut av den 17 februari 2003, trots att procentsatsen för den fiktiva skatten på kapitalinkomster nedsattes till noll år 1991, ansett att denna verkligen utgör en fördel, eftersom den inte har upphävts. Den har anfört att nedsättningen till noll för räntor som utbetalas med stöd av de avtal som ingåtts från och med 1991 inte utesluter att ett sådant system fortsätter att tillämpas på räntor på långfristiga lån som beviljats före detta år. Kommissionen har vidare anfört att procentsatsen kan ändras genom kunglig kungörelse.

288. Forum 187 har bestridit kommissionens bedömning. Den har hävdat att kommissionen i den mån som procentsatsen för den fiktiva kapitalinkomstskatten sedan år 1991 har fastställts till noll procent saknar fog för att påstå att det är fråga om ett statligt stöd.

289. Jag delar kommissionens uppfattning endast vad avser räntorna på långfristiga lån som beviljats före den 24 juli 1991. Till den del den fiktiva skatten på kapitalinkomster kan fortsätta att tillämpas på räntor som erläggs med stöd av dessa avtal medför detta system enligt min mening verkligen en ekonomisk fördel för samordningscentren och för de grupper de tillhör. Den fiktiva skatten avräknas nämligen från den skatt som mottagarna av de räntor som utbetalas av samordningscentren skall erlägga, som om den vore en källskatt som i verkligheten inte har betalats.

290. Däremot tror jag inte att detta system kan anses medföra en fördel efter det att procentsatsen reducerats till noll. För att bedöma förekomsten av ett stöd skall hänsyn nämligen tas till de verkningar som åtgärden i fråga kan medföra.(90) Kommissionen har inte enligt min mening visat på vilket sätt en fiktiv skatt på kapitalinkomster som reducerats till noll medför en fördel för mottagarna av de utbetalningar som samordningscentren gör och således inte heller på vilket sätt det medför en fördel för centren själva eller för de grupper de tillhör. Endast den omständigheten att procentsatsen skulle kunna ändras genom en kunglig kungörelse rättfärdigar inte att den anses som en fördel, eftersom det endast är fråga om ett antagande och en kunglig kungörelse utgör en normativ rättsakt. Kommissionens uppfattning skulle enligt min åsikt endast kunna godtas om procentsatsen för den fiktiva skatten på kapitalinkomster kunde höjas från fall till fall inom ramen för ett rent skönsmässigt utövande av de nationella myndigheterna.

291. Jag anser följaktligen att den fiktiva skatten på kapitalinkomster endast medför en fördel i den mån den tillämpas med en procentsats som överstiger noll på de räntor som betalas ut med stöd av avtal ingångna före den 24 juli 1991.

Huruvida systemet är selektivt

292. Enligt artikel 87.1 EG utgörs statligt stöd av åtgärder som gynnar ”vissa företag” eller ”viss produktion”. En nationell åtgärd vars tillämpning, liksom i förevarande fall, beror på objektiva kriterier omfattas således av artikel 87 EG endast om den inte är en åtgärd av allmän giltighet. Såsom Forum 187 har anmärkt faller nationella åtgärder av allmän giltighet som snedvrider konkurrensen inte under fördragets bestämmelser i fråga om statligt stöd utan under artiklarna 94 EG och 96 EG avseende tillnärmning av nationell lagstiftning som inverkar på den gemensamma marknadens funktion. En skatterättslig åtgärd omfattas således av artikel 87 EG endast om den är av specifik eller selektiv karaktär.(91)

293. Till skillnad från vad Forum 187 har anfört har kommissionen bevisat att det skatterättsliga systemet för samordningscentra är av selektiv karaktär. Det framgår nämligen av rättspraxis att en nationell åtgärd är selektiv, inom ramen för en viss rättsordning, när den gynnar vissa företag framför andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation med hänsyn till målsättningen med rättsordningen.(92) Med andra ord, som generaladvokaten Darmon uttryckte i punkterna 50 och 58 i sitt förslag till avgörande i målet Sloman Neptun, utgör det grundläggande kriteriet för att fastställa en nationell åtgärds selektiva karaktär att åtgärden avviker från det system som den ingår i. Detta är fallet när den inte är tillämplig på alla företag som med hänsyn till systemets art och struktur skulle kunna omfattas av denna.(93)

294. De skatterättsliga åtgärderna som föreskrivs enligt det skatterättsliga systemet för samordningscentra uppfyller detta villkor.

295. Såsom angetts ovan utgör befrielsen från fastighetsskatt, skatt på kapitaltillskott, skatt på kapitalinkomster jämte den fiktiva skatten på kapitalinkomster undantag från den allmänna belgiska skattelagstiftningen som skulle kunna tillämpas på samordningscentren. Den omständigheten som Forum 187 har anfört att det finns många andra undantag från dessa skatter och som vissa samordningscentra skulle kunna dra fördel av, påverkar inte det faktum att det omtvistade systemet i sig självt är av avvikande karaktär och begränsar fördelarna med dessa befrielser till de centra som uppfyller de villkor som föreskrivs i systemet. Dessa omständigheter är tillräckliga för att bevisa de åsyftade befrielsernas selektiva karaktär.

296. Vidare vad gäller sättet att fastställa de skattepliktiga inkomsterna har Forum 187 gjort gällande att det omtvistade systemet inte är selektivt, eftersom det utformats för att tillhandahålla den bäst lämpade skattemässiga behandlingen av multinationella företag som inrättat samordningscentra med syfte att tillhandahålla tjänster inom den grupp de tillhör och som konfronteras med risken för dubbelbeskattning, bland annat på grund av så kallad cash pooling-verksamhet(94). Systemet är således tillämpligt på de företag för vilka det utformats. Det skulle vara olämpligt för ett litet belgiskt företag och godtyckligt om det tillämpades på alla företag.

297. Kommissionen har som svar på detta argument, med rätta enligt min mening, gjort gällande att det skatterättsliga systemet för samordningscentra inte är öppet för alla internationella företagsgrupper utan endast för de som har filialer i minst fyra olika länder, som disponerar över ett eget kapital och reserver om minst 1 miljard BEF och som har en konsoliderad årsomsättning på minst 10 miljarder BEF.

298. Med beaktande av det syfte som enligt Forum 187 ligger bakom fastställandet av samordningscentrens skattepliktiga vinst, det vill säga att välja ett system som är anpassat för beskattningen av tjänster inom gruppen och som förhindrar dubbelbeskattning, kan det, liksom kommissionen har anfört i skäl 112 i sitt beslut av den 17 februari 2003, konstateras att ovannämnda villkor utesluter från tillämpningen av systemet sådana centra som utövar identisk verksamhet men till förmån för mindre grupper. Det vill säga grupper som har filialer i mindre än fyra länder och vars egna kapital och omsättning inte når upp till de fastställda tröskelvärdena. Det är således även här fråga om en selektiv åtgärd, eftersom den är förbehållen ”vissa företag”.

299. Av det ovan anförda framgår det slutligen att kommissionen inte har kastat om bevisbördan som Forum 187 har hävdat. Detta trots att kommissionen i skäl 104 av sitt beslut har anmärkt att de argument som lagts fram under det formella granskningsförfarandet ”inte har kunnat ändra dess övertygelse om att ordningen är selektiv”. Kommissionen har på ett övertygande sätt i beslutet anfört av vilka skäl åtgärderna som ingår i det skatterättsliga systemet för samordningscentra är selektiva.

Berättigande på grund av systemets art och struktur

300. Enligt rättspraxis kan den omtvistade åtgärden inte anses vara selektiv och följaktligen inte utgöra ett statligt stöd i den mening som avses i fördraget när särbehandlingen av företag i fråga om avgifter beror på det aktuella systemets art och struktur.(95)

301. Det har också slagits fast att det ankommer på den medlemsstat som har infört denna särbehandling i fråga om avgifter i sitt rättssystem att visa att den verkligen motiveras av det aktuella systemets art och struktur.(96)

302. Forum 187 har här upprepat sina argument att det omtvistade systemet inte utgör något undantag från det allmänna systemet utan är ett annat slags beskattning bestämd av den skatterättsliga logiken och nödvändigheten av att lösa problemet med dubbelbeskattning av de tjänster som utförs inom en internationell företagsgrupp. Sammanslutningen har återigen hävdat att det omtvistade systemet endast är öppet för multinationella företag, eftersom problemet blir riktigt komplicerat först när flera filialer är inblandade. Slutligen utgör det skatterättsliga systemet för samordningscentra en helhet och de olika åtgärderna som föreskrivs skall inte bedömas separat.

303. Jag anser inte att dessa argument visar att det skatterättsliga systemet för samordningscentra är motiverat av den särskilda situation som centren eller de grupper de tillhör befinner sig i. Forum 187 har enligt min mening enbart gjort vissa påståenden utan att verkligen förklara varför risken för dubbelbeskattning motiverar att förmånerna i det omtvistade systemet begränsas till centra som upprättats av grupper av en viss storlek. Den har inte heller styrkt vare sig att risken för dubbelbeskattning nödvändiggör förmånerna som tilldelas genom metoden för fastställandet av de skattepliktiga inkomsterna och de olika befrielserna som ingår i det omtvistade systemet, eller varför systemets olika åtgärder nödvändigtvis skall behandlas som en helhet. Forum 187 har inte heller visat på vilket sätt de olika åtgärderna som ingår i nämnda system motiveras av gällande skattelagstiftning i Belgien.

304. Med beaktande av dessa omständigheter medför de åtgärder som ingår i det skatterättsliga systemet för samordningscentra en förmån i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

– Åtgärdens statliga karaktär

305. För att förmåner skall anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG krävs enligt rättspraxis dels att de kan tillskrivas staten, dels att de tilldelas direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel.(97)

306. Det första av dessa kumulativa villkor har inte bestridits och kan inte ifrågasättas, eftersom det omtvistade systemet är ett skatterättsligt system som har antagits av Konungariket Belgien.

307. Forum 187 har däremot hävdat att det omtvistade systemet inte uppfyller det andra villkoret, eftersom systemet har bidragit till ökade skatteintäkter för medlemsstaten. Denna stat har nämligen uppburit mer än 500 miljoner euro per år i skatteintäkter och sociala avgifter från samordningscentren. Det har således inte skett någon överföring av statliga medel.

308. Detta argument kan inte godtas. För att villkoret att stödet skall ha tilldelats med hjälp av statliga medel skall vara uppfyllt räcker det att åtgärden direkt eller indirekt belastar den offentliga budgeten.(98) När medlemsstaten i fråga helt eller delvis avstår från att uppbära skatter eller avgifter utgör detta ett statligt stöd, eftersom det försätter förmånstagarna i en situation som är fördelaktigare än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i.(99) Detta gäller dessutom även om det omtvistade systemet genererar skatteintäkter bland annat genom att företagen som är mottagare av stödet beskattas för sin realiserade vinst och för löner som de betalat ut till sina anställda. Det väsentliga vid bedömningen av detta villkor är huruvida det rör sig om offentliga medel och inte huruvida åtgärden i slutändan belastar budgeten för staten i fråga.

309. Om Forum 187:s argument godtogs skulle detta, som kommissionen med fog har påpekat, kunna resultera i att en åtgärd inte längre omfattades av förbudet i artikel 87.1 EG när det har till följd antingen att uppmuntra ett företag till att etablera sig i den berörda medlemsstaten, att tillåta det att öka sin beskattningsbara inkomst eller att avstyra det från att etablera sig i ett annat land. Detta skulle stå i strid med det eftersträvade ändamålet i denna bestämmelse. Argumentet innebär också att en bedömning avseende förekomsten av ett statligt stöd endast skulle kunna göras efter det har uppstått verkningar av den omtvistade åtgärden, vilket strider mot systemet för preventiv kontroll avseende nytt stöd enligt artikel 88.3 EG.

– Skadlig inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensen

310. Forum 187 har inledningsvis anfört att kommissionen inte har motiverat på vilket sätt det skatterättsliga systemet för samordningscentra påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Enligt sammanslutningen har kommissionen inte gjort klart om verkningarna berör centren eller de grupper de tillhör.

311. Forum 187 har vidare hävdat att handeln mellan staterna inte påverkas, eftersom de multinationella företagsgrupperna skulle, om det omtvistade systemet inte hade existerat, ha utfört samma interna transaktioner från ett annat land. Forum 187 har i detta avseende poängterat att det finns system i andra medlemsstater som är jämförbara med det belgiska systemet. Samordningscentrens lokalisering saknar likaså relevans för handeln mellan staterna, eftersom dessa utför transaktioner inom gruppen.

312. Forum 187 har tillika gjort gällande att kommissionen inte har visat hur ställningen för de företag som innehar ett samordningscenter har stärkts i jämförelse med konkurrerande företag. Enligt sammanslutningen har kommissionen åsidosatt principen om en ekonomisk enhet enligt vilken verksamheterna inom samma grupp inte skall anses konkurrera med utomstående. Konkurrens är inte heller möjlig mellan samordningscentren.

313. Dessutom är systemet i fråga öppet för alla multinationella företag vilket innebär att det inte skett någon snedvridning av konkurrensen på denna nivå. Dessa multinationella företag konkurrerar inte heller med mindre företag som inte utför gränsöverskridande transaktioner som cash pooling eller konfronteras med dubbelbeskattning av ekonomiska överföringar inom gruppen.

