Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 18 oktober 20071(1)

Mål C-103/06

Philippe Derouin

mot

Union pour le recouvrement des cotisations de sécurité sociale et d’allocations familiales de Paris – Région parisienne (Urssaf)

(Begäran om förhandsavgörande från Tribunal des affaires de sécurité sociale de Paris (Frankrike))

”Social trygghet för migrerande arbetstagare – Förordning (EEG) nr 1408/71– Artiklarna 8, 14a.2 och 14d.1 – Egenföretagare – Pålaga som påförs i syfte att finansiera vissa delar av socialförsäkringen – Pålaga som påförs i syfte att finansiera socialförsäkringens underskott – Beaktande av inkomst intjänad i en annan medlemsstat och beskattningsbar i denna stat genom tillämpning av ett avtal för undvikande av dubbelbeskattning”





I –    Inledning

1.        I förevarande mål har domstolen rådfrågats om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelser enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996(2) i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998(3) (nedan förordning nr 1408/71)(4) och de samband som denna förordning har med bestämmelserna i ett skatteavtal, i detta fall mellan Republiken Frankrike och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, med syfte att hindra dubbel beskattning av de inkomster som en egenföretagare som är bosatt i Frankrike och tillhör socialförsäkringssystemet i denna medlemsstat uppbär, när han samtidigt utövar näringsverksamhet i dessa båda medlemsstater.

2.        Det rör sig närmare bestämt om huruvida bestämmelserna i förordning nr 1408/71 skall tolkas så att de utgör hinder för en medlemsstat, i detta fall Republiken Frankrike, genom tillämpning av bestämmelserna i det aktuella avtalet för undvikande av dubbelbeskattning, att avstå från att ta ut pålagor för en del av den nämnda egenföretagarens verksamhet som enligt domstolens rättspraxis omfattas av förordningens tillämpningsområde.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3.        Enligt artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 gäller förordningen anställda som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

4.        I artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att ”om något annat inte följer av artikel 14c eller 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.”

5.        Enligt artikel 13.2b i förordning nr 1408/71 skall, om något annat inte följer av artiklarna 14–17 i den nämnda förordningen, den som är egenföretagare inom en medlemsstats territorium omfattas av den statens lagstiftning även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

6.        I artikel 14a i nämnda förordning föreskrivs att ”artikel 13.2 b skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

…

2)      Den som normalt är egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, om han utför någon del av sitt arbete inom den medlemsstatens territorium. …”

7.        I enlighet med ordalydelsen i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 ”[skall] en person som avses i artikel … 14a.2, 14a.3 [och] 14a.4 … vid tillämpningen av den lagstiftning som har fastställts i överensstämmelse med dessa bestämmelser, behandlas som om han utförde allt förvärvsarbete inom den berörda medlemsstatens territorium”.

B –    Den nationella lagstiftningen och avtalet för undvikande av dubbelbeskattning mellan Republiken Frankrike och Förenade kungariket

8.        Pålagan som påförs i syfte att finansiera vissa delar av socialförsäkringen (contribution sociale généralisée, nedan kallad CSG) infördes genom finanslag nr 90-1168 av den 29 december 1990(5), vars relevanta bestämmelser kodifierades i artikel L. 136-1 och följande artiklar i lagen om socialförsäkring.

9.        Enligt artikel L. 136-1 i lagen om socialförsäkring tas CSG ut på förvärvsinkomster och ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster för fysiska personer som i inkomstskattehänseende anses ha hemvist i Frankrike och som, oavsett anledning, omfattas av obligatorisk anslutning till den franska sjukförsäkringen. Egenföretagares inkomst av tjänst omfattas också av CSG. I enlighet med artikel L. 136-5 i lagen om socialförsäkring ombesörjs uppbörd av CSG av antingen de organ som har till uppgift att driva in avgifter till det allmänna systemet för social trygghet, enligt de regler och under de garantier och sanktioner som är tillämpliga på indrivning av avgifter till det allmänna systemet för samma inkomstgrupp. Den skattesats som tas ut i CSG på de inkomster som avses i artikel L. 136-1 i lagen om socialförsäkring är enligt artikel L. 136-8 i samma lag 7,5 procent av inkomsternas bruttobelopp(6). Intäkterna från CSG från förvärvsinkomster och ersättningar inbetalas, i enlighet med uppdelningen som fastslås i artikel L. 136-8 IV i lagen om socialförsäkring, till nationella kassan för familjebidrag (Caisse nationale des allocations familiales), till solidaritetsfonden för äldre (Fonds de solidarité de vieillesse)(7), till de obligatoriska sjukförsäkringssystemen samt sedan den 1 juli 2004 till den nationella kassan för solidaritet för autonomi (Caisse national de solidarité pour l’autonomie).(8)

10.      Pålagan som påförs i syfte att finansiera socialförsäkringens underskott (Contribution pour le remboursement de la dette sociale) (nedan kallad CRDS) infördes genom artikel 14-1 i beslut nr 96–50 av den 24 januari 1996 avseende betalning av socialförsäkringens underskott.(9) CRDS utgår på de inkomster och på de villkor som avses i artiklarna L.136-2–L.136-4 och i artikel L.136-8 tredje kapitlet i lagen om socialförsäkring. Skattesatsen är bestämd till 0,5 procent av de beskattningsbara inkomsterna och tas ut på de inkomster som uppkommit mellan den 1 februari 1996 och den 31 januari 2009. I enlighet med artikel 15-III punkt 1 i beslut nr 96–50 utgår CRDS på förvärvsinkomster och ersättningar som har uppkommit utomlands och som inkomstbeskattas i Frankrike, med beaktande av avtal för undvikande av dubbelbeskattning. Enligt detta beslut anslås intäkterna från CRDS till kassan för täckande av underskottet i socialförsäkringen, CADES (Caisse d’amortissement de la dette sociale), en offentlig nationell myndighet av administrativ karaktär.

11.      Den 22 maj 1968 undertecknade Republiken Frankrike och Förenade kungariket ett avtal med syfte att undvika dubbelbeskattning och hindra skatteundandragande av inkomstskatt (nedan kallat dubbelbeskattningsavtalet), vilket trädde i kraft den 29 oktober 1969.(10)

12.      Enligt artikel 1.1 i dubbelbeskattningsavtalet ingår, avseende Republiken Frankrike, i avtalets tillämpningsområde inkomstskatt för fysiska personer, bolagsskatt samt all källskatt, all skatt som betalats in i förskott och annan på liknande sätt uttagen skatt. I punkt 2 i samma artikel föreskrivs att avtalet om dubbelbeskattning ”tillämpas även på skatter av samma eller i huvudsak likartat slag som en av de avtalsslutande staterna eller regeringen i de territorier som förevarande avtal utsträckts till … påför vid sidan av eller i stället för de för närvarande utgående skatterna. De behöriga myndigheterna i de avtalssslutande staterna skall meddela varandra de ändringar som görs i deras respektive skattelagstiftningar.”

13.      I enlighet med artikel 14.1 i dubbelbeskattningsavtalet beskattas inkomst, som person med hemvist i en avtalsslutande stat förvärvar genom att utöva fritt yrke eller annan självständig verksamhet, endast i denna stat om han inte i den andra avtalsslutande staten har stadigvarande anordning för att utöva verksamheten. Om han har sådan stadigvarande anordning, får inkomsten beskattas i denna andra stat men endast så stor del av inkomsten som är hänförlig till denna stadigvarande anordning. I punkt 2 i samma bestämmelse fastslås att ett ”fritt yrke eller annan självständig verksamhet” utgörs av all verksamhet förutom näringsverksamhet, industriell verksamhet eller jordbruksverksamhet som utövas av en person som åtnjuter intäkterna eller står förlusterna av denna verksamhet.

14.      Det framgår av handlingarna att dubbelbeskattningsavtalet kommer att ersättas så snart avtalet som undertecknades den 28 januari 2004 mellan Republiken Frankrike och Förenade kungariket, med syfte att undvika dubbelbeskattning och hindra skatteundandragande av inkomstskatt och kapitalvinstskatt, ratificeras. I detta sistnämnda avtal omnämns uttryckligen att CSG och CRDS ingår i dess tillämpningsområde.

III – Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15.      Philippe Derouin är bosatt i Frankrike där han är en fritt yrkesutövande advokat, samtidigt som han är delägare i det enligt brittisk rätt bildade handelsbolaget [partnership] Linklaters (nedan kallat Linklaters). Den nämnda advokatbyrån har sitt huvudkontor i Förenade kungariket men äger även kontor i andra medlemsstater, däribland Frankrike.

