Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MAZÁK

föredraget den 16 februari 2012(1)

Förenade målen C-611/10 och C-612/10

Waldemar Hudzinski

mot

Agentur für Arbeit Wesel – Familienkasse

och

Jaroslaw Wawrzyniak

mot

Agentur für Arbeit Mönchengladbach – Familienkasse

(begäran om förhandsavgörande från Bundesfinanzhof (Tyskland))

”Social trygghet – Barnbidrag – Artiklarna 14.1 a och 14a. 1 a i förordning EEG nr 1408/71 – Tillfälligt arbete i en annan medlemsstat – Tillämplig lagstiftning – Huruvida barnbidrag kan beviljas av en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten”






I –    Inledning

1.        Bundesfinanzhof har, genom två skilda beslut av den 21 oktober 2010, som inkom till domstolens kansli den 23 december samma år, i enlighet med artikel 267 FEUF ställt frågor till domstolen om tolkningen av artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996,(2) i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005(3) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

2.        Den ena begäran har framställts i ett mål mellan Waldemar Hudzinski, som är en polsk medborgare som arbetade som säsongsarbetare i Tyskland, och Agentur für Arbeit Wesel – Familienkasse (arbets- och familjebidragskontoret i Wesel) (mål C-611/10) och den andra i ett mål mellan Jaroslaw Wawrzyniak, som är en polsk medborgare som arbetade som utsänd arbetstagare i Tyskland, och Agentur für Arbeit Mönchengladbach – Familienkasse (arbets- och familjebidragskontoret i Mönchengladbach). Båda målen rör rätten till barnbidrag i Tyskland.

3.        Den hänskjutande domstolen vill huvudsakligen få klarhet i i vilken utsträckning en medlemsstat som inte är den behöriga medlemsstaten och vars lagstiftning enligt förordning nr 1408/71 inte är tillämplig på en arbetstagare ändock kan bevilja familjebidrag till den berörda arbetstagaren, såsom ifrågavarande barnbidrag. Den hänskjutande domstolen har följaktligen bett domstolen att precisera vissa aspekter av domen i målet Bosmann, i vilket domstolen fastställde att Tyskland i det aktuella fallet inte var tvunget att bevilja barnbidrag och konstaterade att bosättningsstaten, under de aktuella omständigheterna, inte kan fråntas rätten att bevilja personer som är bosatta på dess territorium ett sådant bidrag.(4)

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionslagstiftningen

4.        I den del som är relevant i förevarande fall föreskrivs följande i artikel 13 i förordning nr 1408/71 som har rubriken ”Allmänna regler” med avseende på bestämmande av tillämplig lagstiftning:

”1. Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2. Om något annat inte följer av artik[larna] 14–17 gäller följande:

a)       Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

...”

5.        Artikel 14 i förordning nr 1408/71, under rubriken ”Särskilda regler för andra anställda än sjömän”, har följande lydelse:

”Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1) a) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till vilket han normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och han inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.

...”

6.        I artikel 14a i förordning nr 1408/71 med rubriken ”Särskilda regler för andra egenföretagare än sjömän” föreskrivs följande:

”Artikel 13.2 b skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

a) Den som normalt är egenföretagare inom en medlemsstats territorium och som utför arbete inom en annan medlemsstats territorium skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, förutsatt att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader.”

...”

7.        Artikel 73 i förordning nr 1408/71, under rubriken ”Anställda eller egenföretagare vars familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten”, har följande lydelse:

”En anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten, om något annat inte följer av bilaga VI.”

B –    Den nationella lagstiftningen

8.        I 62 § 1 i den tyska lagen om inkomstskatt (Einkommensteuergesetz) (nedan kallad EStG) under rubriken ”Rättighetsinnehavare” föreskrivs följande:

”Rätt till barnbidrag för barn, i den mening som avses i 63 §, har den som

1.      är bosatt eller stadigvarande vistas i landet, eller

2.      vare sig är bosatt eller stadigvarande vistas i landet men är

a)      obegränsat skattskyldig till inkomstskatt i enlighet med första stycket punkt 2, eller

b)      behandlas som om han/hon vore obegränsat skattskyldig till inkomstskatt i enlighet med första stycket punkt 3.”