314. Dessa olika argument kan enligt min mening inte godtas.

315. Det framgår inledningsvis av beslutet av den 17 februari 2003 att kommissionen ingående har beskrivit på vilket sätt det omtvistade systemet påverkar handeln mellan medlemsstater och snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Den har i skäl 100 i beslutet påpekat att centren, genom de förmåner som de gynnas av stärker sin konkurrensposition inom sektorn för tjänster som de tillhandahåller medlemmarna i den grupp de tillhör och inom vilken de konkurrerar direkt med bland annat finansinstitut och förvaltningsbolag samt med konsultföretag specialiserade på skattefrågor, rekrytering, databehandling osv. Dessa förmåner stärker också konkurrenspositionen för de företag som hör till gruppen, vilka är verksamma inom ett stort antal ekonomiska sektorer. Kommissionen har tillagt att alla dessa sektorer är föremål för intensiv handel såväl internationellt som inom gemenskapen, och de stora multinationella företagen konkurrerar direkt med andra multinationella eller lokala företag av varierande storlek.

316. I motsats till vad Forum 187 har hävdat har kommissionen således angett att handeln mellan medlemsstater och konkurrensen påverkas genom att både samordningscentren och företagen i de grupper de tillhör stärker sin ställning.

317. Denna bedömning förefaller korrekt.

318. Vad avser det omtvistade systemets påverkan på konkurrensen skall det påpekas att detta begrepp skall ges en vid tolkning. Enligt rättspraxis räcker det för att konkurrensen skall anses snedvriden att åtgärden i fråga minskar kostnaderna för det mottagande företaget på så sätt att den stärker dess ställning i förhållande till andra konkurrerande företag.(100)

319. Kommissionen har enligt min mening med rätta ansett att samordningscentrens förmåner snedvrider konkurrensen mellan dessa och företag som tillhandahåller tjänster inom finans-, förvaltnings-, databehandlings- och rekryteringsområdena, det vill säga som tillhandahåller tjänster som är identiska med de som centren tillhandahåller. Forum 187 har inte bestridit, och det framstår som obestridligt, att dessa olika tjänsteverksamheter utsätts för verklig konkurrens inom unionen. När det gäller den av Forum 187 åberopade omständigheten att centren i fråga endast kan tillhandahålla sina tjänster till företag i den grupp de ingår i hindrar inte denna att centren tillhandahåller sina tjänster i konkurrens med utländska företag som tillhandahåller identiska tjänster. Såsom kommissionen har påpekat uppmuntras företagen i gruppen genom den minskade beskattningen av samordningscentren att använda sig av de tjänster som centren tillhandahåller framför de som tillhandahålls av andra företag. Jag finner inte någon övertygande förklaring i Forum 187:s argument som kan påvisa att andra företag inte skulle kunna tillhandahålla de tjänster som centren tillhandahåller.

320. Jag delar också kommissionens bedömning avseende verkningarna på konkurrensen för företagen som ingår i de multinationella grupper som har upprättat de 220 eller 230 samordningscentra som är verksamma i Belgien. Det omtvistade systemet stärker mycket riktigt dessa företags ställning gentemot deras konkurrenter, eftersom det genom detta kan dra fördel av samordningscentrens tjänster till mer förmånliga villkor än de stordriftsfördelar som normalt skulle uppstå genom att motsvarande uppgifter koncentrerades. Eftersom dessa företag är verksamma inom flera verksamhetsområden som kan vara av så skiftande art som försäljning av motorfordon eller livsmedel, för att återta de exempel som Forum 187 lagt fram, och där det råder effektiv konkurrens anser jag, just på grund av vidden av verksamheterna som täcks av de multinationella företagen som omfattas av det skatterättsliga systemet, att ett sådant system nödvändigtvis inverkar på konkurrensen.

321. Forum 187:s påstående att systemet i fråga är öppet för alla multinationella grupper förefaller inte kunna påverka denna bedömning. Såsom kommissionen har betonat är påståendet oriktigt eftersom systemet endast är tillämpligt på grupper av en viss storlek uttryckt i etableringar, kapital och omsättning. Dessutom kan dessa internationella företagsgrupper, beroende på sin verksamhet, även konkurrera med inhemska företag.

322. Slutligen förefaller det klart att det omtvistade systemet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Detta villkor skall också ges en vid tolkning, eftersom, enligt rättspraxis, när ett stöd som beviljats av en stat eller som utbetalats av statliga medel förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna skall denna handel anses påverkad av detta stöd.(101)

323. De grunder med stöd av vilka kommissionen med rätta har ansett att det omtvistade systemet kan skapa snedvridningar på konkurrensen visar även att systemet inverkar på handeln inom gemenskapen. Eftersom samordningscentren tillhandahåller sina tjänster till företag i de grupper de tillhör och som måste vara etablerade i minst fyra olika länder, förefaller det klart att det omtvistade systemet snedvrider konkurrensen inom handeln mellan medlemsstaterna.

324. Med beaktande av det ovan anförda anser jag likaledes att det inte var nödvändigt för kommissionen att gå in på detaljer och undersöka de särskilda verkningarna av det omtvistade systemet för vissa företag. Det framgår tillräckligt från vad som ovan anförts att det skatterättsliga systemet för samordningscentra uppfyller de olika villkoren i artikel 87.1 EG utan att det är nödvändigt att illustrera detta med konkreta exempel av verkningarna för vissa särskilda centra eller företagsgrupper.

325. Mot bakgrund av det ovan anförda uppfyller det skatterättsliga systemet för samordningscentra villkoren i artikel 87.1 EG och omfattas således av tillämpningen av denna bestämmelse.

326. Jag föreslår således att talan inte kan vinna bifall på den grunden att artikel 87.1 EG har åsidosatts.

iii) Bristande motivering

327. Forum 187 har gjort gällande att motiveringsskyldigheten är proportionell till hur stor påverkan beslutet i fråga kan ha för enskilda intressen och att motiveringsskyldigheten i förevarande fall är särskilt krävande, eftersom kommissionen går emot två tidigare beslut som fattats mer än femton år tidigare.

328. Forum 187 har hävdat att kommissionen har underlåtit att förklara varför dess tidigare beslut var felaktiga. Den har härvid hänvisat till domen i målet Stork Amsterdam mot kommissionen i vilken förstainstansrätten på grund av bristande motivering ogiltigförklarade ett beslut av kommissionen där kommissionen frångick sin ståndpunkt i ett tidigare beslut.(102)

329. Forum 187 har också kritiserat kommissionen för att inte ha angett på vilket sätt den gemensamma marknaden har utvecklats.

330. Dessa anmärkningar kan enligt min mening inte godtas.

331. Inledningsvis, vad gäller anmärkningen om att kommissionen inte har redogjort för hur den gemensamma marknaden har utvecklats, saknar denna betydelse. Som angetts ovan grundas nämligen inte kommissionens ändrade bedömning av det omtvistade systemets karaktär av statligt stöd på en sådan utveckling.

332. Vad avser den andra anmärkningen har Forum 187 med rätta påpekat att motiveringsskyldigheten är särskilt krävande när kommissionen ändrar sin tidigare bedömning huruvida det föreligger ett stöd. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att den motivering som krävs för en gemenskapsakt enligt artikel 253 EG skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och att det klart och tydligt skall framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.(103) När kommissionen, som i förevarande fall, ifråga om ett nationellt skatterättsligt system som har anmälts till denna och som den beslutat inte utgör ett stöd fastställer att detta utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden, måste det av beslutet klart framgå för den berörda medlemsstaten och berörda parter av vilka skäl kommissionen anser att systemet uppfyller vart och ett av villkoren i artikel 87.1 EG.

333. Som angetts i samband med bedömningen av föregående grund har kommissionen uppfyllt motiveringsskyldigheten, eftersom Forum 187 med hjälp av skälen till beslutet på ett grundläggande sätt har kunnat bestrida kommissionens bedömning avseende förekomsten av ett statligt stöd och domstolen, enligt min mening, med stöd av dessa kan pröva huruvida kommissionens bedömning är välgrundad.

334. Jag anser inte att kommissionen i beslutet av den 17 februari 2003 utöver detta är skyldig att förklara varför den kom till en motsatt slutsats jämfört med besluten från åren 1984 och 1987 samt i det svar som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav på en fråga från parlamentet år 1990. Som angetts ovan svarar begreppet statligt stöd såsom det definieras i artikel 87.1 EG, mot en objektiv situation och skälen till varför kommissionen har gjort en annorlunda bedömning i sina tidigare beslut saknar relevans för bedömningen av huruvida artikel 87.1 EG kan tillämpas på systemet i fråga.

335. Med beaktande av dessa omständigheter anser jag att talan inte kan vinna bifall på den grunden att beslutet är bristfälligt motiverat, i den mån den grundas på ovanstående anmärkningar.

b) Konungariket Belgiens och Forum 187:s yrkanden om delvis ogiltigförklaring av beslutet av den 17 februari 2003

336. Kommissionen fastställde i sitt beslut av den 17 februari 2003 att det skatterättsliga systemet för samordningscentra utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjöd Konungariket Belgien att bevilja förmåner enligt detta system till nya ekonomiska aktörer.

337. Vad avser gällande koncessioner, medgav kommissionen att dess beslut från åren 1984 och 1987 samt det svar som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav på fråga nr 1735/90 från Europaparlamentet år 1990, har skapat berättigade förväntningar hos samordningscentren att det skatterättsliga systemet i fråga inte utgör någon överträdelse av fördragets bestämmelser om statligt stöd. Kommissionen angav att det med anledning dels av de betydande investeringar som gjorts av centren och de grupper som de tillhör, dels av de långsiktiga åtaganden som centren har ingått, var motiverat att föreskriva att de centra som redan hade en koncession den 31 december 2000 och som gällde vid tiden för delgivningen av dess beslut, det vill säga den 17 februari 2003, kan fortsätta att dra fördel av systemet under löptiden för koncessionerna, dock senast till den 31 december 2010.

338. För de koncessioner som var gällande den 31 december 2000 men som löper ut från och med den 17 februari 2003 beslutade kommissionen dock att dessa inte kunde förlängas.

339. Kommissionen anmärkte i skäl 120 i beslutet att, eftersom koncessionerna inte medför några rättigheter avseende fortbeståndet av systemet i fråga eller till bestämmelsernas förmånliga karaktär, inte ens under koncessionsperioden, kan de inte i något fall ge rätt till en förlängning av förmånerna av systemet efter det att gällande koncessioner löpt ut. Den tillade att, eftersom koncessionerna uttryckligen är begränsade till en tioårsperiod är det inte ens möjligt att berättigade förväntningar funnits på en automatisk förlängning, vilket hade inneburit en praktiskt taget evig koncession.

340. I artikel 2 andra och tredje styckena i kommissionens beslut föreskrivs således följande:

”Från och med dagen för delgivningen av detta beslut får den förmån som denna ordning ... medför inte längre beviljas nya stödmottagare och inte heller upprätthållas genom att gällande koncessioner förlängs.

De center som beviljades koncession före den 31 december 2000 får upprätthålla ordningen till dess att koncessioner som gäller vid tidpunkten för delgivningen av detta beslut upphör att gälla, dock senast till och med den 31 december 2010. I enlighet med punkt 2 gäller att om koncessionen förlängs före detta datum, får den fördel som följer av den ordning som är föremål för detta beslut inte längre beviljas ens tillfälligt.”

341. Konungariket Belgien har yrkat att kommissionens beslut skall ogiltigförklaras till den del det däri fastslås att Belgien inte ens tillfälligt får förlänga koncessioner för de samordningscentra som omfattades av det ifrågavarande systemet den 31 december 2000 och vars koncessioner löper ut före den 31 december 2010.

342. Forum 187 har å sin sida yrkat att detta beslut skall ogiltigförklaras i det avseende det inte föreskrivs några adekvata övergångsåtgärder för samordningscentren vars koncessioner löpte ut år 2003, efter den 17 februari, och år 2004.

343. Eftersom Forum 187:s yrkande omfattas av det som framställts av Konungariket Belgien, kommer jag att undersöka dessa yrkanden tillsammans.

344. Konungariket Belgien har anfört fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättanden av artikel 88.2 EG, rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen.

345. Genom sin andra grund har det gjort gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts vad avser möjligheten att förlänga koncessionerna.

346. Genom sin tredje grund har Konungariket Belgien anfört att beslutet av den 17 februari 2003 strider mot den allmänna likhetsprincipen.

347. Den fjärde grunden avser bristfällig motivering.

348. Forum 187 har å sin sida åberopat två grunder avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar respektive bristfällig motivering.

349. Jag skall inledningsvis undersöka huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts såsom Konungariket Belgien, inom ramen för sin första och andra grund, och Forum 187 har gjort gällande.

i) Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

– Parternas argument

Konungariket Belgien

350. Konungariket Belgien har hävdat att kommissionen uttryckligen grundat sitt beslut avseende bedömningen av den övergångsperiod som skulle beviljas för samordningscentren på uppförandekoden och Ekofin-rådets arbete. Det har påpekat att den 31 december 2000 och den 31 december 2010 motsvarar de datum som förekommer i den principöverenskommelse som träffades i rådet den 21 januari 2003 enligt vilken de centra som omfattades av det omtvistade systemet den 31 december 2000 skulle kunna fortsätta att dra fördel av detta under de följande tio åren, dock senast till den 31 december 2010. Konungariket Belgien har emellertid anfört att kommissionen inte rättat sig efter rådets samtliga ståndpunkter. Den 26 och 27 november 2000 antog den sistnämnda en not från ordförandeskapet där det föreskrevs att det skatterättsliga systemet i fråga skall upprätthållas för samtliga berörda centra fram till den 31 december 2005. Kommissionens beslut är således inkonsekvent.