16.      Philippe Derouin är registrerad som advokat vid Cour d’appel de Paris (Frankrike), och samtidigt registrerad som ”Registered Foreign Lawyer” vid Supreme Court of England and Wales (Förenade kungariket). Han utövar sin advokatverksamhet vid Linklaters pariskontor och avlönas genom att erhålla del av Linklaters vinst.

17.      Philippe Derouin har sitt skattemässiga hemvist i Frankrike och beskattas i denna medlemsstat och samtliga länder där Linklaters har kontor eftersom han beskattas för sin del av respektive kontors vinst.

18.      Philippe Derouin omfattas av obligatorisk anslutning till den franska sjukförsäkringen och är samtidigt registrerad i Union pour le recouvrement des cotisations de sécurité sociale et d’allocations familiales de Paris – Région parisienne (nedan kallat Urssaf) i egenskap av fristående yrkesutövare.

19.      Från och med år 2000 beräknade Urssaf Philippe Derouins avgifter till familjetilläggsförsäkringen, CSG och CRDS på de förvärvsinkomster han uppbär från sin verksamhet vid advokatbyrån Linklaters i Frankrike liksom från andelen av den vinst som Linklaters genererat i Förenade kungariket.

20.      Philippe Derouin har betalat in de belopp till familjetilläggsförsäkringen som han är skyldig att erlägga, beräknade på hans sammantagna förvärvsinkomster (inklusive dem som har sitt ursprung i Förenade kungariket). Han ifrågasätter emellertid att de begärda avgifterna avseende CSG och CRDS skall beräknas på hans inkomster från Förenade kungariket eftersom dessa avgifter inte utgör socialtrygghetsavgifter utan skall betraktas som skatter. Eftersom inkomsterna från Förenade kungariket är beskattningsbara i Förenade kungariket genom tillämpning av dubbelbeskattningsavtalet skall emellertid, enligt Philippe Derouin, CSG och CRDS endast utgå på de inkomster som är beskattningsbara i Frankrike.

21.      Urssaf framhåller tvärtom att de sistnämnda avgifterna är av socialtrygghetskaraktär, att de omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 samt att de därför skall beräknas på Philippe Derouins hela inkomst från såväl Förenade kungariket som Frankrike.

22.      För att få klarhet i detta avseende har Tribunal des affaires de sécurité sociale de Paris (Frankrike) genom beslut av den 12 april 2005 bett om ett yttrande från Cour de cassation avseende frågan huruvida CSG och CRDS skall betraktas som skatter i den mening som avses i dubbelbeskattningsavtalet.

23.      Enligt Cour de cassation skall ”frågan huruvida förordning nr 1408/71 … skall tolkas så att den utgör hinder mot att det i ett avtal, såsom [dubbelbeskattnings]avtalet, föreskrivs att inkomster som uppburits i Förenade kungariket av arbetstagare med hemvist i Frankrike som är anslutna till socialförsäkringen i denna stat inte skall ingå i beräkningsunderlaget för [CSG] och [CRDS] vilka tas ut i Frankrike, hänskjutas till Europeiska gemenskapernas domstol …”.

24.      Eftersom den rättsliga kvalificeringen av CSG och CRDS är avgörande för lösningen på det problem som Tribunal des affaires de sécurité sociale de Paris har att lösa och då lösningen av tvisten vid den nationella domstolen beror på huruvida tillämpningen av bestämmelserna i dubbelbeskattningsavtalet avseende CSG och CRDS strider mot gemenskapsrättsliga bestämmelser har Tribunal des affaires de sécurité sociale de Paris beslutat att vilandeförklara målet och begära att domstolen skall meddela förhandsavgörande beträffande följande tolkningsfråga:

”Skall förordning nr 1408/71 … tolkas så att den utgör hinder mot att det i ett avtal, såsom [dubbelbeskattnings]avtalet, föreskrivs att inkomster som uppburits i Förenade kungariket av arbetstagare med hemvist i Frankrike som är anslutna till socialförsäkringen i denna stat inte skall ingå i beräkningsunderlaget för [CSG] och [CRDS] vilka tas ut i Frankrike?”

IV – Förfarandet vid domstolen

25.      Philippe Derouin, Urssaf, den franska regeringen, Förenade kungarikets regering liksom Europeiska gemenskapernas kommission har avgett skriftliga yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga. Dessa parter har även hörts vid förhandlingen den 7 mars 2007.

V –    Bedömning

A –    Inledande anmärkningar

26.      Genom förordning nr 1408/71 infördes ett system för koordinering av medlemsstaternas nationella system för social trygghet, vilket också innehåller bestämmelser i vilka det i varje enskilt fall fastslås vilken nationell lagstiftning om social trygghet som skall tillämpas. Dessa bestämmelser har till syfte att säkerställa att personer som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet i princip omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat (den så kallade ”principen om att endast en lagstiftning är tillämplig”)(11) och att personen följaktligen endast skall betala avgifter till socialförsäkringen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig. Systemet med lagvalsregler för social trygghet som infördes genom förordning nr 1408/71 syftar, som en naturlig följd, särskilt till att förbjuda att en arbetstagare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet utsätts för ett dubbelt uttag av avgifter för samma inkomst.(12)

27.      De målsättningar som är vägledande för bilaterala avtal om undvikande av dubbelbeskattning av förvärvsinkomster ligger inte långt från dem som eftersträvas genom förordning nr 1408/71 avseende sociala avgifter. Då de förstnämnda har till syfte att möjliggöra för de avtalsslutande medlemsstaterna, utan att vidta relevanta enande eller harmoniserande åtgärder på gemenskapsnivå, att mellan sig dela upp skattebehörigheten för att undvika eller mildra dubbelbeskattning av samma inkomst som har uppkommit i den ena eller den andra av dessa stater,(13) uppställs det i den andra i princip ett förbud mot att personer som omfattas av dess tillämpningsområde blir skyldiga att betala dubbla sociala avgifter för en och samma inkomst om två nationella socialförsäkringslagstiftningar skulle tillämpas samtidigt.(14)

28.      De lagvalsregler som fastställs inom ramen för dessa båda instrument, ett internationellt och ett på gemenskapsnivå, skall därför anses tillämpliga var för sig inom det område som de berör utan att det a priori förekommer ett samband dem emellan och a fortiori en konflikt.

29.      Situationen kompliceras emellertid av det som vissa kallar ”ökad skattefinansiering av den sociala tryggheten”(15), en åtgärd eller ett fenomen som i sak innebär att de nationella socialförsäkringssystemen finansieras genom uttag som åtminstone enligt nationell rätt har drag som påminner om skatter men som ur gemenskapsrättslig synvinkel kan komma att omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. I ett sådant fall, som just precis är föremål för prövning i målet vid den nationella domstolen och som kommer att tydliggöras i förevarande förslag till avgörande, uppkommer frågan om det nära sambandet mellan förordning nr 1408/71 och dubbelbeskattningsavtal.

30.      Det är förvisso inte första gången som domstolen handlägger en tvist avseende huruvida CSG och CRDS är av skattekaraktär eller skall ses som avgifter till den sociala trygghetsförsäkringen.

31.      Jag anser emellertid, i motsats till de skäl som anförs i beslutet om hänskjutande, att domstolen inte skall avgöra frågan om dessa avgifters natur i förevarande mål. Denna slutsats överensstämmer med domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike, i vilka domstolen har fastslagit att omständigheten att en avgift skall kvalificeras som skatt enligt viss nationell lagstiftning inte innebär att de två ifrågavande avgifterna inte skulle kunna anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, på så sätt att dess intäkter specifikt och direkt används för finansieringen av den sociala tryggheten i Frankrike, varför det då finns ett sådant direkt och tillräckligt relevant samband med de lagar som reglerar de grenar av social trygghet som uppräknas i artikel 4 i den nämnda förordningen(16).