9.        I den del som är relevant i förevarande fall föreskrivs följande i artikel 65 § EStG:

”1)      Barnbidrag ska inte betalas ut för barn för vilka någon av följande förmåner uppbärs eller för vilka sådana förmåner skulle betalas ut om en ansökan gjordes:

1.      …

2.       Förmåner för barn som betalas ut i utlandet och som kan jämställas med barnbidrag eller någon av de förmåner som nämns i punkt 1,

3.      …

2) För det fall 65 § 1, punkt 1 är tillämplig och bruttobeloppet av den andra förmånen är lägre än barnbidraget enligt 66 § ska barnbidrag motsvarande skillnaden mellan dessa belopp betalas ut under förutsättning att nämnda skillnad är minst 5 euro.”

III – Målen vid Bundesfinanzhof och tolkningsfrågorna

A –    Mål C-611/10

10.      Waldemar Hudzinski, som är polsk medborgare, är egenföretagare i form av lantbrukare i Polen, där han är socialförsäkrad.

11.      Mellan den 20 augusti och den 7 december 2007 arbetade han som säsongsarbetare i ett trädgårdsodlingsföretag i Tyskland.

12.      På egen begäran enligt 1 § stycke 3 EStG behandlades klaganden för år 2007 som obegränsat inkomstskattskyldig i Tyskland.

13.      Waldemar Hudzinski begärde att för den tiden under vilken han arbetade som säsongsarbetare i Tyskland erhålla barnbidrag för sina båda barn enligt 62 § och följande paragrafer EStG, till ett belopp om 154 euro för vartdera barnet.

14.      Agentur für Arbeit Wesel – Familienkasse avslog denna begäran och hans efterföljande begäran om omprövning. Hans överklagande vid Finanzgericht ogillades.

15.      Waldemar Hudzinski överklagade därför Finanzgerichts dom vid den hänskjutande domstolen.

16.      Waldemar Hudzinski har i målet vid den nationella domstolen gjort gällande att det bland annat av domen i målet Bosmann(5), följer att den medlemsstat som i enlighet med artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71 inte är behörig medlemsstat enligt denna förordning ändå ska bevilja familjeförmåner, när villkoren för detta är uppfyllda enligt den nationella rätten, i förevarande fall enligt 62 § och följande paragrafer EStG.

17.      Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i detta avseende av domen i det ovannämnda målet Bosmann(6) följer att en annan medlemsstat än den som är behörig i enlighet med artikel 14a.1 a i förordning nr 1408/71 enligt sin nationella rätt inte får bevilja en person familjeförmåner såvida inte denna person annars lider en rättsförlust i samband med utövandet av rätten till fri rörlighet, vilket emellertid inte är fallet vad gäller Waldemar Hudzinski.

18.      Om en annan medlemsstat än den som är behörig skulle få bevilja familjeförmåner, oberoende av om utnyttjandet av den fria rörligheten skulle leda till en rättsförlust, uppkommer för den hänskjutande domstolen frågan huruvida denna befogenhet även föreligger under omständigheterna i målet där till skillnad från vad som var fallet i domen i målet Bosmann(7) varken den berörda arbetstagaren eller hans barn bor eller stadigvarande vistas i en annan medlemsstat än den behöriga staten.

19.      Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzhof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”Ska artikel 14a.1 a i förordning nr 1408/71 tolkas på så sätt att den medlemsstat som enligt denna bestämmelse inte är behörig får bevilja en på dess territorium tillfälligt verksam arbetstagare en familjeförmån enligt sin nationella lagstiftning trots att varken arbetstagaren eller ens hans barn bor eller stadigvarande vistas i den icke behöriga medlemsstaten?”

B –    Mål C-612/10

20.      Jaroslaw Wawrzyniak, som är polsk medborgare, bor tillsammans med sin fru och deras gemensamma dotter i Polen, där han omfattas av den sociala trygghetsförsäkringen.