351. Konungariket Belgien har vidare gjort gällande att rådets ställningstagande föranledde Belgiens finansminister att den 20 december 2000 officiellt tillkännage inför Belgiens chambre des représentants möjligheten till förlängning fram till den 31 december 2005. Möjligheten för samordningscentren att fortsätta att omfattas av systemet i fråga fram till detta datum togs upp i kommissionens förslag till lämpliga åtgärder av den 11 juli 2001.

352. Konungariket Belgien har av dessa omständigheter dragit slutsatsen att både belgiska staten och samordningscentren i fråga hade berättigade förväntningar på att de centra vars koncessioner löpte ut före slutet av år 2005 inte slutade att omfattas av detta med omedelbar verkan utan hade möjlighet att få sina koncessioner förlängda åtminstone fram till den 31 december 2005.

353. Konungariket Belgien har vidare hävdat att samordningscentren hade berättigade förväntningar på att kunna få sina koncessioner förlängda med beaktande av bestämmelserna i det skatterättsliga systemet i fråga. Förnyelse var av automatisk art när de nödvändiga villkoren var uppfyllda och de centra vars koncessioner löpte ut några månader efter delgivningen av kommissionens beslut hade ingått långsiktiga åtaganden med stöd av detta. Konungariket Belgien har hävdat att förlängningsförbudet resulterar i en betydande skattebörda för centren, bland annat på grund av uppbörden av kapitalinkomstskatt på räntor som centren delar ut, inklusive de som betalas ut inom ramen för cash pooling-verksamheten.

354. Mot kommissionens argument att Konungariket Belgien och de berörda samordningscentren fått ett visst antal signaler om att det ifrågavarande skatterättsliga systemet inte kunde upprätthållas, har sökanden invänt att detta argument uteslutits i det ovannämnda interimistiska beslutet av den 26 juni 2003, eftersom det skulle innebära att det kontradiktoriska granskningsförfarandet enligt artikel 88 EG saknar mening. Vidare har Konungariket Belgien påpekat att före tidpunkten för delgivandet av beslutet av den 17 februari 2003 kunde varken centren eller belgiska staten känna till att kommissionen skulle fastställa att koncessionerna inte kunde förlängas från och med detta datum.

Forum 187

355. Forum 187 har även hävdat att samordningscentren, med beaktande av kommissionens godkännande av systemet åren 1984, 1987 och 1990, var berättigade att anse att de hade rätt att fortsätta att utöva sina verksamheter och att gemenskapsrätten inte utgjorde hinder för att deras koncessioner förlängdes.

356. Den har också gjort gällande att centren vars koncessioner löpte ut under åren 2003 och 2004 var i behov av en övergångsperiod för att kunna omorganisera sig och eventuellt etablera sig i ett annat land på grund av belgiska arbetsrättsliga krav, den arbetsbörda som omkonfigurering av deras datasystem innebär samt för att omförhandla affärsmässiga och finansiella långsiktiga åtaganden som ingåtts för utövandet av deras verksamhet. Enligt Forum 187 var centren i behov av en övergångsperiod på två år.

357. Forum 187 har även bestridit skälen till varför kommissionen ansåg att det inte var berättigat att bevilja övergångsåtgärder för centren. Den har anfört att den omständigheten som kommissionen hänvisat till att koncessionerna inte medför en automatisk rätt till förnyelse saknar betydelse för frågan huruvida de ifrågavarande centren skall ha rätt till en anpassningsperiod. Kommissionen har på så sätt åsidosatt sin skyldighet att reparera den skada som åsamkats genom dess ändrade bedömning. Kommissionen har inte heller tagit hänsyn till att centren var säkra på att deras koncessioner skulle förlängas.

Kommissionen

358. Kommissionen har inledningsvis bestridit att Ekofin-rådets arbete kan ha gett upphov till berättigade förväntningar för Konungariket Belgien och samordningscentren. Den har hävdat att rådets politiska slutsatser på området för företagsbeskattning, som inte utgör någon rättslig handling, inte kan fastställa ramen för utövandet av kommissionens exklusiva behörighet i fråga om statligt stöd. I andra hand har kommissionen anfört att den ståndpunkt som antogs i rådet den 26 och 27 november 2000 inte kan tolkas på det sätt som den belgiska regeringen gjorde vid sitt uttalande inför Belgiens chambre des représentants.

359. Vad gäller kommissionens förslag till lämpliga åtgärder har kommissionen angett att dessa inte utgör någon slutlig handling och att den har möjlighet att göra ändringar i dess innehåll till följd av synpunkter från den medlemsstat som förslaget är riktat till. Kommissionen har dessutom anfört att tankegången som ligger bakom dess förslag var att tillerkänna samordningscentren samma minimiperiod innan det ifrågavarande systemet slutade att gälla. Vidare har Konungariket Belgien under hela förfarandets gång stöttat den andra möjligheten som vidmakthållits i beslutet av den 17 februari 2003 att verkningarna av koncessionerna skall fortsätta tills dessa löper ut, men utan att förlängas.

360. Kommissionen har därefter bestridit att det rättsliga systemet för samordningscentra ger de sistnämnda en automatisk rätt att få sina koncessioner förlängda. Den har hävdat att Konungariket Belgien inte gett centren någon garanti för fortbeståndet av deras beviljade förmåner och att koncessionerna skulle förlängas automatiskt, eftersom förlängningen var underställd samma förfarande och villkor som den ursprungliga koncessionen. Enligt kommissionen innebär den omständigheten att en koncession är tidsbegränsad att den inte kan medföra några rättigheter för tiden efter det att den löper ut. Den har dessutom påpekat att Konungariket Belgien redan före dess beslut av den 17 februari 2003 gjort ändringar i det ifrågavarande systemet och att dessa ändringar som inskränkte de ursprungliga förmånerna inte föranledde några övergångsåtgärder.

361. Kommissionen har vidare angett att Konungariket Belgien och samordningscentren fått ett visst antal signaler före beslutet av den 17 februari 2003 antogs om att det ifrågavarande systemet inte kunde upprätthållas. Den har i detta avseende nämnt den uppförandekod som rådet antagit samt uppförandekodgruppens rapport. Den har också åberopat sitt meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag, sin begäran om information i februari 1999 till de belgiska myndigheterna angående det ifrågavarande systemet, sitt förslag till de belgiska myndigheterna den 11 juli 2001 om lämpliga åtgärder och slutligen beslutet av den 27 februari 2002 att inleda det formella granskningsförfarandet. Kommissionen har också angett att dessa åtgärder antingen offentliggjorts eller meddelats i pressen.

362. Kommissionen har anfört att de enda berättigade förväntningar som centren rätteligen kan åberopa är de som dess tidigare beslut har gett upphov till. Den har hävdat att den tagit hänsyn till dessa berättigade förväntningar genom att bevilja de centra som hade en gällande koncession vid tidpunkten för delgivningen av beslutet en övergångsperiod och genom att föreskriva att de kan åtnjuta fördelarna av koncessionerna till dess att de löper ut, dock senast till den 31 december 2010. Kommissionen har emellertid av ovan anförda skäl med rätta föreskrivit att tillämpningen av detta system inte får upprätthållas eller förlängas från och med delgivningen av beslutet, så att systemets verkningar gradvis upphör allteftersom koncessionerna löper ut.

363. Kommissionen har även bestridit att dess beslut har till följd att de centra som inte längre omfattas av det omtvistade systemet omedelbart måste upphöra med sin verksamhet. Den har dels anfört att dess beslut inte innebär att samordningscentren beordras att upphöra med sin verksamhet, dels erinrat om att Forum 187 har hävdat att åtgärderna som ingår i det ifrågavarande systemet inte medför några fördelar för centren. Den har i detta avseende motsatt sig Konungariket Belgiens argument att dess beslut föranleder en okontrollerad ökning av centrens skattebörda och en dubbelbeskattning av dessa.

364. Kommissionen har avslutningsvis av jämförbara skäl motsatt sig Forum 187:s argument och hävdat att det varken var nödvändigt eller lämpligt att föreskriva övergångsåtgärder för de centra vars koncessioner löpte ut under åren 2003 och 2004.

– Bedömning

365. Jag skall inledningsvis kort erinra om innehållet i principen om skydd för berättigade förväntningar.

366. Denna princip har gradvis vunnit erkännande i gemenskapens rättsordning genom rättspraxis där den betecknats som en ”övergripande rättsregel”(104) till skydd för enskilda, en ”grundläggande gemenskapsprincip”,(105) och en ”allmän princip”(106). Principen om skydd för berättigade förväntningar är således en allmän gemenskapsrättslig princip mot vilken lagenligheten av rättsakter som institutionerna antagit kan kontrolleras.

367. Principen framstår som en naturlig följd av rättssäkerhetsprincipen som innebär ett krav på att gemenskapens lagstiftning skall vara entydig och dess tillämpning förutsebar för enskilda, på det sätt att den syftar till att, om en regel ändras, tillhandahålla skydd för sakförhållanden som rättmätigt uppnåtts särskilt för en eller flera fysiska eller juridiska personer.(107)

368. Med hänsyn till dess subjektiva art är det svårt att ge en uttömmande definition av principen om skydd för berättigade förväntningar. Det kan ändå, med beaktande av dess tillämpning i rättspraxis, anges att ett åsidosättande av denna princip är tillåtet om nedanstående villkor är uppfyllda. För det första krävs en rättsakt eller ett beteende av gemenskapsadministrationen som kan anses ha gett upphov till förväntningarna. Enligt rättspraxis kan nämligen principen om skydd för berättigade förväntningar endast göras gällande i förhållande till en gemenskapsakt i den utsträckning som gemenskapen själv tidigare skapat en situation som kan ge upphov till sådana förväntningar.(108) Det är denna situation som på sätt och vis utgör grunden för den berörda personens förväntningar. Det måste dessutom vara fråga om tydliga försäkringar.(109)

369. Vidare skall den berörda personen inte ha kunnat förutse någon ändring av gemenskapsadministrationens tidigare hållning. Enligt rättspraxis, när en försiktig och förståndig ekonomisk aktör hade kunnat förutse att en gemenskapsakt kommer att vidtas som kan påverka hans intressen kan han nämligen inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar när denna rättsakt har vidtagits.(110) Förväntningar som uppstått genom gemenskapsadministrationens antagna rättsakter eller beteende är således berättigade och skall följaktligen skyddas när de personer som berörs rimligen kunde ha förlitat sig på upprätthållandet av eller stabiliteten hos den på detta sätt skapade situationen såsom en försiktig och förståndig ekonomisk aktör hade kunnat göra.

370. Slutligen skall kränkningen av en berörd persons berättigade förväntningar inte rättfärdigas av gemenskapsintresset av den ifrågasatta rättsakten. Detta sista villkor är uppfyllt när en avvägning av föreliggande intressen visar att det under de gällande förutsättningarna inte finns ett gemenskapsintresse som går före den berörda personens intresse av att upprätthålla en situation som han rimligen kunde anse vara säker.(111)

371. Jag skall således undersöka huruvida dessa villkor är uppfyllda i förevarande mål.

Grunden för förväntningarna

372. Kommissionen har medgett att dess beslut från åren 1984 och 1987 samt det svar som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav på fråga nr 1735/90 från Europaparlamentet år 1990 har skapat berättigade förväntningar på att det skatterättsliga systemet för samordningscentra inte är oförenligt med fördragets bestämmelser om statligt stöd.(112)

373. Parterna tvistar om två frågor. För det första är Konungariket Belgien och kommissionen oeniga avseende huruvida rådets slutsatser av den 26 och 27 november 2000 liksom kommissionens förslag till lämpliga åtgärder kan ha gett upphov till berättigade förväntningar avseende det omtvistade skatterättsliga systemets upprätthållande för samtliga samordningscentra åtminstone fram till den 31 december 2005. Vidare är Konungariket Belgien och Forum 187 å ena sidan och kommissionen å andra sidan oeniga om huruvida centren med fog kunde förvänta sig att deras koncessioner skulle förlängas mot bakgrund av det skatterättsliga systemet för samordningscentra, kommissionens beslut från åren 1984 och 1987 samt det svar som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav år 1990.

374. När det gäller den första frågan avseende de förväntningar som Ekofin-rådets arbete och kommissionens förslag till lämpliga åtgärder har gett upphov till, kan Konungariket Belgiens ståndpunkt enligt min mening inte godtas.

375. För det första anser jag av nedanstående skäl att rådets slutsatser av den 26 och 27 november 2000 inte kan ha gett upphov till berättigade förväntningar avseende det ifrågavarande systemets fortbestånd till åtminstone den 31 december 2005 vare sig för Konungariket Belgien eller för samordningscentren.

376. Som kommissionen har påpekat utgör medlemsstaternas antagande av slutsatserna i rådet den 26 och 27 november 2000 en politisk handling som fyller funktionen av ett formellt tillkännagivande. Det är som sådant inte ägnat att medföra några rättsverkningar. Kommissionen är således inte bunden eller begränsad av dessa slutsatser i utövningen av sin behörighet som den tillerkänns genom fördraget i fråga om statligt stöd.