32.      Det är nämligen i förevarande fall tillräckligt att konstatera, vilket den franska regeringen för övrigt medgav under den muntliga förhandlingen, att ingen av parterna som har avgett skriftliga yttranden till domstolen i det förevarande målet på allvar ifrågasätter att CSG och CRDS till följd av de ovannämnda domarna, liksom avseende CSG till följd av den senare och något motsägelsefulla domen i målet Perez Naranjo(17), verkligen omfattas av det materiella tillämpningsområdet för bestämmelserna i förordning nr 1408/71. Om CRDS i varje fall, så som Philippe Derouin har försökt göra gällande inför domstolen, sedan år 2002 inte längre uppfyllde de villkor som anges i domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva om de eventuella ändringar som gjorts i de franska bestämmelserna avseende denna avgift kan leda till att CRDS inte längre specifikt och direkt används för finansieringen av den sociala tryggheten i Frankrike utan i stället är avsedd att täcka de offentliga myndigheternas allmänna utgifter, vilket således skulle innebära att CRDS inte regleras av bestämmelserna i förordning nr 1408/71. Om så vore fallet och om CRDS omfattades av tillämpningsområdet för dubbelbeskattningsavtalet skulle tolkningsfrågan naturligtvis till viss del mista sin relevans. Tolkningsfrågan bygger emellertid på förutsättningen att CRDS liksom CSG fortsätter att omfattas av det materiella tillämpningsområdet för bestämmelserna i förordning nr 1408/71. Det är därför utifrån denna förutsättning som förevarande bedömning skall göras.

33.      För övrigt skall det påpekas att domstolen med rätta inte har tillfrågats om tolkningen av dubbelbeskattningsavtalet, närmare bestämt om huruvida CSG och CRDS omfattas av tillämpningsområdet för det nämnda avtalet. Domstolen är nämligen endast behörig att tolka gemenskapsrätten även om den, för att göra en tolkning av denna rätt som är användbar för den nationella domstolen, i förekommande fall kan beakta bestämmelserna i ett dubbelbeskattningsavtal då den hänskjutande domstolen framställer avtalet som en del av de bestämmelser som är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen(18). För att den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt i förevarande fall skall få en ändamålsenlig verkan, utgår jag från antagandet att CSG och CRDS omfattas av bestämmelserna i dubbelbeskattningsavtalet genom tillämpning av artikel 1.2 i det sistnämnda avtalet.

34.      Till skillnad från de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike förekommer för övrigt i förevarande mål inte problemet med kumulativ tillämpning, som är förbjuden genom artiklarna 13 och följande i förordning nr 1408/71, av lagstiftning om social trygghet i de anställdas hemvistmedlemsstat och medlemsstaten där de är anställda. Det är i förevarande fall nämligen utrett, såsom den hänskjutande domstolen har framhållit, att Philippe Derouin i egenskap av egenföretagare bosatt i Frankrike och tillhörande socialförsäkringen i denna medlemsstat omfattas av den franska lagstiftningen om social trygghet. Såsom Förenade kungarikets regering bekräftade vid den muntliga förhandlingen uttas ingen avgift för social trygghet från de inkomster som Philippe Derouin uppbär från den verksamhet som han utövar i Förenade kungariket.

35.      Såsom den franska regeringen och Förenade kungarikets regering på goda grunder har framhållit, har den hänskjutande domstolen inte tydligt angett enligt vilken bestämmelse i förordning nr 1408/71 som Philippe Derouin ingår i den personkrets som den nämnda förordningen tillämpas på. I detta avseende har den hänskjutande domstolen omnämnt dels artikel 13.2 b i nämnda förordning, i vilken det inom ramen för principen om att endast en lagstiftning är tillämplig föreskrivs att den som är egenföretagare inom en medlemsstats territorium omfattas av den statens lagstiftning även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium, dels artikel 14a.2 i samma förordning, enligt vilken det, med undantag från artikel 13.2 b, föreskrivs att den som normalt är egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat på vilkens territorium han är bosatt, om han utför någon del av sitt arbete inom den medlemsstatens territorium.

36.      Den hänskjutande domstolens tvekan kan förklaras av att Philippe Derouin har inkomst från Förenade kungariket för sin medverkan i egenskap av delägare i Linklaters som bildats enligt brittisk rätt, samtidigt som han konkret utövar sin egenföretagarverksamhet i Frankrike där han är bosatt. Denna tvekan verkar även ha orsakats av det resonemang som Philippe Derouin har utvecklat, enligt vilket han endast utövar sin egenföretagarverksamhet i Frankrike och härmed förefaller förneka att bestämmelserna i förordning nr 1408/71 är tillämpliga, eftersom han inte har gjort gällande rätten till fri rörlighet, i detta fall etableringsfriheten. Vid den muntliga förhandlingen frågade sig också den franska regeringen huruvida förordning nr 1408/71 var tillämplig för den händelse den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att Philippe Derouin endast utövar sin egenföretagarverksamhet i Frankrike och endast har inkomster från Förenade kungariket, under vilka omständigheter han inte skulle betraktas som migrerande egenföretagare. Enligt denna regering uppkommer inte längre problemet med dubbelbeskattningsavtalets förenlighet med förordning nr 1408/71, om så vore fallet.

37.      Inom ramen för förfarandet som föreskrivs i artikel 234 EG ankommer det naturligtvis inte på domstolen vare sig att bedöma de faktiska omständigheterna eller att tillämpa de gemenskapsrättsliga bestämmelserna i ett enskilt fall och inte heller att undersöka huruvida nationell rätt eller ett dubbelbeskattningsavtal är förenligt med gemenskapsrätten. Om den hänskjutande domstolen emellertid skulle bekräfta de faktuella antaganden som Philippe Derouin och den franska regeringen har framlagt skulle de med största säkerhet leda till att den tolkning av gemenskapsrätten som domstolen gör genom att svara på den här ställda tolkningsfrågan berövas sin ändamålsenliga verkan.

38.      Denna risk förefaller mig emellertid begränsad, av två viktiga anledningar. Dels har den hänskjutande domstolen i sitt beslut om hänskjutande redan fastställt att Philippe Derouin verkligen ingår i den personkrets som förordning nr 1408/71 är tillämplig på, utan att det ankommer på domstolen att ifrågasätta denna bedömning. Dels framgår det av handlingarna i målet att Philippe Derouin avser att dra fördel av tillämpningen av artikel 14.1 i dubbelbeskattningsavtalet i vilken det i sak föreskrivs att Förenade kungarikets skattelagstiftning skall tillämpas om en fransk medborgare har en stadigvarande anordning bas i den första avtalsslutande staten för att utöva sitt fria yrke eller annan självständig verksamhet. Det är följaktligen svårt att tänka sig att Philippe Derouin inte utövar egenföretagarverksamhet även i Förenade kungariket, en medlemsstat i vilken han är inskriven vid Supreme Court of England and Wales i egenskap av registered foreign lawyer. Det är därför långt ifrån uteslutet att artikel 14a.2 i förordning nr 1408/71 kan bli tillämplig i ett fall som Philippe Derouins och att det följaktligen även är utifrån detta antagande som den hänskjutande domstolens fråga skall besvaras.

39.      Den diskussion i vilken de parter som har deltagit i förevarande förfarande har motsatta åsikter är, när allt kommer omkring, en helt annan. I sak gäller det huruvida bestämmelserna i förordning nr 1408/71 skall tolkas, så att de utgör hinder mot att en medlemsstat som i enlighet med den nämnda förordningen är behörig att ta ut pålagor som till exempel CSG och CRDS, vilka beräknas på den inkomst som en egenföretagare som tillhör socialförsäkringssystemet i denna medlemsstat uppbär inklusive avseende den del av inkomsten som den nämnda egenföretagaren har uppburit i en annan medlemsstat och för vilken skatt utgår i denna medlemsstat,(19)avstår från att göra ett sådant uttag från denna sistnämnda inkomst på grund av att de nämnda pålagorna omfattas av det dubbelbeskattningsavtal som har ingåtts mellan dessa båda medlemsstater.

40.      Annorlunda uttryckt gäller frågan huruvida en behörig medlemsstat enligt förordning nr 1408/71 skall inkludera inkomster som härrör från den egenföretagarverksamhet som utövas i en annan medlemsstat av en egenföretagare tillhörande den första medlemsstatens socialförsäkringssystem i beräkningsunderlaget för pålagor som CSG och CRDS.