21.      Under perioden februari­december år 2006 arbetade Jaroslaw Wawrzyniak i Tyskland i egenskap av utstationerad arbetstagare. Jaroslaw Wawrzyniak och hans fru sambeskattades med avseende på inkomstskatt i Tyskland år 2006.

22.      Under den period som Jaroslaw Wawrzyniak arbetade i Tyskland begärde han i enlighet med 62 § och följande paragrafer i EStG barnbidrag om 154 euro i månaden för sin dotter, som föddes år 2005. Under denna period var Jaroslaw Wawrzyniaks fru uteslutande sjukförsäkrad i Polen och uppbar i Polen barnbidrag för dottern om 48 zloty i månaden (cirka 12 euro).

23.      Agentur für Arbeit Mönchengladbach – Familienkasse avslog Jaroslaw Wawrzyniaks begäran om barnbidrag med stöd av 62 § och följande paragrafer EStG samt hans begäran om omprövning. Hans överklagande vid Finanzgericht ledde inte heller till något annat beslut.

24.      Den hänskjutande domstolen ska i det nationella målet avgöra Jaroslaw Wawrzyniaks överklagande av Finanzgerichts dom.

25.      Liksom Waldemar Hudzinski har Jaroslaw Wawrzyniak i det nationella målet gjort gällande att det av domen i målet Bosmann följer att de nationella bestämmelserna i 62 § och följande paragrafer EStG är tillämpliga trots att tysk lagstiftning, enligt artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, inte är den lagstiftning som är tillämplig på den berörda personen enligt denna förordning.

26.      Liksom i begäran om förhandsavgörande i mål C-611/10 har Bundesfinanzhof intagit ståndpunkten att enligt domstolens fasta rättspraxis får en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten enligt artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71 inte bevilja barnbidrag i Tyskland även om villkoren enligt 62 § och följande paragrafer EStG är uppfyllda.

27.      Bundesfinanzhof har bland annat anfört att Jaroslaw Wawrzyniak – till skillnad från Brigitte Bosmann(8) – inte lidit någon rättsförlust till följd av utövandet av rätten till fri rörlighet, eftersom polsk lagstiftning fortsatte att vara tillämplig. Dessutom är Jaroslaw Wawrzyniak samt hans fru och den gemensamma dottern, med vilka han sammanbor, bosatta i Polen.

28.      Bundesfinanzhof har vidare anfört att om en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten under sådana omständigheter enligt den nationella lagstiftningen inte är förhindrad att bevilja familjeförmåner så uppkommer frågan i vilken utsträckning erkännandet av denna befogenhet förutsätter att en rätt till motsvarande familjeförmån inte föreligger i den behöriga medlemsstaten, då det i förevarande fall har fastställts att en rätt till familjeförmåner för Jaroslaw Wawrzyniaks dotter förelåg enligt den polska lagstiftningen och att relevanta förmåner hade utbetalats.

29.      Om det kan antas att en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten i den mening som avses i artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71 får bevilja familjeförmåner i enlighet med den nationella lagstiftningen, uppkommer frågan huruvida unionsrätten utgör hinder mot en sådan bestämmelse som den i 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG i enlighet med vilken barnbidrag inte ska betalas ut för barn när motsvarande förmåner för barn betalas ut i utlandet. Enligt Bundesfinanzhof ska denna fråga besvaras nekande, eftersom varken den fria rörligheten för arbetstagare eller diskrimineringsförbudet har åsidosatts.

30.      Om unionsrätten trots detta skulle utgöra hinder mot en tillämpning av de ovannämnda bestämmelserna i EStG måste frågan om kumulation av flera rättigheter utredas.

31.      Med hänsyn till ovanstående beslutade Bundesfinanzhof att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1.      Ska artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 tolkas så, att en medlemsstat som inte är behörig enligt förordningen, till vilken en arbetstagare utsänds och i vilken arbetstagarens barn inte är bosatta, i vart fall inte är behörig att bevilja den utsända arbetstagaren familjeförmåner när utsändandet till nämnda medlemsstat inte leder till en rättsförlust för arbetstagaren?