377. Denna bedömning av räckvidden av Ekofin-rådets slutsatser har inte bestridits av Konungariket Belgien. Det skall i detta avseende erinras om att Konungariket Belgien i sitt svaromål till kommissionen av den 30 augusti 2002 på de frågor som denna institution ställt avseende räckvidden av de berättigade förväntningarna i förevarande mål angav att ”de diskussioner som förs på rådsnivå avseende uppförandekoden helt och hållet faller utanför de tillämpliga bestämmelserna för statligt stöd. Det rör sig nämligen här om en politisk åtgärd som inte skall vara genomförd förrän i slutet av år 2002.”(113)

378. Med beaktande av dess bedömning av räckvidden av rådets slutsatser kan Konungariket Belgien följaktligen inte påstå att dessa gett den tydliga försäkringar avseende innehållet i de övergångsåtgärder som kommissionen skulle föranledas att anta om den skulle komma fram till att det omtvistade skatterättsliga systemet utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.(114)

379. Denna bedömning bör även kunna tillämpas på samordningscentren. Det är känt att, inom området för statligt stöd, personer som är mottagare av stöd endast har möjlighet att göra gällande berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt under förutsättning att förfarandet som föreskrivs i fördraget har följts. Det framgår även av fast rättspraxis att en aktsam ekonomisk aktör normalt sett skall kunna försäkra sig om att detta förfarande har iakttagits.(115) Dessa krav grundas på den tvingande karaktären av den kontroll som kommissionen utövar i enlighet med artikel 88 EG.

380. Härav följer således att ekonomiska aktörer inom området för statligt stöd i princip endast kan åberopa berättigade förväntningar i en situation som inte inskränker kommissionens behörighet enligt artikel 88 EG. De ekonomiska aktörerna förutses med andra ord känna till vilken behörighet som kommissionen har enligt fördraget inom området för statligt stöd.

381. Med beaktande av denna rättspraxis anser jag att samordningscentren, även om de kände till rådets slutsatser av den 26 och 27 november 2000, inte kunde förvänta sig att kommissionen var bunden av dessa slutsatser.

382. Dessutom är, såsom kommissionen har påpekat, innehållet i ordförandeskapets förslag, vilket antogs vid rådets sammanträde den 26 och 27 november 2000, inte otvetydigt. Detta förslag lyder nämligen som följer: ”Ordförandeskapet föreslår därför rådet ... att godkänna att, när det gäller företag som omfattas av ett system med skadliga effekter den 31 december 2000, dessa effekter skall upphöra att gälla senast den 31 december 2005 även i de fall då dessa system har beviljats för en bestämd tidsperiod.”(116) Förslaget kan således förstås i den mening att den 31 december 2005 utgjorde det sista datum till vilket verkningarna av de tioåriga koncessioner som var gällande den 31 december 2000 fick fortgå. Det innebär inte nödvändigtvis att verkningarna av alla koncessioner, inklusive de som löper ut före den 31 december 2005, skulle förlängas till detta datum.

383. Av detta följer att rådets slutsatser av den 26 och 27 november 2000 i vart fall inte kunde ge Konungariket Belgien och samordningscentren tydliga försäkringar såsom krävs enligt rättspraxis om att alla centren skulle omfattas av det omtvistade systemet åtminstone fram till den 31 december 2005.

384. När det gäller de förslag på lämpliga åtgärder som kommissionen delgav Konungariket Belgien inom ramen för förfarandet för granskning av befintligt stöd, anser jag inte heller att dessa kan ha gett medlemsstaten eller samordningscentren så tydliga försäkringar som denna stat har påstått.

385. Som kommissionen har påpekat är den inte bunden av de föreslagna övergångsåtgärderna när den medlemsstat till vilken förslagen är riktade inte har godkänt dem. Övergångsåtgärderna kan, i förekommande fall, således ändras i beslutet som antas efter det formella granskningsförfarandet. Denna möjlighet framstår som den logiska följden av den berörda medlemsstatens rätt att neka de lämpliga åtgärder som kommissionen föreslår och att under det formella granskningsförfarandet bestrida att den ifrågavarande åtgärden utgör statligt stöd.

386. Följaktligen förefaller det inte möjligt att godta att de förslag på lämpliga åtgärder som kommissionen tillställt Konungariket Belgien i sin skrivelse av den 11 juli 2001 kan ha gett upphov till tydliga försäkringar avseende innehållet i de övergångsåtgärder som denna institution i förekommande fall skulle komma att föreskriva i sitt beslut som avslutar det formella granskningsförfarandet.

387. Med beaktande av ovanstående omständigheter kan enligt min mening varken rådets slutsatser av den 26 och 27 november 2000 eller kommissionens förslag på lämpliga åtgärder anses ha skapat berättigade förväntningar hos Konungariket Belgien eller samordningscentren på att det omtvistade skatterättsliga systemet skulle upprätthållas åtminstone fram till den 31 december 2005 för samtliga dessa centra.

388. Däremot delar jag Konungariket Belgiens och Forum 187:s uppfattning att kommissionens beslut från åren 1984 och 1987 liksom det svar som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav på fråga nr 1735/90 från Europaparlamentet år 1990 har föranlett samordningscentren att sätta tilltro till att fördragets bestämmelser i fråga om statligt stöd inte utgör hinder för att deras tioåriga koncessioner förlängs eller för en fortsatt tillämpning av det skatterättsliga systemet.

389. Det skall nämligen påpekas att kommissionen i sina beslut från åren 1984 och 1987, liksom i svaret som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav år 1990, angav att det skatterättsliga systemet för samordningscentra inte stred mot fördragets bestämmelser om statligt stöd.

390. En undersökning av systemets innehåll visar att det föreskriver ett visst antal förmåner förenade med flera villkor och att det skall fastställas genom kunglig kungörelse att dessa villkor är uppfyllda. Det är även riktigt som kommissionen har påpekat att det i samma system föreskrivs att koncessioner som på detta sätt beviljas genom kunglig kungörelse är giltiga i tio år. Denna omständighet berättigar emellertid inte att dra slutsatsen, som kommissionen gjort, att ett samordningscenter inte kunde räkna med att systemet skulle förlängas efter utgången av denna period.

391. Det skall påpekas att det skatterättsliga systemet för samordningscentra är av bestående beskaffenhet. Det har inte tidsbegränsats. Ett samordningscenter som uppfyllde systemets villkor när dess tioåriga koncession löpte ut kunde således göra gällande en förlängning av sin koncession. Denna möjlighet bekräftades uttryckligen genom lagen av den 23 oktober 1991 där det framgår av förarbetena till lagförslaget till denna lag att den inte medför någon nyhet utan endast har till syfte att skingra samordningscentrens tvivel avseende möjligheten till förlängning.(117) Systemets bestående beskaffenhet och kontinuiteten av tillämpningen av det skatterättsliga systemet för de centra som uppfyller villkoren i detta ingår således, enligt min mening, som beståndsdelar i det nationella system som kommissionen uttalade sig om åren 1984, 1987 och 1990.

392. Kommissionen har anfört flera argument i syfte att vederlägga denna bedömning av det skatterättsliga systemet i fråga. Kommissionen har således angett att en förlängning var underställd samma villkor som den ursprungliga koncessionen. Dessa omständigheter förefaller dock inte hindra samordningscentren från att tro att det skatterättsliga systemet skulle bestå. Det skall nämligen påpekas att villkoren för en förlängning av en koncession var desamma som för den ursprungliga koncessionen och var av objektiv art. Det skall vidare påpekas att, såsom kommissionen har angett i sitt beslut av den 17 februari 2003, de belgiska myndigheternas bedömning när det gäller att bevilja eller inte bevilja en sådan förlängning inte är skönsmässig.(118)

393. Med beaktande av dessa omständigheter innebär utgången av en tioårig koncession således inte att ett samordningscenter inte längre kommer att omfattas av systemet i fråga. Det handlar om en tidpunkt då centret måste visa för de belgiska myndigheterna att det fortfarande uppfyller villkoren för att omfattas av systemet. Kontinuiteten av tillämpningen av det omtvistade skatterättsliga systemet för samordningscentren ifrågasattes således inte genom att förmånerna av det omtvistade systemet beviljades för en bestämd tidsperiod om tio år.

394. Kommissionen har vidare gjort gällande att de belgiska myndigheterna inte vid något tillfälle har garanterat att förmånerna under detta system skulle bestå och att myndigheterna för övrigt gjort inskränkningar i dessa förmåner, till exempel genom att sedan den 1 januari 1993 påföra en årlig skatt om 10 000 euro per heltidsanställd.

395. Dessa argument bevisar inte heller enligt min mening att de samordningscentra vars koncessioner löpte ut inte kunde förvänta sig att det omtvistade systemet skulle fortbestå. Som stöd för denna ståndpunkt vill jag för det första hänvisa till att kommissionen själv har medgett i sitt beslut av den 17 februari 2003 att, även om en koncession inte garanterar systemets fortbestånd eller dess förmånliga karaktär, var samordningscentren berättigade att ha ”förlitan på en viss kontinuitet för de ekonomiska villkoren, inbegripet skatteordningen”.(119) För det andra har de ändringar som Konungariket Belgien gjort i det ifrågavarande systemet sedan det inrättades genom kunglig kungörelse nr 187, varit av förhållandevis underordnad betydelse och inte påverkat systemets huvudsakliga beståndsdelar, det vill säga beräkningsmetoden för beskattningsunderlaget eller befrielsen från skatt på kapitalinkomster, fastighetsskatt, och skatt på kapitaltillskott.

396. Av dessa omständigheter drar jag slutsatsen att det omtvistade skatterättsliga systemet gjorde det möjligt för samordningscentren att förlita sig på dess fortbestånd och att deras koncessioner skulle förlängas om de uppfyllde de objektiva villkor som föreskrivs enligt systemet. Härav följer att kommissionen, genom att i sina beslut från åren 1984 och 1987 liksom i det svar som kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav på fråga nr 1735/90 från Europaparlamentet år 1990 ange att detta system inte omfattades av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG, har föranlett de samordningscentra som var godkända den 31 december 2000 att sätta tilltro till att fördragets bestämmelser i fråga om statligt stöd inte utgör hinder för att deras tioåriga koncessioner förlängs när de löper ut.

Huruvida förväntningarna kan anses berättigade

397. Kommissionen har hävdat att samordningscentren vid tidpunkten för delgivningen av dess beslut av den 17 februari 2003 inte kunde göra gällande att de hade berättigade förväntningar avseende det omtvistade systemets fortbestånd och att deras koncessioner skulle förlängas, eftersom centren fått ett visst antal signaler om att systemet inte kunde upprätthållas. Kommissionen har i detta avseende nämnt den uppförandekod som rådet antagit samt uppförandekodgruppens rapport. Den har också åberopat sitt meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag, sin begäran om information i februari 1999 till de belgiska myndigheterna angående det ifrågavarande systemet, sitt förslag till de belgiska myndigheterna den 11 juli 2001 om lämpliga åtgärder och slutligen beslutet av den 27 februari 2002 att inleda det formella granskningsförfarandet.

398. Kommissionens ståndpunkt skulle med hänsyn till dessa omständigheter innebära att samordningscentren vid delgivningen av kommissionens beslut av den 17 februari 2003 borde ha förväntat sig att fördragets bestämmelser i fråga om statligt stöd utgör hinder för att deras koncessioner förlängs för någon som helst tid. Jag anser inte att denna uppfattning kan godtas eller att de signaler som kommissionen har åberopat i förevarande fall rättfärdigar att frånta samordningscentren möjligheten att göra gällande berättigade förväntningar att deras koncessioner skulle förlängas.

399. Jag grundar denna bedömning dels på strukturen av och målsättningen med förfarandet för granskning av statligt stöd, dels på det ifrågavarande skatterättsliga systemets särdrag.

400. Skyldigheten att göra en förhandsanmälan av statligt stöd enligt artikel 88.3 EG har, såsom nämnts ovan, till syfte att undanröja eventuella tvivel för medlemsstaten som avser att vidta en åtgärd huruvida denna utgör ett stöd eller inte enligt artikel 87.1 EG.

401. Som har angetts ovan är begreppet statligt stöd som det definieras i denna bestämmelse dessutom av objektiv beskaffenhet. Till skillnad från vad kommissionen har antytt i sitt svaromål i mål C-182/03 kan frågan huruvida artikel 87.1 EG kan tillämpas på en nationell åtgärd inte bedömas skönsmässigt.(120) Att kommissionen åtnjuter ett brett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida en nationell åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse när undersökningen av villkoren i denna bestämmelse medför komplicerade ekonomiska bedömningar, innebär inte att denna institution skönsmässigt, när som helst, kan ändra sin bedömning avseende förekomsten av ett stöd.

402. Kommissionens ståndpunkt strider mot syftet med den mekanism som inrättats genom artikel 88.3 EG och följderna av detta syfte enligt rättspraxis. Det är nämligen vedertaget att anmälningsskyldigheten enligt denna bestämmelse har till syfte att tillförsäkra rättssäkerheten.(121) Det är med hänsyn till detta syfte som det har slagits fast att en medlemsstat skall informeras snabbt angående huruvida en stödåtgärd är förenlig med fördraget och att tidsfristen på två månader inom vilken kommissionen skall avge ett utlåtande, vilken återges i artikel 4.5 i förordning nr 659/1999, är av tvingande karaktär.(122) Det har även med beaktande av denna princip slagits fast att när ett allmänt stödprogram väl en gång har godkänts behöver enskilda åtgärder som beviljas med tillämpning av detta program och som endast utgör åtgärder för genomförandet av detta inte anmälas.(123)

403. Ett beslut genom vilket kommissionen slår fast att en åtgärd inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG ger följaktligen inte upphov till ett rättsligt förhållande som institutionerna ofta och skönsmässigt kan ändra, såsom kan vara fallet bland annat inom området för den gemensamma organisationen av marknaden, där målsättningen förutsätter en ständig anpassning i takt med att de ekonomiska förhållandena förändras.(124)

404. Av detta följer att när en nationell åtgärd har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 EG och kommissionen har beslutat att denna åtgärd inte utgör ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, både staten som har infört åtgärden och förmånstagarna, efter utgången av fristen för att väcka talan mot detta beslut, skall kunna förlita sig på att stödordningen inte strider mot gemenskapsbestämmelserna i fråga om statligt stöd. Intresserade parter har således fog för att tro att ett sådant beslut i princip endast kan ifrågasättas på grund av en utveckling av den gemensamma marknaden.