B –    Skyldigheten att räkna in en egenföretagares hela inkomst från yrkesverksamhet i beräkningsunderlaget för pålagor som CSG och CRDS (artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71)

41.      För att besvara frågan från föregående punkt skall det först och främst erinras om att det system som införts genom förordning nr 1408/71 endast omfattar samordning och, i enlighet med avdelning II (under vilken artiklarna 13 och 14 återfinns), avser särskilt bestämmande av vilken lagstiftning som skall tillämpas på anställda och egenföretagare som under olika omständigheter utnyttjar rätten till fri rörlighet.(20) I avsaknad av en harmonisering på gemenskapsnivå, har domstolen fastslagit att varje medlemsstat i sin lagstiftning får fastställa villkoren för när någon har en rättighet eller en skyldighet att ansluta sig till det nationella systemet för social trygghet och nivån på de avgifter som dessa personer skall erlägga till nämnda system samt vilka inkomster som skall beaktas vid beräkningen av socialavgifterna.(21)

42.      Det är genom tillämpning av denna rättspraxis som domstolen, i domen i det ovannämnda målet Nikula, har avvisat principen enligt vilken en medlemsstat förbjuds att ta ut avgifter till socialförsäkringen på pensioner från en annan medlemsstat.(22) I det fall en institution i den stat som en person bor i utbetalar en pension till denne och en institution i denna medlemsstat ansvarar för kostnaderna för sjukförsäkring, har domstolen fastslagit att det inte finns någon bestämmelse i förordning nr 1408/71 som hindrar denna stat från att beräkna beloppet för de sociala avgifter som en i landet bosatt skall erlägga på grundval av samtliga dennes inkomster, oavsett om dessa utgörs av pensioner utbetalda i bosättningsstaten eller av pensioner som utbetalats i andra medlemsstater.(23) Domstolen erinrade emellertid, på ett allmänt plan, om att det är viktigt att den berörda medlemsstaten beaktar gemenskapsrätten då den utövar denna sin behörighet(24), vilket i det målet innebar att avgifter till sjukförsäkringen som redan betalats av pensionärer under den tid de förvärvsarbetade i en annan medlemsstat än bosättningsstaten skall beaktas enligt det system som bosättningsstaten har upprättat.(25)

43.      Även om ett exempel som det som utvecklades ovan inte strider mot bestämmelserna i förordning nr 1408/71 kvarstår frågan om dessa bestämmelser tvingande, i den mening att en bosättningsstat skall beräkna avgifter som CSG och CRDS på grundval av en egenföretagares, som Philippe Derouin, samtliga inkomster.

44.      Philippe Derouin och den franska regeringen har föreslagit att denna fråga skall besvaras nekande. De anser i sak att den betalningsbefrielse från CSG och CRDS som Philippe Derouin åtnjuter enligt dubbelbeskattningsavtalet inte ifrågasätter principerna i förordning nr 1408/71, bland vilka principen om att endast en lagstiftning är tillämplig återfinns, då Philippe Derouin även fortsättningsvis omfattas av den franska socialförsäkringen och åtnjuter samtliga förmåner som denna erbjuder.

45.      Med hänvisning till domen i målet Allard(26) anser Urssaf och kommissionen däremot att förordning nr 1408/71 utgör hinder för att en medlemsstat avstår från att ta ut pålagor som omfattas av dess tillämpningsområde. Förenade kungarikets regering framhöll i sin skriftliga inlaga samma ståndpunkt som den som Philippe Derouin och den franska regeringen lade fram men anslöt sig till kommissionens argumentation vid den muntliga förhandlingen och framhöll särskilt att medlemsstaterna skall beakta gemenskapsrätten när de utövar sin skattebehörighet.

46.      Det skall erinras om i enlighet med artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 att ”en person som avses i artikel … 14a.2, skall vid tillämpningen av den lagstiftning som har fastställts i överensstämmelse med dessa bestämmelser, behandlas som om han utförde allt förvärvsarbete inom den berörda medlemsstatens territorium”.(27)

47.      Såsom generaladvokaterna Jacobs och Ruiz–Jarabo Colomer rätteligen har påpekat föreskrivs sammansättningen av beräkningsunderlaget för avgifterna till de nationella socialförsäkringssystemen beträffande den person som avses i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 så, att avgifterna som betalas in i den medlemsstat som anges enligt lagstiftningen beräknas på grundval av den totala inkomst som personen har uppburit i alla berörda medlemsstater.(28)

48.      Domstolen bekräftade denna bedömning i domen i det ovannämnda målet Allard. Bakgrunden till denna dom var att José Allard, med hemvist i Belgien, uppbar inkomst från verksamhet som egenföretagare i både denna medlemsstat och Frankrike. Han ifrågasatte Konungariket Belgiens möjlighet att grunda beräkningsunderlaget för en avgift kallad ”särskild avgift” (cotisation de modération), som avsattes för systemet för egenföretagares ålders- och efterlevandepension, på hela den nämnda inkomsten utan att denna avgift gav rätt till någon motprestation.(29)

49.      Den nationella belgiska domstolen frågade domstolen främst huruvida artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71 utgjorde hinder för att en avgift såsom den särskilda avgiften togs ut på hela den inkomst som en egenföretagare hade uppburit för egenföretagarverksamhet som utövats i bosättningsstaten och i en annan medlemsstat.

50.      Domstolen erinrade om att fallet vid den nationella domstolen mycket riktigt omfattades av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och att José Allard ingick i den personkrets som omfattas av denna förordnings tillämpning och vidare omfattades av den belgiska lagstiftningen om social trygghet i enlighet med artikel 14a.2 i förordning nr 1408/71.(30) Domstolen fastslog således med beaktande av artikel 14d.1 att ”en person som befinner sig i en sådan situation som beskrivs i beslutet om hänskjutande och som bedriver verksamhet som egenföretagare i Belgien och Frankrike samtidigt skall, med avseende på verksamheten i sistnämnda fall, följaktligen omfattas av relevant belgisk lagstiftning på samma villkor som om han bedrev denna verksamhet som egenföretagare i Belgien”.(31). Av detta följer enligt domstolen att en sådan pålaga som den särskilda avgift som har påförts José Allard i Belgien ”skall beräknas med beaktande av inkomsterna från Frankrike”.(32) Domstolen drog följaktligen slutsatsen att det ”vid fastställelse av en sådan pålaga som den särskilda avgiften skall, enligt artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71, i förvärvsinkomsterna inkluderas de inkomster som intjänats i en annan medlemsstat än den vars sociala lagstiftning är tillämplig”, trots att betalningen av denna pålaga inte ger någon rätt till en motprestation.(33)

51.      Det är något märkligt att domstolen i domskälen till denna dom har underlåtit att erinra om den del av meningen i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71, enligt vilken det är ”vid tillämpningen av den lagstiftning som har fastställts” som egenföretagarverksamheten som har utövats i en annan medlemsstat likställs med den som har utövats i den behöriga medlemsstaten i enlighet med bestämmelserna för uttagande av avgifter för social trygghet.(34) Detta erinrande skulle ha förtjänsten att en bättre uppdelning mellan punkterna 21 och 23 i domskälen säkerställdes, genom att det tydligt betonades att det enligt artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 för egenföretagare särskilt garanteras att beräkningen av socialförsäkringsavgifter skall ske i enlighet med den lagstiftning som bestäms i artikel 14a.2 i den nämnda förordningen.

52.      Det följer likväl, såsom kommissionen har framhållit, särskilt av den tolkning av artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 som gjordes i domen i målet Allard, att den medlemsstat vars lagstiftning om social trygghet fastställs genom artikel 14a.2 i denna förordning skall ta ut avgifter som omfattas av den nämnda förordningens tillämpningsområde på hela den inkomst som en egenföretagare uppbär från sin egenföretagarverksamhet i den medlemsstat vars lagstiftning fastställts och i en annan medlemsstat.(35)

53.      Det skall för övrigt tilläggas att varken Philippe Derouin eller den franska regeringen i förevarande mål ifrågasätter att de avgifter till familjetilläggsförsäkringen som Philippe Derouin betalar, till skillnad från CSG och CRDS, rätteligen grundas på hela den inkomst som den sistnämnde har uppburit för sin egenföretagarverksamhet i Frankrike och Förenade kungariket. Ur ett gemenskapsrättsligt perspektiv – och följaktligen oberoende av hur de definieras enligt intern fransk rätt – skall underlaget till CSG och CRDS, då de omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, grundas på hela den inkomst som Philippe Derouin har uppburit i enlighet med artikel 14d.1 i den nämnda förordningen.

54.      Skyldigheten som följer av artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 förklaras av att man har varit mån om att så bra som möjligt säkerställa likabehandling på området för social trygghet mellan dels migrerande arbetstagare, dels samtliga arbetstagare som är sysselsatta på en medlemsstats territorium.

55.      Avseende först likabehandling mellan migrerande arbetstagare har domstolen fastslagit, i den ovannämnda domen Hervein m.fl., att artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71, som även är tillämplig på en arbetstagare som samtidigt är verksam som anställd och egenföretagare inom olika medlemsstaters territorium, i enlighet med artikel 14c a i förordning nr 1408/71, syftar till att förhindra att denna arbetstagares verksamhet inte ”delvis faller utanför [all] lagstiftning … om social trygghet”.(36)

56.      Sammanhanget som detta tydliggörande ingår i skiljer sig visserligen från sammanhanget i förevarande mål. I domen i det ovannämnda målet Hervein m.fl. tillfrågades domstolen om giltigheten av det undantag, som föreskrivs i artikel 14c b i förordning nr 1408/71 och i denna bilaga, från principen om att endast en lagstiftning är tillämplig. Detta undantag möjliggör för de medlemsstater som finns uppräknade i bilaga VII till den nämnda förordningen att samtidigt tillämpa lagstiftningarna om social trygghet tillhörande de två medlemsstater på vars territorium arbetstagaren utövar verksamhet både som anställd och som egenföretagare. Efter att ha bekräftat de ovannämnda bestämmelsernas giltighet framhöll domstolen gemenskapslagstiftarens önskan, vilken tydliggjordes genom artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71, att säkerställa likabehandling mellan de arbetstagare som avses i artikel 14c a och artikel 14c b i syfte att de som åtnjuter tillämpning av en enda lagstiftning i enlighet med artikel 14c a inte skall undgå all lagstiftning om social trygghet avseende en del av sin verksamhet till skillnad från dem som omfattas av den samtida tillämpningen av två lagstiftningar om social trygghet i enlighet med 14c b avseende var och en av deras verksamheter.(37)

57.      Jag tror emellertid inte att tolkningen av artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71, jämförd med artikel 14a.2 i denna förordning, kan skilja sig i grunden från den som domstolen gjorde i domen i det ovannämnda målet Hervein m.fl. Närmare bestämt är formuleringen i artikel 14d.1 i den nämnda förordningen tillräckligt klar för att det rimligen skall kunna antas att gemenskapslagstiftaren inte har tänkt tillåta att medlemsstaterna bilateralt kommer överens om att en arbetstagare som utövar egenföretagarverksamhet på deras respektive territorier undgår tillämpningen av lagstiftning om social trygghet avseende en del av sin verksamhet.

58.      Detta är emellertid inte fallet i målet vid den nationella domstolen. Omständigheten att Republiken Frankrike avstår från att ta ut CSG och CRDS från den inkomst som Philippe Derouin har uppburit från egenföretagarverksamhet i Förenade kungariket medför inte en total befrielse från sådana sociala pålagor som han är skyldig att betala i Frankrike avseende de nämnda verksamheterna och, följaktligen, inte heller att inte någon lagstiftning om social trygghet blir tillämplig beträffande dessa verksamheter, eftersom Philippe Derouin, såsom har erinrats om i punkt 53 i förevarande förslag till avgörande, fortsätter att betala bland annat avgifter till familjetilläggsförsäkringen i enlighet med den franska lagstiftningen om social trygghet på samtliga sina inkomster som kommer från hans egenföretagarverksamhet i de två medlemsstaterna.

59.      Genom att göra en enda lagstiftning om social trygghet tillämplig avseende hela den inkomst som egenföretagare uppbär för sin näringsverksamhet i flera medlemsstater syftar artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71, jämförd med artikel 14a.2 i samma förordning, även till att säkerställa likabehandling av alla arbetstagare som är sysselsatta i en medlemsstat utan att missgynna de arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet.(38)

60.      Det skall även erinras om att skyldigheten att beräkna pålagor som ingår i tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 på grundval av hela den inkomst från näringsverksamhet som en arbetstagare som omfattas av en situation som avses i artikel 14a.2 i den nämnda förordningen uppbär har bedömts överensstämma med artikel 43 EG.(39)

61.      Philippe Derouin och den franska regeringen vidhåller emellertid i sak att förordning nr 1408/71 inte utgör hinder mot att en medlemsstat, vars lagstiftning är tillämplig enligt den nämnda förordningen, i enlighet med åtaganden som gjorts i avtalsform på skatteområdet och som införts i nationell rätt, medger att en arbetstagare som har gjort sin rätt till fri rörlighet gällande behandlas mer fördelaktigt i förhållande till den som utövar hela sin näringsverksamhet i denna medlemsstat.

62.      Utan att vilja förneka påståendet att Philippe Derouin åtnjuter en mer fördelaktig behandling (åtminstone avseende omständigheten att hans nettoinkomst från utövandet av näringsverksamhet är tillgänglig) vid tillämpningen av dubbelbeskattningsavtalet än en egenföretagare som endast utövar sin motsvarande verksamhet i Frankrike, finner jag denna analys övertygande. Den stöter emellertid på flera hinder vilket skall förklaras i de följande punkterna.

C –    Hinder mot tillämpningen av ett undantag genom avtal från skyldigheten enligt artikel 14d.2 i förordning nr 1408/71

63.      Såsom Förenade kungarikets regering och kommissionen med fog har framhållit följer det av fast rättspraxis att medlemsstaterna, särskilt då de utövar sin behörighet på området för direkt beskattning, skall iaktta gemenskapsrätten,(40) Såsom har berörts i punkt 27 ovan, avseende förebyggande eller avskaffande av dubbelbeskattning utanför alla relevanta enande eller harmoniserande åtgärder, förblir medlemsstaterna behöriga att besluta om villkor för inkomstbeskattning för att, i förekommande fall genom avtal, utesluta dubbelbeskattning. Såsom jag redan har haft tillfälle att påpeka,(41) görs det i domstolens aktuella rättspraxis skillnad mellan dels uppdelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna, dels medlemsstaternas utövande av sina beskattningsbefogenheter, inklusive när denna följer av en tidigare bilateral eller ensidig uppdelning av deras behörighet på beskattningsområdet, då medlemsstaterna är skyldiga att iaktta gemenskapsreglerna.(42)

64.      Det är följaktligen obestridligt att Republiken Frankrike skall iaktta gemenskapsrätten vid utövandet av sin beskattningsbehörighet eller i förevarande fall den franska regeringens val att med tillämpning av dubbelbeskattningsavtalet avstå från att ta ut CSG och CRDS från de inkomster som härrör från Philippe Derouins verksamhet i Förenade kungariket.

65.      I detta avseende anser Philippe Derouin och den franska regeringen att det genom begreppet ”den lagstiftning som har fastställts” som återfinns i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 hänvisas till den behöriga medlemsstatens lagstiftning i dess helhet, inklusive i förekommande fall och i synnerhet i detta fall, till dubbelbeskattningsavtalet som har införts i nationell fransk rätt. Republiken Frankrike tillämpar följaktligen endast sin egen lagstiftning i enlighet med den lagvalsmekanism på området för social trygghet som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71.

66.      Denna uppfattning är inte övertygande eftersom den inte beaktar att det enligt förordning nr 1408/71 endast fastställs vilken lagstiftning som är tillämplig avseende social trygghet för anställda och egenföretagare inom Europeiska gemenskapen och som befinner sig i en viss gränsöverskridande situation och, följaktligen, inte avser den nationella lagstiftningen i dess helhet, som till exempel den nationella arbetsrätten eller skattebestämmelser. I enlighet med artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 och såsom Urssaf har framhållit, skall avgiftsunderlaget emellertid, enligt den fastställda lagstiftningen om social trygghet varigenom denna bestämmelse genomförs, fastställas med beaktande av samtliga inkomster härrörande från den näringsverksamhet som en egenföretagare som befinner sig i den situation som regleras i artikel 14a.2 i denna förordning har utövat.

67.      Kommissionen har med fog framhållit att de aktuella bestämmelserna i dubbelbeskattningsavtalet omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71. Även om man godtog detta resonemang innebär det inte att dessa bestämmelser därmed innefattas i begreppet ”den lagstiftning som har fastställts” som avses i artikel 14d.1 i den nämnda förordningen.

68.      Enligt artikel 1j i förordning nr 1408/71 i vilket begreppet ”lagstiftning” definieras för tillämpningen av förordningen, avser detta begrepp ”i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system, eller de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som omfattas av artikel 4.2a”. I denna definition omnämns följaktligen inte internationella konventioner om social trygghet(43) eller a fortiori bestämmelser i andra internationella avtal som i förekommande fall skulle kunna innefattas i det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

69.      De avtal om social trygghet som två eller fler medlemsstater har ingått och bestämmelserna i varje avtal som trots att det inte formellt reglerar social trygghet ingår i tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 är, såsom Urssaf och kommissionen rätteligen har angett, föremål för särskilda bestämmelser i förordningen, nämligen artiklarna 6–8 i denna.