405. Om, som angetts ovan, kommissionen också kan ändra en sådan bedömning med stöd av legalitetsprincipen när den i motsats till vad den tidigare angett anser att artikel 87.1 EG är tillämplig på stödordningen i fråga, skall enligt min mening de förväntningar som skapats genom kommissionens tidigare bedömning i sådana fall vara föremål för ett alldeles särskilt skydd.

406. Att dessa förväntningar är berättigade kan enligt min mening endast ifrågasättas när de berörda ekonomiska aktörerna har haft tillgång till uppgifter som möjliggör att de med tillräcklig sannolikhet kunnat anta att kommissionen skulle ändra sin tidigare bedömning. Med andra ord är omständigheten att kommissionen tar upp den nationella åtgärden i fråga för granskning på nytt och möjligheten att den vid utgången av det formella granskningsförfarandet fattar ett negativt beslut inte i sig tillräckliga för att frånta de berörda aktörerna möjligheten att göra gällande berättigade förväntningar avseende den gällande situationens fortbestånd.

407. Det skall vidare göras klart, med beaktande av karaktären av den nationella åtgärden i fråga, att de aktörer som omfattas av denna har haft erforderlig tid att faktiskt ta hänsyn till en eventuell ändring i kommissionens bedömning avseende åtgärdens förenlighet med fördragets bestämmelser om statligt stöd.

408. Med beaktande av dessa omständigheter anser jag inte att de signaler som kommissionen har åberopat, vare sig dessa härrör från Ekofin-rådet eller kommissionen själv, motiverar att samordningscentren fråntas rätten att göra gällande berättigade förväntningar på att deras koncessioner skulle förlängas.

409. För det första vad avser rådets uppförandekod och rapporten från uppförandekodgruppen anser jag av nedanstående skäl att dessa inte är relevanta. Medlemsstaternas åtagande enligt denna kod att avveckla skatterättsliga åtgärder med skadlig inverkan på den gemensamma marknaden och omnämningen av det ifrågavarande systemet i uppförandekodgruppens rapport bland de nationella åtgärder som ansågs ha skadliga verkningar, kan nämligen mycket riktigt ha gett samordningscentren en indikation på att den belgiska regeringen skulle vara tvungen att på sikt, inom den frist som bestäms av rådet, ändra eller avveckla systemet.

410. Som angetts ovan är det emellertid fråga om ett politiskt åtagande som kommissionen inte är bunden av i utövandet av sin behörighet enligt fördraget och följaktligen inte heller i sin bedömning av huruvida de objektiva villkoren i artikel 87.1 EG är uppfyllda. Rådets uppförandekod och uppförandekodgruppens rapport kan således enligt min mening inte anses utgöra omständigheter som skulle ha föranlett samordningscentren att anta att kommissionen skulle besluta att det ifrågavarande systemet utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

411. Vad därefter avser meddelandet om tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag och den omständigheten att kommissionen i detta meddelande tillkännagav sin avsikt att granska eller på nytt granska medlemsstaternas samtliga skatterättsliga system, delar jag inte heller kommissionens uppfattning att dessa kan ses som signaler på att det skatterättsliga systemet för samordningscentra omfattades av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG och inte kunde upprätthållas.

412. Meddelandet syftar till att klargöra tillämpningen av bestämmelserna i artikel 87.1 EG beträffande skatterättsliga åtgärder som rör företag.(125) Innehållet i meddelandet är således alldeles för allmänt hållet för att man vid en normal genomläsning av detta skall kunna dra slutsatsen att det skatterättsliga systemet för samordningscentra uppfyller vart och ett av villkoren i denna bestämmelse. Dessutom tillkännagav kommissionen inte i detta meddelande någon ändring av de kriterier som legat till grund för kommissionens tidigare bedömning av huruvida ett skatterättsligt system utgör eller inte utgör ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

413. Avslutningsvis, vad gäller kommissionens begäran om information som skickades till de belgiska myndigheterna i februari 1999, förslaget till dessa myndigheter daterat den 11 juli 2001 om lämpliga åtgärder och beslutet av den 27 februari 2002 att inleda det formella granskningsförfarandet, anser jag inte heller att samordningscentren på grund av dessa omständigheter med tillräcklig sannolikhet skulle kunna förutsätta hur kommissionens slutliga beslut skulle lyda.

414. Genom dessa omständigheter har samordningscentren mycket riktigt informerats om att det skatterättsliga systemet var föremål för en ny granskning av kommissionen. Emellertid, som har påpekats i det ovannämnda interimistiska beslutet av den 26 juni 2003, har varken förslaget till Konungariket Belgien om lämpliga åtgärder eller beslutet av den 27 februari 2002 att inleda det formella granskningsförfarandet fått några självständiga rättsverkningar för denna medlemsstat eller för samordningscentren.(126)

415. Att det skatterättsliga systemet karaktäriserats som befintligt stöd i dessa två handlingar implicerar dessutom inte heller att kommissionen skulle fatta ett negativt beslut och i sitt slutliga beslut ändra den bedömning som den gjorde åren 1984, 1987 och 1990. Som förstainstansrätten har erinrat om i sitt beslut i det ovannämnda målet Forum 187 mot kommissionen, där den avvisade Forum 187:s talan mot kommissionens beslut av den 27 februari 2002 att inleda ett formellt granskningsförfarande, var denna karaktärisering av provisorisk art.(127) Enligt artikel 7 i förordning nr 659/1999 är det nämligen möjligt att avsluta detta förfarande med ett beslut i vilket det slås fast att den nationella åtgärden som granskats, i motsats till den karaktärisering som gjordes då förfarandet inleddes, inte utgör ett stöd eller utgör ett stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden.

416. Inte heller nämns skälen till varför denna institution trodde att det skatterättsliga systemet för samordningscentra hädanefter kunde utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG i de pressmeddelanden där dessa handlingar av kommissionen tillkännagavs.(128) Det är inte förrän efter det att beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 20 juni 2002 som samtliga samordningscentra kunde ta del av de exakta skälen till varför kommissionen ansåg att åtgärderna som ingår i det skatterättsliga systemet i fråga föreföll uppfylla vart och ett av villkoren i denna bestämmelse och vara oförenliga med den gemensamma marknaden.

417. Även om det antogs att samordningscentren i och med skälen som anges i detta beslut borde ha räknat med möjligheten att kommissionen skulle ändra sina tidigare beslut, krävs likväl att de hade erforderlig tid före antagandet av beslutet som avslutar det formella granskningsförfarandet att ta hänsyn till en sådan möjlighet. Med hänsyn till det ifrågavarande skatterättsliga systemets särprägel anser jag att ett sådant hänsynstagande inte var möjligt.

418. Som framgått utgör det omtvistade systemet ett skatterättsligt system som avviker från den allmänna lagstiftningen med flera skattebefrielser och en särskild metod för fastställandet av beskattningsunderlaget. Möjligheten att sådana slags åtgärder avvecklas är således mycket svårare att beakta för ett företag än att en subvention upphävs. Det kräver inte endast att hänsyn tas till de ekonomiska följderna av en sådan avveckling, som kan vara betydande, utan även att en betydande omorganisation företas bland annat vad gäller redovisningen.

419. Utöver detta skall hänsyn även tas till att systemet har tillämpats sedan 1982 och att förmånerna under systemet beviljats för en tidsperiod om tio år med möjlighet till förlängning i ytterligare en tioårsperiod. Med beaktande av hur länge systemet existerat och med hänsyn till löptiden för de koncessioner som gav rätt till förmåner enligt systemet, förefaller det rimligt, som Konungariket Belgien och Forum 187 har gjort gällande, att anse att de samordningscentra som hade en koncession den 31 december 2000 som var gällande vid tidpunkten för delgivningen av beslutet av den 17 februari 2003 har planerat sin verksamhet på lång sikt i ett perspektiv av fortbestånd och stabilitet, inte bara i förhållande till de ursprungliga koncessionernas tioåriga löptid utan också, i viss mån, till deras förlängning.

420. Det förefaller alltså mycket tveksamt att de avtal som centren ingått för utövandet av sin verksamhet, såväl med sina anställda som med utomstående, har gjorts för en tidsbegränsad period som skulle löpa ut vid utgången av deras tioåriga koncessioner. Det finns i stället all anledning att anta att samordningscentren har planerat sin verksamhet i perspektiv av att tillämpningen av det skatterättsliga systemet kommer att fortgå.

421. Under dessa omständigheter anser jag inte att samordningscentren hade erforderlig tid att se över sina investeringar och att omorganisera sin verksamhet mellan den 20 juni 2002, då beslutet om inledande av det formella granskningsförfarandet offentliggjordes, och den 17 februari 2003, för att kunna ta hänsyn till möjligheten att kommissionen skulle fatta ett negativt beslut.

422. Denna bedömning förefaller ännu tydligare när man undersöker situationen för de centra vars koncessioner löpte ut några månader efter delgivningen av beslutet av den 17 februari 2003. Även om det antas att offentliggörandet av beslutet om inledande av det formella granskningsförfarandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skulle ha föranlett centren att beakta möjligheten av att kommissionen skulle fatta ett negativt beslut, hade dessa endast några månader på sig att anpassa sig till möjligheten att deras koncessioner skulle dras in. En sådan kort period är desto sämre anpassad när, liksom kommissionen har anfört i sitt svaromål i mål C-182/03, ett stort antal av dessa centra är inne på sin andra koncessionsperiod och deras investeringar och verksamhet har bestämts utifrån det skatterättsliga systemet i fråga i närmare 20 år.(129)

423. Med beaktande av ovanstående omständigheter anser jag att de samordningscentra, som var godkända den 31 december 2000 och vars koncessioner var gällande vid tidpunkten för beslutet av den 17 februari 2003, hade berättigade förväntningar avseende möjligheten att få sina koncessioner förlängda när beslutet delgavs dessa och särskilt de centra vars ansökningar om förlängd koncession löpte ut några månader efter delgivningen.

Intresseavvägning

424. Enligt rättspraxis kan ekonomiska aktörers berättigade intressen endast inskränkas om det finns ett allmänintresse som går före deras intresse av att en situation som de kunde anse vara säker skulle bestå. Det är ostridigt att gemenskapsintresset kräver att befintliga stödordningar som snedvrider konkurrensen mellan medlemsstaterna upphör att gälla.

425. Kommissionen har i förevarande fall inte angett på vilket sätt detta gemenskapsintresse var av sådan trängande karaktär att det rättfärdigade ett förbud om någon som helst förlängning från och med delgivningen av dess beslut. Som stöd för sina argument har kommissionen i huvudsak anfört att det omtvistade skatterättsliga systemet inte gav upphov till några berättigade förväntningar på att deras koncessioner eventuellt skulle förlängas. Denna argumentation kan av de skäl som angetts ovan inte godtas.

426. Kommissionen har även hävdat att en utebliven förlängning inte tar sig uttryck i någon stor eller betydande skattebörda för samordningscentren. Jag anser emellertid att detta argument inte kan accepteras och att övergångsåtgärderna som antogs i kommissionens beslut av den 17 februari 2003 är inkonsekventa. Kommissionen kan enligt min mening inte föreskriva att de koncessioner som var gällande vid tidpunkten för delgivningen av dess beslut, särskilt de som förlängdes år 2001 och år 2002, kan tillämpas till den 31 december 2010, och samtidigt motsätta sig all förlängning från och med delgivningen.

427. Möjligheten för de centra som hade en gällande koncession vid tidpunkten för delgivningen av kommissionens beslut att dra fördel av koncessionen tills den löper ut, dock senast till den 31 december 2010, visar att kommissionen har ansett att verkningarna av det nämnda systemet på konkurrensen inom gemenskapen inte är så skadliga, eftersom den tillåter att det fortsätter att tillämpas i över sju år till. Dessutom har kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 2003 inte nämnt att några klagomål gjorts från konkurrenter eller några andra omständigheter som gör det möjligt att exakt utvärdera omfattningen av det ifrågavarande systemets skadliga verkningar på handeln inom gemenskapen.

428. Kommissionen har likaså i skäl 119 i beslutet motiverat att de gällande koncessionerna skulle få fortsätta att tillämpas tills de löper ut med hänsyn till de betydande investeringar som gjorts av samordningscentren och de grupper som dessa tillhör liksom de långsiktiga åtaganden som centren har ingått. Genom att på så sätt besluta att dessa investeringar och åtaganden berättigade att de gällande koncessionerna fortsatte att tillämpas tills de löper ut, dock senast till den 31 december 2010, har kommissionen oundvikligen medgett att en avveckling av förmånerna av det omtvistade systemet skulle kunna äventyra det förväntade resultatet från investeringar och genomförandet av åtaganden.

429. Kommissionen kan således inte, inom ramen för förfarandet vid domstolen, med fog hävda att en utebliven förlängning av det omtvistade systemet inte riskerar att öka skattebördan för samordningscentren betydligt och följaktligen uppenbart skada dessa. Det är i detta avseende tillräckligt att se till innehållet i åtgärderna som ingår i det omtvistade systemet vilka består av skattebefrielser och, vad avser beräkningsmetoden för den beskattningsbara inkomsten, ett synnerligen fördelaktigt undantagssystem.