70.      I artikel 6 i förordning nr 1408/71 fastslås principen om att förordningen ersätter bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan uteslutande två medlemsstater. Denna princip borde enligt min mening också sträckas ut till att omfatta bestämmelser i andra bilaterala avtal som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning. En annan tolkning skulle möjliggöra för medlemsstaterna att kringgå principen som fastslogs i artikel 6 i förordning nr 1408/71, genom att de, med hjälp av ett enkelt taxonomiskt förfarande, tillåts undandra avtalsbestämmelser som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde från detsamma.

71.      Förordning nr 1408/71 ersätter i princip bilaterala konventioner mellan medlemsstater. Detta ersättande har emellertid många undantag, av vilka jag endast nämner dem som förefaller ha ett relevant samband med förevarande mål.

72.      Det skall inledningsvis erinras om att domstolen på grundval av bestämmelserna i EG-fördraget har begränsat tillämpningen av bestämmelsen som föreskrivs i artikel 6 i förordning nr 1408/71 till situationer i vilka de berörda arbetstagarna inte kan göra gällande en förvärvad rättighet till upprätthållande av de mest fördelaktiga bestämmelserna som föreskrivs i ett avtal som binder två medlemsstater, vilket har ingåtts innan förordning nr 1408/71 trädde i kraft eller innan en av de berörda medlemsstaterna tillträdde gemenskaperna och då den ifrågavarande arbetstagaren har utövat sin rätt till fri rörlighet vid den ena eller den andra av dessa tidpunkter.(44)

73.      Principen som föreskrivs i artikel 6 i förordning nr 1408/71 påverkas däremot inte och fortsätter att överensstämma med bestämmelserna i EG-fördraget då arbetstagaren har utövat sin rätt till fri rörlighet efter den nämnda förordningens ikraftträdande, det vill säga vid en tidpunkt då den bilaterala konventionen om social trygghet redan har ersatts av denna förordning, även om tillämpningen av den nämnda konventionen hade varit mer fördelaktig för den försäkrade.(45)

74.      Med tillämpning av denna uppdelning, vilken, förefaller det mig, inte skall ifrågasättas, kan Philippe Derouin inte göra gällande bestämmelserna i dubbelbeskattningsavtalet som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, eftersom det är ostridigt att han har utövat sin etableringsfrihet efter den nämnda förordningens ikraftträdande. Detta bekräftas, såsom tydliggjordes vid den muntliga förhandlingen, av att de avgifter som Urssaf har begärt att han skall erlägga i tvisten vid den nationella domstolen avser olika perioder mellan åren 2000 och 2005.

75.      Förevarande mål kan vidare, såsom kommissionen påpekade vid den muntliga förhandlingen, komma att äventyra tillämpningen av artikel 8 i förordning nr 1408/71. Enligt artikel 8.1 medges nämligen, med undantag från ovannämnda artikel 6, att två eller fler medlemsstater vid behov kan sluta ”konventioner … som bygger på denna förordnings principer och anda” med varandra .(46)

76.      Även om artikel 8.1 i förordning nr 1408/71 endast avser ”nya” konventioner, det vill säga de som har slutits efter denna förordnings ikraftträdande(47), förefaller det mig vettigt att medge att denna möjlighet som har beviljats medlemsstaterna utsträcks till att gälla även internationella konventioner som, även om de har ingåtts inom ett annat område än social trygghet och innan förordningens ikraftträdande, innehåller bestämmelser som har tillförts nyheter och/eller ändringar inom ramen för medlemsstaternas avtalsmässiga relationer och därigenom har kommit att omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning. Dessa bestämmelser bör emellertid, såsom kommissionen gjorde gällande vid den muntliga förhandlingen, alltid bygga på principerna och andan i förordning nr 1408/71. De skall även uppfylla de formkrav som föreskrivs i artikel 8.2 i den nämnda förordningen, enligt vilka varje medlemsstat är skyldig att anmäla de berörda konventionerna i enlighet med bestämmelserna i artikel 97.1 i förordning nr 1408/71.(48)

77.      Det är emellertid otvivelaktigt att de bestämmelser i dubbelbeskattningsavtalet som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 inte har blivit föremål för någon sådan anmälan, inte heller sedan domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike avkunnades. I dessa domar fann domstolen, vilket jag vill erinra om, att CSG och CRDS omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, trots att de anses vara av skattemässig karaktär enligt fransk nationell rätt.

78.      Förordning nr 1408/71 utgör således hinder för att Republiken Frankrike, i enlighet med dubbelbeskattningsavtalet som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, avstår från att fastställa underlaget för CSG och CRDS genom undantag från bestämmelserna i artikel 14d.1 i denna förordning, på den del av Philippe Derouins inkomst som han har uppburit för egenföretagarverksamhet utövad i Förenade kungariket.

79.      En sådan lösning skulle enligt min mening inte leda till att den medlemsstat vars lagstiftning fastställs i enlighet med förordning nr 1408/71 åsidosätter bestämmelserna i fördraget av den anledningen att de nationella åtgärderna, enligt vilka skyldigheten i artikel 14d.1 i den nämnda förordningen genomförs, försvårar utövandet av en av de fria rörligheterna som föreskrivs i detta fördrag.

80.      Domstolen har härvidlag slagit fast att en arbetstagare genom fördraget inte tillförsäkras att utvidgningen av hans verksamhet till fler än en medlemsstat saknar inverkan med avseende på den sociala tryggheten. Med beaktande av skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftningar om social trygghet kan en sådan utvidgning vara mer eller mindre fördelaktig eller ofördelaktig för arbetstagaren. Härav följer att även då tillämpningen av den nationella lagstiftningen är mindre fördelaktig för arbetstagaren, står lagstiftningen om social trygghet ändå i överensstämmelse med bestämmelserna i artiklarna 48 och 52 i fördraget, försåvitt a) den berörde arbetstagaren inte missgynnas i jämförelse med dem som utövar hela sin verksamhet i den medlemsstat där lagstiftningen i fråga gäller eller i jämförelse med dem som redan omfattades av lagstiftningen, och b) den inte heller medför att socialavgifterna helt sonika går förlorade.(49)

81.      Genom att tillämpa skyldigheten som föreskrivs i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 avseende Philippe Derouins hela uppburna inkomst, missgynnar de behöriga franska myndigheterna i förevarande fall emellertid inte den sistnämnde i förhållande till de egenföretagare som utövar samtliga sina näringsverksamheter på franskt territorium och som är skyldiga att erlägga de avgifter som omfattas av förordning nr 1408/71 avseende hela sin inkomst från denna verksamhet. Philippe Derouins skyldighet att betala CSG och CRDS avseende den del av hans inkomster som kommer från Förenade kungariket medför inte heller att dessa helt sonika går förlorade. Även om erläggande av dessa två avgifter inte ger rätt till någon direkt motprestation i form av en viss social förmån(50), är det inte desto mindre så att CSG och CRDS, i enlighet med den solidaritetsprincip som de grundas på, båda två avser att finansiera den franska sociala tryggheten och dess underskott, som i brist på dessa sannolikt hade behövts kompenseras genom antingen en höjning av avgifterna till socialförsäkringen eller en nedskärning eller begränsning av utbetalningen av sociala trygghetsförmåner(51).

82.      Att godta en annan lösning än den som framläggs i punkt 78 ovan innebär, i en sådan situation som är för handen i förevarande fall, enligt min mening, en verklig risk för att en lucka skapas i likabehandlingen som föreskrivs i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 ”vid tillämpningen av den lagstiftning [om social trygghet] som har fastställts” av alla egenföretagare som är sysselsatta på den behöriga medlemsstatens territorium. Förutom de undantag som uttryckligen föreskrivs i förordning nr 1408/71 förefaller gemenskapslagstiftaren inte ha avsett att skapa en sådan lucka. Såsom tydliggjordes i punkterna 79–81 i detta förslag till avgörande, förefaller en sådan inte heller nödvändig enligt artikel 43 EG.

83.      Att godta ett sådant undantag skulle för övrigt innebära att tolkningen av artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 kommer att bero på särdragen i de enskilda fall som domstolen handlägger, genom att domstolen tvingas att bestämma under vilka villkor detta undantag skulle vara tillämpligt och, i förekommande fall, fastställa dessa villkor allteftersom målen anhängiggörs vid den.

84.      Förutom de rättsliga hinder som har utvecklats ovan förefaller en sådan riktning inte lämplig.

85.      Om domstolen ändå bestämde sig för att inte följa det resonemang som har utvecklats ovan i förevarande förslag till avgörande är det enligt min mening lämpligt att begränsa räckvidden av ett undantag med ursprung i en konvention från skyldigheten i artikel 14d.1 i förordning nr 1408/71 till de fall då denna förordnings principer och anda inte äventyras. Ett sådant undantag skulle i sådant fall kunna godtas i synnerhet om, för det första, principen om att endast en lagstiftning är tillämplig upprätthålls, för det andra, det nämnda undantaget inte leder till att de personer som lagstiftningen är tillämplig på utesluts från tillämpningen av den lagstiftning om social trygghet som har fastställts(52), och för det tredje att detta undantag inte fråntar den berörda arbetstagaren hans skydd avseende social trygghet(53) eller minskar det skydd som normalt skulle beviljas honom om den fastställda lagstiftningen om social trygghet skulle tillämpas. Det är enligt min mening också viktigt, av rättssäkerhets- och öppenhetsskäl, att ett sådant konventionsbaserat undantag uppfyller de formella villkoren om anmälan som föreskrivs i artikel 8.2 i förordning nr 1408/71.

86.      Jag anser dock att artikel 14d.1 skall tolkas så att det enligt bestämmelsen krävs att underlaget för avgifter, såsom CSG och CRDS, som tas ut från förvärvsinkomster och ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster och som omfattas av den nämnda förordningens tillämpningsområde, skall fastställas genom att det i en egenföretagares inkomster från näringsverksamhet inräknas de inkomster som denne har uppburit på en annan medlemsstats territorium än den vars lagstiftning om social trygghet är tillämplig även då de berörda medlemsstaterna, i förevarande fall Republiken Frankrike och Förenade kungariket, är bundna av bestämmelserna i ett dubbelbeskattningsavtal avseende inkomstbeskattning utan att villkoren som föreskrivs i artikel 8 i förordning nr 1408/71 är uppfyllda.

VI – Förslag till avgörande

87.      Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Tribunal des affaires sociales de Paris enligt följande:

Artikel 14d.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelser enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998, skall tolkas så att det enligt bestämmelsen krävs att underlaget för avgifter, såsom de franska ”contribution sociale généralisée” [särskild skatt som påförs för att finansiera socialförsäkringen] och ”contribution pour le remboursement de la dette sociale” [pålaga som påförs för att finansiera socialförsäkringens underskott] som tas ut från förvärvsinkomster och ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster och som omfattas av den nämnda förordningens tillämpningsområde, skall fastställas genom att det i en egenföretagares inkomster från näringsverksamhet inräknas de inkomster som denne har uppburit på en annan medlemsstats territorium än den vars lagstiftning om social trygghet är tillämplig, även då de berörda medlemsstaterna är bundna av bestämmelserna i ett dubbelbeskattningsavtal avseende inkomstbeskattning såsom de i avtalet av den 22 maj 1968 mellan Republiken Frankrike och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland med syfte att undvika dubbel beskattning och hindra skatteundandragande av inkomstskatt, utan att villkoren som föreskrivs i artikel 8 i förordning nr 1408/71 är uppfyllda.

1 – Originalspråk: franska.

2 – EGT L 28, 1997, s. 1.

3 – EGT L 209, s. 1.

4 – Det skall uppmärksammas att förordning nr 1408/71 (formellt) har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1) (rättelse publicerad i EUT L 200, s.1), vilken trädde i kraft den 20 maj 2004. I enlighet med artikel 91 i den sistnämnda förordningen är denna inte tillämplig förrän dess tillämpningsförordning träder i kraft. Tillämpningsförordningens antagande är vid läsningen av förevarande förslag till avgörande fortfarande föremål för det interinstitutionella lagstiftningsförfarandet på grundval av det förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen som kommissionen antog den 31 januari 2006 (KOM/2006/16 slutlig). Följaktligen är endast förordning nr 1408/71 tillämplig avseende omständigheterna som ligger till grund för förevarande mål.

5 – JORF av den 30 december 1990, s. 16367.

6 – Arbetslöshetsunderstöd är emellertid skattepliktigt med 6,2 procent och ålders- och invaliditetspension är skattepliktiga med 6,6 procent.

7 – Enligt artikel L. 135–1 i socialförsäkringslagen skall åldersförsäkringsförmåner av ickebidragskaraktär som tillhör den nationella solidaritetsfonden ombesörjas av dessa fonder, som har upprättats i form av en offentlig nationell myndighet av administrativ karaktär.

8 – I enlighet med bestämmelserna i lag nr 2004–626 av den 30 juni 2004 avseende solidaritet för äldre och handikappades autonomi (JORF av den 1 juli 2004, s. 11944). Nationella kassan för solidaritet för autonomi, en offentlig nationell myndighet av administratif karaktär, har till uppgift att bidra till finansieringen av omhändertagandet av äldres och handikappades minskade autonomi.

9 – JORF av den 25 januari 1996, s. 1226.

10 – JORF av den 25 november 1969. Denna konventionstext är tillgänglig på följande internetadress: http://www2.impots.gouv.fr/conventions_fiscales/ru68.htm.

11– Se särskilt dom av den 9 mars 2006 i mål C-493/04, Piatkowski (REG 2006, s. I-2369), punkt 21.

12 – Se särskilt dom av den 5 maj 1977 i mål 102/76, Perenboom (REG 1977, s. 815), punkt 13, av den 29 juni 1994 i mål C-60/93, Aldewereld (REG 1994, s. I-2991), punkt 26, och av den 8 mars 2001 i mål C-68/99, kommissionen mot Tyskland (REG 2001, s. I-1865), punkt 25.

13 – Det följer av fast rättspraxis att förutom vissa gemenskapsakter som inte är relevanta för detta mål (rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EGT L 225, s. 6; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 25), konventionen 90/436/EEG av den 23 juli 1990 om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (EGT L 225, s. 10) och rådets direktiv 2003/48/EG av den 3 juni 2003 om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar (EUT L 157, s. 38)) förblir medlemsstaterna behöriga avseende direktbeskattning särskilt beträffande avskaffande eller förebyggande av dubbelbeskattning genom konventioner (se särskilt dom av den 12 maj 1998 i mål C-336/96, Gilly (REG 1998, s. I-2793), punkterna 24 och 30, och av den 12 december 2006 i mål C-374/04, Test Claimants in Class IV of the ACT Group Litigation (REG 2006, s. I-11673), punkt 52).

14 – Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Piatkowski (punkterna 24, 27 och 28).

15 – Enligt den franska regeringens uttryck som återgavs i domskälen i domar av den 15 februari 2000 i mål C-34/98, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-995) punkt 25 (CRDS) och i mål C -169/98, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-1049), punkt 23 (CSG).

16 – Se domarna i de ovannämnda målen C-34/98, kommissionen mot Frankrike, punkterna 34–36, och C-169/98, kommissionen mot Frankrike, punkterna 32–34.

17 – Dom av den 16 januari 2007 i mål C-265/05, Perez Naranjo (REG 2007, s. I-347). I detta mål hade en fråga ställts till domstolen huruvida en tilläggsförmån vid ålderdom som kompletterade en huvudförmån vid ålderdom och som endast utbetalades till personer med hemvist i Frankrike som hade uppnått en viss ålder och som åsyftades i bilaga IIa till förordning nr 1408/71 skulle anses utgöra en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2a i den nämnda förordningen, i vilket fall en bidragssökande utan hemvist i Frankrike inte kunde beviljas denna. Om den tvärtom inte kvalificerades som en sådan förmån, skulle den kunna beviljas personer som uppfyller åldersvillkoren enligt artikel 19.1 i nämnda förordning, oberoende av i vilken medlemsstat de är bosatta (enligt den så kallade regeln att förmånen kan tas med till utlandet). För att utreda om förmånen var avgiftsfinansierad eller inte prövade domstolen med tillämpning av sin rättspraxis på vilket sätt förmånen faktiskt finansierades, nämligen huruvida finansieringen skedde direkt eller indirekt genom sociala avgifter eller med offentliga medel. Eftersom den aktuella förmånen finansierades genom solidaritetsfonden för äldre, vilken får sina medel, såsom har framgått ovan, från CSG, härrörande från förvärvsinkomster och ersättningar gällde det så som domstolen uttryckte det i punkt 40 i domen att ”fastställa” om CSG skulle betraktas som en avgift för social trygghet eller som offentliga medel, som inte har sådana kännetecken. Efter att ha erinrat om de viktigaste domskälen i domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike, fastslog domstolen mot bakgrund av en rad omständigheter, särskilt beroende på att finansieringen av åldersförmånen inte endast skedde genom CSG utan genom avgifter vars skattemässiga karaktär inte hade ifrågasatts, i punkt 52 i domen att ”även om en del av den allmänna sociala avgiften som härrör från förvärvsinkomster och ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster skulle betraktas som en avgift snarare än en finansiering med offentliga medel, är sambandet mellan avgiften och tilläggsförmånen inte tillräckligt påvisbar för att tilläggsförmånen skall anses vara avgiftsfinansierad” (min kursivering). Mot bakgrund av den senare punkten är det svårt att komma fram till en slutgiltig slutsats avseende kvalificeringen av CSG såsom social trygghetsavgift. Däremot bekräftas genom denna dom att CSG mycket riktigt omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

18 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2006 i mål C-265/04, Bouanich (REG 2006, s. I-923), punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 december 2006 i mål C-170/05, Denkavit Internationaal och Denkavit France (REG 2006, s. I-11949), punkt 45 och där angiven rättspraxis. Se även punkterna 46 och 47 i det förslag till avgörande som jag lade fram den 29 mars 2007 i det ännu inte avgjorda målet C-298/05, Columbus Container Services.