430. Vidare skall det påpekas att det vid tidpunkten för antagandet av kommissionens beslut inte fanns något alternativt system som skulle kunna mildra verkningarna av en utebliven förnyelse för de samordningscentra vars koncessioner löpte ut efter delgivningen av beslutet. Förbudet för den belgiska regeringen att förlänga någon koncession från och med delgivningen av beslutet av den 17 februari 2003 skadar således vissa samordningscentra som vid tidpunkten hade en gällande koncession som löper ut före den 31 december 2010.

431. Med beaktande av vad som anförts anser jag inte att en avvägning av föreliggande intressen rättfärdigar ett förbud för den belgiska regeringen att ens tillfälligt förlänga de koncessioner som löper ut från och med delgivningen av kommissionens beslut.

432. Med beaktande av alla dessa omständigheter anser jag att talan skall vinna bifall på den grunden att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Då denna grund är befogad skall yrkandet att kommissionens beslut skall ogiltigförklaras i den del Konungariket Belgien förbjuds att bevilja de samordningscentra som hade en gällande koncession den 17 februari 2003 någon som helst förlängning av dessa bifallas.

433. Konungariket Belgien har emellertid även yrkat att artikel 2 i kommissionens beslut skall ogiltigförklaras i den del det föreskrivs ett förbud mot att ens tillfälligt förlänga de koncessioner som var gällande den 17 februari 2003 och som löper ut före den 31 december 2010. Prövningen av detta yrkande, genom att det i sak syftar till att samtliga koncessioner som löper ut före den 31 december 2010 skall kunna förlängas och fortsätta att tillämpas till och med detta datum, gör det nödvändigt att pröva grunden avseende åsidosättande av principen om likabehandling.

ii) Åsidosättande av likhetsprincipen

– Parternas argument

434. Konungariket Belgien har gjort gällande att kommissionens beslut leder till att de samordningscentra vars koncessioner löpte ut strax före beslutet antogs, vilka omfattas av det omtvistade systemet till och med den 31 december 2010, särbehandlas i förhållande till de centra vars koncessioner löper ut efter det att beslutet delgavs och för vilka inga övergångsåtgärder har föreskrivits. Konungariket Belgien har anfört att denna diskriminering är oberättigad, eftersom centren befinner sig i en ekonomiskt jämförbar situation.

435. Konungariket Belgien har hävdat att kommissionens beslut således ger upphov till att ett samordningscenter som omfattas av det ifrågavarande systemet sedan flera år missgynnas i förhållande till ett som har fått sin koncession vid en senare tidpunkt. Det har angett att kommissionen för att undvika diskriminering borde ha föreskrivit att samtliga centra kan omfattas av systemet till och med den 31 december 2010.

436. Kommissionen har bestridit dessa argument. Den har anfört att alla samordningscentra befann sig i samma situation enligt den belgiska lagstiftningen i det avseendet att de hade en tioårig koncession. Kommissionen har hävdat att den har behandlat centren på exakt samma sätt genom att föreskriva att vart och ett av dem kunde fortsätta att dra fördel av sina koncessioner ända tills de löper ut. Den har således tagit hänsyn till de investeringar som gjorts och de åtaganden som ingåtts under de tioåriga koncessionernas löptid. Den anser emellertid att om dessa investeringar eller åtaganden överskrider löptiden för en koncession är detta en risk som företaget självt tagit.

437. Kommissionen har anfört att det skulle ge upphov till särbehandling att under dessa omständigheter bevilja en övergångsperiod genom att förlänga tillämpningen av det omtvistade systemet för de centra vars koncessioner löper ut efter delgivningen av beslutet. Alla centra, oavsett vilket datum deras koncessioner löper ut under åren 2003 till 2010, konfronteras på samma sätt med de investeringar och långsiktiga åtaganden som ingåtts.

– Bedömning

438. I enlighet med rättspraxis innebär den allmänna likhetsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.(130)

439. Kommissionen har hävdat att den i förevarande fall inte har åsidosatt denna princip, eftersom alla centren befinner sig i samma situation enligt belgisk lagstiftning. De konfronteras på samma sätt med de investeringar och långsiktiga åtaganden som ingåtts. Kommissionen har behandlat dem på exakt samma sätt genom att föreskriva att de kan dra fördel av sina koncessioner tills dessa löper ut.

440. Jag anser inte att kommissionens uppfattning kan godtas, eftersom den bygger på förutsättningen att samordningscentren vid tidpunkten för dess beslut inte längre hade berättigade förväntningar på att deras koncessioner skulle förlängas. Som emellertid har angetts ovan är detta antagande enligt min mening felaktigt. Om man i stället utgår från motsatsen, att centren med fog kunde anta att bestämmelserna om statligt stöd inte utgör hinder för att deras koncessioner förlängs, kan det konstateras att logiken i övergångsåtgärderna som kommissionen antog i sitt beslut av den 17 februari 2003 ger upphov till olika behandling.

441. Utifrån det perspektivet att samordningscentren hade berättigade förväntningar på att det skatterättsliga systemet i fråga skulle fortsätta att tillämpas förefaller det nämligen obestridligt att förbudet mot någon som helst förlängning ger upphov till en särbehandling av centren beroende på vilket datum deras koncessioner löper ut. Så förhåller det sig, eftersom de centra vars koncessioner förlängdes under åren 2001 eller 2002 kan fortsätta att omfattas av det omtvistade systemet till och med den 31 december 2010 medan de centra vars koncessioner löper ut före sistnämnda datum inte längre kan omfattas av systemet efter förfallotiden.

442. Vidare kan denna särbehandling enligt min mening inte rättfärdigas av den omständigheten att samordningscentren beviljats sina ursprungliga koncessioner vid olika tidpunkter. Med andra ord anser jag inte att den omständigheten att ett samordningscenter som för första gången godkändes år 1985 och som fick sin koncession förlängd år 1995 motiverar att dess rätt att omfattas av det omtvistade systemet upphör 2005 när ett center som ursprungligen godkändes år 1990 med förlängning år 2000 kan omfattas av systemet till och med år 2010.

443. Det förefaller minst lika försvarbart att hävda att ett samordningscenter som har omfattats av systemet i över arton år när kommissionen fattade sitt beslut, i samma mån som ett samordningscenter som påbörjat sin verksamhet för tretton år sedan, förtjänar att omfattas av systemet i fråga till och med det datum som kommissionen fastställt för systemets fullständiga upphörande. Ett sådant center har ju planerat sin verksamhet och utvecklats i förhållande till det ifrågavarande skatterättsliga systemet i perspektiv av att detta fortbestår under en längre period.

444. Att särbehandlingen genom det omtvistade systemet inte är berättigad bekräftas vidare enligt min mening av att valet av tidpunkten efter vilken inga koncessioner längre fick förlängas överhuvudtaget är densamma som datumet för delgivningen av beslutet som avslutade det formella granskningsförfarandet. Detta datum är av väsentligen skönsmässig karaktär. Det skulle således ha räckt att kommissionen fattade sitt beslut som avslutar detta förfarande vid utgången av den tidsfrist på 18 månader som föreskrivs enligt artikel 7 i förordning nr 659/1999 för att ett samordningscenter vars koncession löpte ut den 30 juni 2003 skulle ha kunnat få detta förlängt och i enlighet med artikel 2 i kommissionens beslut också omfattas av det omtvistade systemet till och med den 31 december 2010.(131)

445. Med beaktande av dessa omständigheter anser jag att kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 2003 har åsidosatt den allmänna likhetsprincipen genom att föreskriva att systemets effekter får bibehållas för de koncessioner som var gällande vid tidpunkten för detta till och med den 31 december 2010 och att de koncessioner som löper ut före detta datum överhuvudtaget inte kan förlängas eller tillämpas till och med nämnda datum.

446. Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall ogiltigförklara kommissionens beslut i den del Konungariket Belgien förbjuds att ens tillfälligt förlänga de koncessioner som var gällande vid tidpunkten för delgivningen av nämnda beslut och som löper ut före den 31 december 2010.

447. Eftersom detta förslag gör det möjligt att bifalla Konungariket Belgiens talan och följaktligen Forum 187:s andrahandsyrkande förefaller det inte nödvändigt att pröva övriga grunder som sökandena har åberopat.

6. Rättegångskostnader

448. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 kan domstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna skall delas.

449. Forum 187 har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna inbegripet kostnaderna i mål T-276/02. Förstainstansrätten förpliktade emellertid Forum 187 att ersätta rättegångskostnaderna i sistnämnda mål i dess beslut av den 2 juni 2003 att avvisa dennes talan mot beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande. Forum 187:s yrkande avseende rättegångskostnaderna kan således endast prövas med avseende på de kostnader som har uppstått i förevarande mål och i det interimistiska förfarandet och beträffande vilka, enligt det ovannämnda beslutet av den 26 juni 2003, beslut skulle meddelas senare.

450. Om domstolen skulle följa detta förslag föreslår jag för det fall Forum 187 delvis tappar målet i mål C-217/03 att kostnaderna delas enligt nedanstående. Forum 187 skall bära hälften av sina egna rättegångskostnader i mål C-217/03. Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och ersätta hälften av Forum 187:s rättegångskostnader i detta mål. Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-217/03 R.

451. För det fall Konungariket Belgiens talan vinner bifall, föreslår jag att domstolen förpliktar kommissionen att bära sin rättegångskostnad och ersätta Konungariket Belgiens rättegångskostnader i målen C-182/03 och C-182/03 R.

VI – Förslag till avgörande

452. Med beaktande av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen fastställer följande:

– I mål C-399/03

1. Rådets beslut 2003/531/EG av den 16 juli 2003 om den belgiska regeringens beviljande av stöd till vissa samordningscentrum i Belgien ogiltigförklaras.

2. Europeiska unionens råd skall ersätta rättegångskostnaderna.

– I de förenade målen C-182/03 och C-217/03

1. Kommissionens beslut K(2003)0564 av den 17 februari 2003, som korrigerades genom rättelse av den 23 april 2003, om den stödordning som Belgien har genomfört till förmån för samordningscenter som är etablerade i Belgien ogiltigförklaras i den del Konungariket Belgien förbjuds att ens tillfälligt förlänga de koncessioner som var gällande vid tidpunkten för delgivningen av detta beslut och som löper ut före den 31 december 2010.

2. Forum 187 ASBL:s talan ogillas i övriga delar.

3. Forum 187 ASBL skall bära hälften av sina rättegångskostnader i mål C-217/03. Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sin rättegångskostnad och ersätta hälften av Forum 187 ASBL:s rättegångskostnader i detta mål. Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-217/03 R.

4. Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna i målen C-182/03 och C-182/03 R.

1 – Originalspråk: franska.

2 – Kommissionens beslut K(2003)0564, som korrigerades genom rättelse av den 23 april 2003, om den stödordning som Belgien har genomfört till förmån för samordningscenter som är etablerade i Belgien (nedan kallat kommissionens beslut eller beslutet av den 17 februari 2003).

3 – Beslut 2003/531/EG om den belgiska regeringens beviljande av stöd till vissa samordningscentrum i Belgien (EGT L 184, s.17) (nedan kallat rådets beslut eller beslutet av den 16 juli 2003).

4 – Nedan kallad Forum 187.

5 – Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1).

6 – I artikel 4 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att kommissionen så snart den har mottagit en fullständig anmälan av en statlig åtgärd skall fatta beslut inom två månader om att åtgärden antingen inte utgör stöd, att åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden, eller att åtgärden föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden vilket nödvändiggör att kommissionen inleder ett formellt granskningsförfarande. I enlighet med artikel 4.6 i denna förordning skall stödet om kommissionen inte har fattat ett beslut inom två månader anses ha godkänts av kommissionen.

7 – I artikel 15 i förordning nr 659/1999 rörande preskriptionstiden föreskrivs att för kommissionens befogenheter att återkräva stöd skall en preskriptionstid på tio år gälla. I artikel 15.3 i förordningen föreskrivs att varje stöd för vilket denna tid har löpt ut skall betraktas som befintligt stöd.

8 – Kunglig kungörelse nr 187 om upprättandet av samordningscentra (Moniteur belge av den 13 januari 1983).

9 – Kommissionens svaromål i mål C-217/03, punkterna 27 och 31.

10 – I artikel 1.2 i kunglig kungörelse nr 187 anges följande funktioner: ”reklam, tillhandahållande och insamling av information, försäkring och återförsäkring, vetenskaplig forskning, förbindelser med nationella och internationella myndigheter, centralisering av redovisnings-, förvaltnings- och dataåtgärder, centralisering av finansiella transaktioner och täckning av risk för växelkursfluktationer liksom alla stödfunktioner eller funktioner av förberedande karaktär för företagen inom gruppen.”

11 – EGT C 63, 1991, s. 37. Den skriftliga frågan inbegrep flera frågor avfattade enligt följande lydelse:

”Med stöd av ’statut des centres de coordination’ av 1982 beviljar Belgien intressanta skattemässiga fördelar till företag som är internationellt verksamma. För tillfället drar 213 företag fördel av detta system och upprättandet av ytterligare 54 samordningscentra planeras …

1. Är det riktigt att det existerar jämförbara system i Irland, Luxemburg och Österrike?

2. Avser andra medlemsstater än Irland och Luxemburg att inrätta liknande system?

3. Har dessa system, som utgör viktiga medel för konkurrens mellan medlemsstaterna, anmälts till kommissionen i enlighet med artikel [88.3 EG]? Är de förenliga med artiklarna [10 EG] och [87 EG]?

4. Avser kommissionen att i förevarande fall använda sig av sin rätt att lämna förslag till ’lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion’ [artikel 88.1 EG]?”

Dåvarande kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor gav följande svar:

”Det finns mycket riktigt i flera medlemsstater inklusive Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien skatterättsliga system för multinationella gruppers huvudkontor i Europa. Systemen har till syfte att undvika att dessa dubbelbeskattas genom att schablonmässigt bestämma den beskattningsbara vinsten. Kommissionen anser att dessa skatterättsliga system inte omfattas av tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna [87 EG] och [88 EG].

Vad avser systemet som är tillämpligt på samordningscentra i Belgien anser kommissionen att den nuvarande ordningen, efter att den belgiska regeringen gjort ändringar till de ursprungliga bestämmelserna och som i detta avseende tillsänts kommissionen, inte föranleder några invändningar med hänsyn till bestämmelserna i artikel [87 EG].”

12 – Resolution av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet av den 1 december 1997 om en uppförandekod för företagsbeskattning (EGT C 2, 1998, s. 2).

13 – EGT C 384, s. 3.

14 – Bilaga 17, s. 5, och bilaga 18, s. 7 och s. 8 till Konungariket Belgiens ansökan.

15 – Punkt 33 i kommissionens skrivelse, som finns med i bilaga 23 till Konungariket Belgiens ansökan.

16 – EGT C 147, s. 2.

17 – Punkterna 76 och 77 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet.

18 – Punkt 10 i bilaga 29 till Konungariket Belgiens ansökan.

19 – Min kursivering för att åskådliggöra rättelsen.

20 – Beslut 2005/378/EG om den stödordning som Belgien planerar att genomföra till förmån för samordningscentra (EGT L 125, 2005, s. 10).

21 – REG 2004, s. I-6333.

22 – Punkt 47.

23 – Rådets beslut 2002/114/EG av den 21 januari 2002 om bemyndigande för den portugisiska regeringen att bevilja stöd till de portugisiska svinuppfödare som omfattas av de åtgärder som beviljades 1994 och 1998 (EGT L 43, s. 18).

24 – Skäl 13 i beslut 2002/114.

25 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 33.

26 – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkterna 44 och 45.

27 – Punkt 33.

28 – Denna bedömning bekräftas dessutom av de skäl som Belgiens ständige representant vid Europeiska unionen anförde i skrivelserna till rådet av den 28 mars och den 20 maj 2003 till stöd för Belgiens begäran om godkännande av de ifrågavarande åtgärderna. Han anmärkte i skrivelserna att den belgiska regeringen ansåg att kommissionens beslut i del det inte tillät att koncessionerna för samordningscentren i fråga förnyades har åsidosatt deras berättigade förväntningar och att regeringen hade för avsikt att fortsätta att tillämpa det skatterättsliga systemet för samordningscentra till deras förmån till och med den 31 december 2005.

29 – Punkt 35.

30 – Konungariket Belgiens ansökan (punkt 18).

31 – Punkterna 45 och 46.

32 – EGT L 308, 2000, s. 26.

33 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl. (REG 1994, s. I-2555; svensk specialutgåva, volym 15, s. 201), punkt 68.

34 – Punkt 36 i Forum 187:s replik.

35 – Målet Forum 187 mot kommissionen som föranledde förstainstansrättens beslut av den 2 juni 2003 (REG 2003, s. II-2075).

36 – Förstainstansrättens dom av den 11 februari 1999 i mål T-86/96, Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen (REG 1999, s. II-179) (nedan kallat ADL-målet).

37 – Förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen (REG 1996, s. II-2169).

38 – Dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 219; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305).

39 – Dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197, på s. 223; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181).

40 – Förstainstansrättens dom av den 29 september 2000 i mål T-55/99, CETM mot kommissionen (REG 2000, s. II-3207).

41 – Dom av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C-15/98 och C-105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen (REG 2000, s. I-8855).

42 – Dom av den 29 april 2004 i mål C-298/00 P, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I-4087).

43 – Enligt tabellen i bilaga A 4 till ansökan skulle för två av de åtta ärenden som väntade på förnyelse vid tidpunkten för antagandet av beslutet en ny koncessionsperiod kunna ta sin början i juli respektive i oktober 2003. För fem av ärendena skulle en sådan period kunna ta sin början den 1 januari 2004 och för ett av ärendena den 1 januari 2005.

44 – Dom av den 7 december 1993 i mål C-6/92, Federmineraria m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I-6357), punkt 17.

45 – Dom av den 24 mars 1993 i mål C-313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. I-1125; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-83), punkterna 29 och 30, samt domen i de ovannämnda förenade målen AIUFFASS och AKT mot kommissionen, punkt 50.

46 – Se, bland annat, dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Partie écologiste ”Les Verts” mot parlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), punkt 19, samt domarna i de ovannämnda målen CIRFS m.fl. mot kommissionen, punkt 19, och Italien mot kommissionen, punkt 35.

47 – Domstolens dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 16/62 och 17/62, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl. mot rådet (REG 1962, s. 901, på sidorna 919 och 920; svensk specialutgåva, volym 1, s. 145), domstolens beslut av den 18 december 1997 i mål C-409/96 P, Sveriges Betodlares Centralförening och Henrikson mot kommissionen (REG 1997, s. I-7531), punkt 45, förstainstansrättens dom i det ovannämnda ADL-målet, punkt 55, och förstainstansrättens beslut av den 29 april 1999 i mål T-78/98, Unione provinciale degli agricoltori di Firenze m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II-1377), punkt 36.

48 – Förstainstansrättens dom av den 6 juli 1995 i de förenade målen T-447/93–T-449/93, AITEC m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-1971), punkt 60, och förstainstansrättens dom i det ovannämnda ADL-målet, punkt 65.

49 – Dom av den 13 december 2005 i mål C-78/03 P, kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum (REG 2005, s. I-0000).

50 – Punkt 56. Se även dom av den 23 maj 2000 i mål C-106/98 P, Comité d’entreprise de la Société française de production m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. I-3659), punkterna 42 och 45.

51 – Se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i det ovannämnda ADL-målet, punkt 62.

52 – Dom av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorniu mot rådet (REG 1994, s. I-1853; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-141), punkt 19.

53 – Se bland annat dom av den 5 maj 1998 i mål C-386/96 P, Dreyfus mot kommissionen (REG 1998, s. I-2309), punkt 43 och där angiven rättspraxis.

54 – Se, bland annat, dom av den 1 april 2004 i mål C-263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré (REG 2004, s. I-3425), punkt 45.

55 – Domarna i de ovannämnda förenade målen Van der Kooy m.fl. mot domstolen, punkt 15, i det ovannämnda målet Federmineraria m.fl. mot kommissionen, punkt 14, samt i de ovannämnda förenade målen Italien och Sardegna Lines mot kommissionen, punkt 33.

56 – Domstolens dom av den 1 juli 1965 i de förenade målen 106/63 och 107/63, Toepfer och Getreide-Import mot kommissionen (REG 1965, s. 525, på s. 533), av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 207), punkt 31, av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen (REG 1990, s. I-2477), punkt 11, och av den 11 februari 1999 i mål C-390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I-769), punkterna 25–30. Förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. II-2305), punkt 67, och av den 17 januari 2002 i mål T-47/00, Rica Foods mot kommissionen (REG 2002, s. II-113), punkt 41.

57 – Domstolen förklarade att talan som väckts av två spannmålsimportörer i Tyskland mot ett beslut av kommissionen enligt vilket denna medlemsstat retroaktivt beviljades att anta skyddsåtgärder som ledde till att företagens ansökningar om importlicens avslogs, kunde tas upp till sakprövning.

58 – Dom av den 23 november 1971 i mål 62/70 (REG 1971, s. 897). I detta mål förklarade domstolen att talan som väckts av ett importföretag av livsmedel mot ett beslut av kommissionen kunde tas upp till sakprövning. Enligt kommissionens beslut fick Förbundsrepubliken Tyskland tillstånd att utesluta vissa varor med ursprung i Kina som övergått till fri omsättning i Benelux-länderna från gemenskapsbehandling. Företagen beviljades talerätt, eftersom nämnda beslut även berörde importen av de varor för vilka de begärt importlicens och som var under behandling hos de tyska myndigheterna vid tidpunkten för beslutets ikraftträdande. Den 4 september 1970 begärde sökanden hos de behöriga tyska myndigheterna importlicens för ett parti kinesisk svamp som var i fri omsättning i Nederländerna. Den 11 september samma år meddelade dessa myndigheter att de skulle avslå denna begäran så snart som kommissionen beviljat detta. Kommissionen beviljade i beslut av den 15 september 1970 Förbundsrepubliken Tyskland att utesluta från gemenskapsbehandling både framtida ansökningar om import av svart svamp från Kina och de ansökningar om import som var under behandling.

59 – Dom av den 27 november 1984 i mål 232/81, Agricola commerciale olio m.fl. mot kommissionen (REG 1984, s. 3881), och i mål 264/81, CAM mot kommissionen (REG 1984, s. 3915). I dessa mål hade talan väckts av anbudsgivare mot en förordning som kommissionen hade antagit för att upphäva en tidigare förordning med stöd av vilken det italienska interventionsorganet hade bjudit ut en viss mängd olivolja till försäljning. Domstolen konstaterade att, eftersom förhållandet redan hade fastställts mellan anbudsgivarna ”utgör varje ingrepp från gemenskapsinstitutionerna som hindrar [det italienska interventionsorganet] från att fullfölja sina skyldigheter mot anbudsgivarna som utsetts genom lottdragning nödvändigtvis en rättsakt som berör denna direkt och personligen” (punkt 11 i domarna i dessa mål).

60 – Dom av den 18 november 1975 i mål 100/74, CAM mot kommissionen (REG 1975, s. 1393).

61 – Detta fall avsåg ett företag som den 19 juli 1974 hade fått tillstånd att exportera 10 000 ton korn till och med den 16 oktober 1974. I enlighet med en förordning av rådet skulle riktpriset och interventionspriset för spannmål höjas med 5 procent från och med den 7 oktober 1974. Enligt en förordning av den 4 oktober 1974 hade kommissionen emellertid föreskrivit att denna åtgärd inte gällde exporttillstånd som beviljats före den 7 oktober. På detta sätt berövade denna sökanden från förmånen av prishöjningen som förutsetts av rådet för de 3 978 ton korn som återstod för sökanden att exportera mellan den 7 och 16 oktober. Domstolen beviljade sökanden talerätt mot kommissionens förordning. Domstolen fann att denna förordning genom att en viss kategori ekonomiska aktörer undantogs från förmånerna av ökningen av exportbidraget för kända exporter, därigenom avsåg ett begränsat och känt antal spannmålsexportörer och att denna åtgärd även om den var del av en normativ rättsakt påverkade dessa exportörer på grund av en faktisk situation som särskilde dem från alla andra personer.

62 – Domarna i de ovannämnda förenade målen Italien och Sardegna Lines mot kommissionen, punkt 34, och i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 39.

63 – Förstainstansrättens dom av den 28 september 2004 i mål T-310/00, MCI mot kommissionen (REG 2004, s. II-0000), punkt 44 och där angiven rättspraxis.

64 – Ibidem, punkt 45 och där angiven rättspraxis.

65 – Konungariket Belgien har genom sin ställning av privilegierad sökande talerätt och har enligt rättspraxis ett rättsligt intresse av att föra talan mot en rättsakt från en institution med anledning av att denna kränker vissa ekonomiska aktörers intressen (dom av den 19 november 1998 i mål C-284/94, Spanien mot rådet (REG 1998, s. I-7309), punkt 42 och där angiven rättspraxis).

66 – I det ovannämnda målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen fann domstolen således att exportföretag av bomullsgarn var personligen berörda av ett kommissionsbeslut genom vilket Republiken Frankrike tilläts vidta skyddsåtgärder mot import av bomullsgarn från Grekland. Sökandena ansågs vara personligen berörda eftersom de redan hade ingått avtal vars fullgörande förhindrades genom beslutet och kommissionen enligt artikel 130 i akten om anslutningsvillkoren för Republiken Grekland samt om anpassningarna av fördragen (EGT L 291, 1979, s. 17; svensk version i Handlingar om anslutning till Europeiska gemenskaperna, 1987, II, s. 129) med stöd av vilken nämnda beslut hade antagits är skyldig att undersöka vilka negativa återverkningar dess beslut kan få för de företag som berörs. I det ovannämnda målet Sofrimport mot kommissionen ansågs på samma sätt företaget Sofrimport vara personligen berört av två kommissionsförordningar genom vilka utfärdandet av importlicenser för äpplen från Chile till Europeiska gemenskapen upphörde. Företaget ansågs vara personligen berört, eftersom det var importör av varor som befann sig under transport och på grund av att kommissionen enligt bestämmelserna med stöd av vilka de ifrågasatta förordningarna antagits ålagts, att då den vidtar skyddsåtgärder, beakta den särskilda situation som gäller för dessa produkter.

67 – Punkt 12.

68 – Punkt 28.

69 – Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Partie écologiste ”Les Verts” mot parlamentet där domstolen fann att detta politiska partis talan mot de åtgärder som Europaparlamentets presidium antagit angående fördelningen av anslag kunde tas upp till sakprövning på grund av att en avvisning av talan skulle leda till att det skulle uppstå skillnader i fråga om rättsligt skydd mellan konkurrerande grupperingar (punkt 36).