19 – Den franska regeringen förnekar inte att den är behörig att ta ut sådana pålagor liksom alla andra av Philippe Derouins socialtrygghetsavgifter härrörande från Förenade kungariket på grundval av objektiva kriterier. Under de omständigheter som är för handen i målet vid den nationella domstolen förefaller denna inställning korrekt. Se också dom av den 18 juli 2006 i mål C-50/05, Nikula (REG 2006, s. I-7029), punkt 31, beträffande en medlemsstat som tar ut sociala avgifter från hela den inkomst som härrör från pensioner som utbetalas både från den nämnda medlemsstaten och från en annan medlemsstat till en person med hemvist inom landet som tillhör det sociala trygghetssystemet i den förstnämnda medlemsstaten.

20 – Se särskilt, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2002 i de förenade målen C-393/99 och C-394/99, Hervein m.fl. (REG 2002, s. I-2829), punkt 52, och domen i det ovannämnda målet Piatkowski, punkt 20.

21 – Domen i det ovannämnda målet Piatkowski, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

22 – Punkt 26.

23 – Ibidem, punkt 31.

24 – Ibidem, punkt 24. Se även domen i det ovannämnda målet Piatkowski, punkt 33.

25 – Domen i det ovannämnda målet Nikula, punkt 33. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 15 juni 2000 i mål C-302/98, Sehrer (REG 2000, s. I-4585), punkt 36.

26– Dom av den 26 maj 2005 i mål C-249/04, Allard (REG 2005, s. I-4535).

27 – Min kursivering.

28 – Se punkt 68 i det förslag till avgörande som generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer framlade den 30 april 1998 i målet Terhoeve (dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, REG 1998, s. I-345), punkt 41, i hans förslag till avgörande som framlades den 8 februari 2000 som utmynnade i domen i det ovannämnda målet Sehrer; punkt 24 i det förslag till avgörande som han framlade den 24 oktober 2000 som utmynnade i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, liksom punkt 55 i det förslag till avgörande som generaladvokaten Jacobs framlade den 5 april 2001 som utmynnade i domen i det ovannämnda målet Hervein m.fl. Se även punkt 20 i det förslag till avgörande som generaladvokaten Gulmann framlade den 2 februari 1994 i målet Van Poucke (dom av den 24 mars 1994 i mål C-71/93, REG 1994, s. I-1101).

29 – Såsom framgår av punkt 15 i den nämnda domen föreföll denna avgifts beskaffenhet omtvistad, i likhet med CSG och CRDS i förevarande mål, eftersom den nationella domstolen ansåg att en sådan avgift mer liknade ”en form av krisskatt” än en social avgift som omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

30 – Domen i det ovannämnda målet Allard, punkterna 18 och 20.

31 – Ibidem, punkterna 21 och 22.

32 – Punkt 23 (min kursivering).

33 – Punkt 24 (min kursivering).

34 – Det skall uppmärksammas att det i punkt 24 i den ovannämnda domen Van Poucke, i vilken det hänvisas till punkt 21 i domen i det ovannämnda målet Allard, emellertid mycket riktigt erinras om den del av meningen vars frånvaro här kritiseras.

35 – Jag vill i alla avseenden visa att denna tolkning har upprepats i artikel 13.5 i förordning nr 883/2004, enligt vilken arbetstagare som utövar verksamhet i två eller fler medlemsstater behandlas som om de utövade hela sin verksamhet som anställda och som egenföretagare eller uppbar samtliga sina inkomster i den medlemsstat vars lagstiftning bestäms genom tillämpning av punkterna 1–4 i samma artikel 13.

36 – Ovannämnd dom, punkt 60 (min kursivering).

37 – Detta sistnämnda tydliggörande kommer från den ovannämnda domen Piatkowski, punkterna 27–29. Eftersom det enligt förordning nr 1408/71 är förbjudet att ta ut dubbla avgifter för samma inkomst, i de fall som avses i bilaga VII, omfattas den försäkrade personen av lagstiftningen i den medlemsstat där denne utövar verksamhet som anställd avseende denna verksamhet och av lagstiftningen i medlemsstaten där denne utövar egenföretagarverksamhet avseende egenföretagarverksamheten.

38 – Se, för ett liknande resonemang, den ovannämnda domen Allard, punkt 31.

39 – Ibidem, punkterna 28–32 och punkt 2 i domslutet.

40 – Se särskilt dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21, dom av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I-4695), punkt 19, dom av den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4071), punkt 32, och dom av den 15 januari 2002 i mål C-55/00, Gottardo (REG 2002, s. I-413), punkt 32.

41 – Punkt 84 i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Columbus Container Services.

42 – Se särskilt dom av den 12 december 2002 i mål C-385/00, De Groot (REG 2002, s. I-11819), punkterna 93–94, och dom av den 3 oktober 2006 i mål C-290/04, FKP Scorpio Konzertproduktionen (REG 2006, s. I-9461), punkt 55.

43 – Dom av den 2 augusti 1993 i mål C-23/92, Grana-Novoa (REG 1993, s. I-4505; svensk specialutgåva, volym 14, s. 329), punkt 15.

44 – Se särskilt dom av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfeldt (REG 1991, s. I-323; svensk specialutgåva, volym 11, s. 9) punkterna 27–29, dom av den 5 februari 2002 i mål C-277/99, Kaske (REG 2002, s. I–1261), punkterna 27–28, och dom av den 24 september 2002 i mål C-471/99, Martínez Domínguez m.fl. (REG 2002, s. I-7835), punkterna 28–30.

45 – Dom av den 9 november 1995 i mål C-475/93, Thévenon (REG 1995, s. I3813), punkterna 26 och 28. I detta mål hade den bilaterala konventionen slutits år 1950. Se även dom av den 9 oktober 1997 i de förenade målen C-31/96–C-33/96, Naranjo Arjona m.fl. (REG 1997, s. I-5501), punkt 26, och dom av den 17 december 1998 i mål C-153/97, Grajera Rodríguez (REG 1998, s. I-8645), punkt 28. Det skall tydliggöras att denna rättspraxis i sin helhet har återgetts i sak i artikel 8.1 i den ovannämnda förordningen nr 883/2004.

46 – Det skall uppmärksammas att detta undantag återges i artikel 8.2 i förordning nr 883/2004.

47 – Domen i det ovannämnda målet Grana-Novoa, punkt 22, och dom av den 28 april 1994 i mål C-305/92, Hoorn (REG 1994, s. I-1525), punkt 19.

48 – Det skall uppmärksammas att en sådan anmälningsskyldighet också återfinns i artikel 9.1 i förordning nr 883/2004.

49 – Se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen Hervein m.fl., punkt 51, och domen i det ovannämnda målet Piatkowski, punkt 34.

50 – Domen i det ovannämnda målet C-34/98, kommissionen mot Frankrike, punkt 39, och domen i det ovannämnda målet C-169/98, kommissionen mot Frankrike, punkt 37.

51 – Se punkterna 9 och 26 i generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike, liksom domen i det ovannämnda målet C-169/98, kommissionen mot Frankrike, punkt 36.

52 – Se dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, Kits van Heijningen (REG 1990, s. I-1755), punkt 20.

53 – Se domen i det ovannämnda målet Kits van Heijningen, punkt 12, dom av den 11 juni 1998 i mål C-275/96, Kuusijärvi (REG 1998, s. I-3419), punkt 28, och dom av den 7 juli 2005 i mål C-227/03, Van Pommeren-Bourgondiën (REG 2005, s. I-6101), punkt 34.