70 – Domstolens dom av den 3 mars 1982 i mål 14/81, Alpha Steel mot kommissionen (REG 1982, s. 749), punkt 10, av den 26 februari 1987 i mål 15/85, Consorzio Cooperative d’Abruzzo mot kommissionen (REG 1987, s. 1005; svensk specialutgåva, volym 9, s. 29), punkt 12, av den 20 juni 1991 i mål C-248/89, Cargill mot kommissionen (REG 1991, s. I-2987), punkt 20, och av den 17 april 1997 i mål C-90/95 P, De Compte mot parlamentet (REG 1997, s. I-1999), punkt 35, samt förstainstansrättens dom av den 20 november 2002 i mål T-251/00, Lagardère och Canal+ mot kommissionen (REG 2002, s. II-4825), punkt 140.

71 – Dom av den 15 december 1987 i mål 325/85, Irland mot kommissionen (REG 1987, s. 5041), punkt 18.

72 – Dom av den 15 februari 1996 i mål C-63/93, Duff m.fl. (REG 1996, s. I-569), punkt 20.

73 – Idem.

74 – Dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 99, på s. 160; svensk specialutgåva, volym 1, s. 95).

75 – Domen i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 20 och där angiven rättspraxis.

76 – Dom av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 2002, s. I-6677), punkt 40.

77 – Dom av den 16 maj 2000 i mål C-83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen (REG 2000, s. I-3271), punkt 25. Se även förstainstansrättens dom av den 16 september 2004 i mål T-274/01, Valmont mot kommissionen (REG 2004, s. II-0000), punkt 37.

78 – Domen i det ovannämnda målet Italien och Sardegna Lines mot kommissionen, punkt 51, och dom av den 29 april 2004 i mål C-278/00, Grekland mot kommissionen (REG 2004, s. I-3997), punkt 24.

79 – Dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I-4397), punkt 68, av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (REG 2003, s. I-7747), punkt 74, och av den 20 november 2003 i mål C-126/01, GEMO (REG 2003, s. I-13769), punkt 21.

80 – Domstolens dom i det ovannämnda målet Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen (REG 2000, s. I-3271), punkt 25, och förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Valmont mot kommissionen, punkt 37.

81 – Se, bland annat, dom av den 12 december 2002 i mål C-5/01, Belgien mot kommissionen (REG 2002, s. I-11991), punkt 32 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovannämnda målet GEMO, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

82 – Dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España (REG 1994, s. I-877), punkt 14, och av den 19 maj 1999 i mål C-6/97, Italien mot kommissionen (REG 1999, s. I-2981), punkt 16.

83 – Bland annat avses företagsledningens och övrig personals löner och direkta sociala förmåner, arbetsgivaravgifter för socialförsäkring, arbetsgivarens utgifter för frivilliga försäkringar, liksom ålders- och efterlevandepension (cirkulär nr Ci.RH.421/439.244 dd. av den 29 november 1993, kapitel III, F, punkt 42).

84 – Begreppet finansieringskostnader som definieras i samma punkt 42 i ovannämnda cirkulär omfattar räntor, kostnader och avgifter för skulder; nedskrivningar av redovisade icke-kommersiella fordringar, kapitalinvesteringar och likvida medel; värdeminskningar på förverkligade omsättningstillgångar annat än kommersiella fordringar, kapitalinvesteringar och likvida medel; vederbörande centers kostnader vid fordringsförhandlingar; växelkursskillnader och valutakursdifferenser från omräkning av valutor; liksom alla andra utgifter som enligt bokföringslagen skall bokföras som finansieringskostnader.

85 – Se Principes applicables en matière de prix de transfert à l’intention des entreprises multinationales et des administrations fiscales, Éditions de l’OCDE, Paris, 2001, s. II-12 och s. VII-1.

86 – Se beräkningsexemplet i punkt 50 i cirkulär nr Ci.RH.421/439.244 dd. av den 29 november 1993.

87 – Rådets direktiv av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, s. 25), i dess lydelse enligt rådets direktiv 85/303/EEG av den 10 juni 1985 (EGT L 156, s. 23) (nedan kallat direktiv 69/335).

88 – Artikel 7.1 i direktiv 69/335 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall från skatt på kapitaltillskott undanta transaktioner som inte omfattas av artikel 9 och som den 1 juli 1984 var undantagna från skatt eller som då beskattades enligt en skattesats om högst 0,50 procent.

Undantaget gäller på de villkor som var tillämpliga ovannämnda datum vad avser förutsättningarna för undantag eller i förekommande fall för tillämpning av en skattesats om högst 0,50 procent.

...”

89 – Rådets direktiv av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EGT L 225, s. 6; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 25).

90 – Förstainstansrättens dom av den 27 januari 1998 i mål T-67/94, Ladbroke Racing mot kommissionen (REG 1998, s. II-1), punkt 52.

91 – Dom av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade (REG 1998, s. I-7907), punkt 40, domarna av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen (REG 1999, s. I-3671), punkt 26, och i mål C-295/97, Piaggio (REG 1999, s. I-3735), punkt 39, dom av den 13 februari 2003 i mål C-409/00, Spanien mot kommissionen (REG 2003, s. I-1487), punkt 47, och av den 3 mars 2005 i mål C-172/03, Heiser (REG 2005, s. I-1627), punkt 40 och där angiven rättspraxis.

92 – Domarna i de ovannämnda målen Spanien mot kommissionen, punkt 47, och Heiser, punkt 40.

93 – Dom av den 17 mars 1993 i de förenade målen C-72/91 och C-73/91 (REG 1993, s. I-887; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-47).

94 – Denna verksamhet, såsom den beskrivits av parterna i målet, motsvarar ett samordningscenters dagliga centralisering av överskott i kassaförvaltningen för vissa företag inom gruppen som de tillhör och av utlåning av överskottet till andra företag inom samma grupp.

95 – Dom av den 29 april 2004 i mål C-308/01, GIL Insurance m.fl. (REG 2004, s. I-4777), punkt 72 och där angiven rättspraxis. Se, för en senare tillämpning, dom av den 14 april 2005 i de förenade målen C-128/03 och C-129/03, AEM och AEM Torino (REG 2005, s. I-2861), punkt 39.

96 – Dom av den 29 april 2004 i mål C-159/01, Nederländerna mot kommissionen (REG 2004, s. I-4461), punkt 43.

97 – Se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Frankrike mot kommissionen, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och GEMO, punkt 24.

98 – Keppenne, J.-P., Guide des aides d’État en droit communautaire. Réglementation, jurisprudence et pratique de la Commission, Bruylant, Bryssel, 1999, s. 112, punkt 141.

99 – För ett liknande resonemang se domen i det ovannämnda målet Banco Exterior de España, punkterna 13 och 14, dom av den 19 maj 1999 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 16, och dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-6857), punkterna 25 och 26.

100 – Dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris mot kommissionen (REG 1980, s. 2671; svensk specialutgåva, volym 5, s. 303), punkt 11, och av den 11 november 1987 i mål 259/85, Frankrike mot kommissionen (REG 1987, s. 4393), punkt 24.

101 – Domarna i de ovannämnda målen Philip Morris mot kommissionen, punkt 11, och Tyskland mot kommissionen, punkt 33.

102 – Förstainstansrättens dom av den 17 februari 2000 i mål T-241/97, Stork Amsterdam mot kommissionen (REG 2000, s. II-309).

103 – Se, bland annat, dom av den 9 juli 1969 i mål 1/69, Italien mot kommissionen (REG 1969, s. 277), punkt 9, och av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen (REG 2000, s. I-2289), punkt 48.

104 – Dom av den 14 maj 1975 i mål 74/74, CNTA mot kommissionen (REG 1975, s. 533; svensk specialutgåva, volym 2, s. 461), punkt 44, och domen i det ovannämnda målet Sofrimport mot kommissionen, punkt 26.

105 – Dom av den 14 oktober 1999 i mål C-104/97 P, Atlanta mot Europeiska gemenskapen (REG 1999, s. I-6983), punkt 52, och av den 7 juni 2005 i mål C-17/03, VEMW m.fl. (REG 2005, s. I-4983), punkt 73.

106 – Dom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1992, s. I-3061; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-55), punkt 15, och av den 4 oktober 2001 i mål C-403/99, Italien mot kommissionen (REG 2001, s. I-6883), punkt 35.

107 – Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Duff m.fl., punkt 20, och dom av den 18 maj 2000 i mål C-107/97, Rombi och Arkopharma (REG 2000, s. I-3367), punkt 66.

108 – Dom av den 19 maj 1983 i mål 289/81, Mavridis mot parlamentet (REG 1983, s. 1731), punkt 21, av den 10 januari 1992 i mål C-177/90, Kühn (REG 1992, s. I-35), punkt 14, domen i det ovannämnda målet Rombi och Arkopharma, punkt 67, samt dom av den 15 juli 2004 i mål C-459/02, Gerekens och Procola (REG 2004, s. I-7315), punkt 29.

109 – Dom av den 25 maj 2000 i mål C-82/98 P, Kögler mot domstolen (REG 2000, s. I-3855), punkt 33, beslut av den 13 december 2000 i mål C-44/00 P, Sodima mot kommissionen (REG 2000, s. I-11231), punkterna 50–52, och dom av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen (REG 2001, s. I-1611), punkt 113.

110 – Dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgens och Van Dijk Food Products mot kommissionen (REG 1987, s. 1155), punkt 44, av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers’ Association m.fl. (REG 1997, s. I-1809), punkt 25, och av den 15 juli 2004 i de förenade målen C-37/02 och C-38/02, Di Lenardo och Dilexport (REG 2004, s. I-6911), punkt 70, och domen i det ovannämnda målet VEMW m.fl., punkt 74.

111 – Se, för några exempel på sådan intresseavvägning, domen i det ovannämnda målet De Compte mot kommissionen, punkt 39, och dom av den 17 juli 1997 i mål C-183/95, Affish (REG 1997, s. I-4315), punkt 57.

112 – Som angetts ovan har kommissionen i skäl 122 i beslutet uttryckligen erkänt att sådana berättigade förväntningar skapats.

113 – Bilaga 36 till Konungariket Belgiens ansökan (s. 9).

114 – Se även, för ett motsvarande synsätt, dom av den 11 juli 1985 i de förenade målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84 och 10/84, Salerno m.fl. mot kommissionen och rådet (REG 1985, s. 2523), punkt 59.

115 – Dom av den 20 mars 1997 i mål C-24/95, Alcan Deutschland (REG 1997, s. I-1591), punkt 25 och där angiven rättspraxis.

116 – Bilaga 17 till Konungariket Belgiens ansökan.

117 – Bilaga 39 till Konungariket Belgiens ansökan.

118 – Skäl 105. Den omständigheten, som kommissionen påpekat i punkt 172 i sitt svaromål, att detta skäl i beslutet av den 17 februari 2003 avser bedömningen av systemets selektiva karaktär och inte bedömningen av berättigade förväntningar fråntar inte betydelsen av denna bekräftelse eller dess relevans för bedömningen av huruvida det föreligger berättigade förväntningar.

119 – Skäl 119.

120 – Punkt 98.

121 – Dom av den 15 februari 2001 i mål C-99/98, Österrike mot kommissionen (REG 2001, s. I-1101), punkterna 73 och 85.

122 – Ibidem, punkt 73.

123 – Dom av den 5 oktober 1994 i mål C-47/91, Italien mot kommissionen (REG 1994, s. I-4635; svensk specialutgåva, volym 16, s. I-145), punkt 21, och av den 10 maj 2005 i mål C-400/99, Italien mot kommissionen (REG 2005, s. I-3657), punkt 57. Domstolen har angett att ”[om] kommissionen inte gick tillväga på det sättet skulle den vid granskningen av varje enskild stödåtgärd kunna ändra sitt beslut om godkännande av stödprogrammet, vilket redan förutsatte en granskning i förhållande till [artikel 87] i fördraget. Principen om berättigade förväntningar och principen om rättssäkerhet skulle då äventyras utifrån såväl medlemsstaternas som de ekonomiska aktörernas synvinkel, eftersom enskilda stödåtgärder som överensstämmer fullt ut med beslutet om godkännande av stödprogrammet när som helst skulle kunna ifrågasättas av kommissionen.” (ovannämnda dom av den 5 oktober 1994 i målet Italien mot kommissionen, punkt 24).

124 – Se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Atlanta mot Europeiska gemenskapen, punkt 52.

125 – Se punkt 2 i detta meddelande.

126 – Punkt 119.

127 – Mål T-276/02 (REG 2003, s. II-2075).

128 – Se pressmeddelanden av den 11 juli 2001 och av den 27 februari 2002, som finns med i bilagorna B3 och B5 till kommissionens svaromål i mål C-182/03.

129 – Punkt 199.

130 – Dom av den 27 mars 1980 i de förenade målen 66/79, 127/79 och 128/79, Salumi m.fl. (REG 1980, s. 1237; svensk specialutgåva, volym 5, s. 163), punkt 14, och av den 6 mars 2003 i mål C-14/01, Niemann (REG 2003, s. I-2279), punkt 49 och där angiven rättspraxis.

131 – I artikel 7.6 i förordning nr 659/1999 föreskrivs att kommissionen ”i möjligaste mån [skall] sträva efter” att anta ett beslut inom 18 månader efter det att förfarandet har inletts men att denna tidsfrist emellertid kan förlängas i samförstånd mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten.

Ruling
Topics
References in this case
Info

Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

EU tax law WEB Belgien mot kommissionen - C-182/03