2.      För det fall denna fråga ska besvaras nekande:

Ska artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 tolkas så, att den medlemsstat som inte är behörig till vilken en arbetstagare har utsänts i vart fall endast är behörig att bevilja familjeförmåner om det har fastställts att arbetstagaren saknar rätt till jämförbara familjeförmåner i den andra medlemsstaten?

3.      För det fall också denna fråga ska besvaras nekande:

Utgör gemenskaps- eller unionsrättsliga bestämmelser hinder för en nationell lagbestämmelse som 65 § 1 punkt nr 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG, enligt vilken det inte föreligger en rätt till familjeförmåner när motsvarande förmåner betalas ut i utlandet eller skulle betalas ut om en begäran härom framställdes?

4. För det fall denna fråga ska besvaras jakande:

Hur ska den kumulation som uppstår på detta sätt av rättigheten i den behöriga staten, vilken också är den medlemsstat i vilken barnen är bosatta, och rättigheten i den stat som inte är behörig, i vilken barnen saknar bosättning, lösas?

IV – Förening av målen

32.      Mot bakgrund av det nära sambandet mellan mål C-611/10 och mål C-612/10, förenades dessa mål genom beslut av domstolens ordförande av den 14 februari 2011 vad gäller det skriftliga förfarandet, det muntliga förfarandet samt domen.

V –    Bedömning

A –    Den enda frågan i mål C-611/10 och frågorna 1 och 2 i mål C-612/10 avseende rätten för en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten att bevilja barnbidrag

33.      Den hänskjutande domstolen vill genom sin enda fråga i mål C-611/10 och sin första och sin andra fråga i mål C-612/10, som ska prövas tillsammans, huvudsakligen få klarhet i huruvida artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71 ska tolkas så, att en medlemsstat vars lagstiftning inte är den lagstiftning som är tillämplig enligt dessa bestämmelser inte kan bevilja en arbetstagare som enbart har tillfälligt arbete eller är utstationerad på dess territorium familjeförmåner enligt den nationella lagstiftningen under sådana omständigheter som de i målen vid den nationella domstolen när varken arbetstagaren eller dennes barn har sin vanliga vistelseort i den medlemsstaten, när arbetstagaren inte lider en rättsförlust till följd av att vederbörande har utnyttjat den fria rörligheten och när det föreligger eller kan föreligga en rätt till barnbidrag i den behöriga medlemsstaten.

1.      Parternas huvudsakliga argument

34.      Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak, den ungerska och den tyska regeringen samt kommissionen har ingett skriftliga yttranden. Dessa parter var även företrädda vid förhandlingen den 6 december 2011.

35.      Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak har huvudsakligen gjort gällande att det av domen i målet Bosmann(9) följer att artiklarna 14.1 a och 14a.1 a ska tolkas så, att de inte leder till att en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten fråntas rätten att bevilja barnbidrag i sådana situationer som de i målen vid den hänskjutande domstolen.

36.      Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak har gjort gällande att bestämmandet av den lagstiftning som är tillämplig enligt förordning nr 1408/71 inte innebär att det är uteslutet att tillämpa den nationella lagstiftningen i en annan medlemsstat om villkoren i den nationella lagstiftningen är uppfyllda. De har anfört att samordningsbestämmelserna enligt domstolens rättspraxis inte får leda till att migrerande arbetstagare fråntas rätten till sociala trygghetsförmåner eller drabbas av en minskning av förmånernas belopp. Samordningsbestämmelserna i förordning nr 1408/71 säkerställer enbart att lagstiftningen i en enda medlemsstat kommer att anges som den lagstiftning som ska tillämpas men de är neutrala med avseende på huruvida en medlemsstat dessutom utöver tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 kan bevilja familjeförmåner i enlighet med den nationella lagstiftningen. Rätten för en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten att bevilja familjeförmåner förutsätter inte heller att arbetstagaren har lidit en rättsförlust och det krävs inte att arbetstagarens barn har sin vanliga vistelseort i den medlemsstaten. En annan tolkning skulle strida mot principen om fri rörlighet för arbetstagare.

37.      Vad gäller förekomsten av en rättighet till motsvarande familjeförmåner i den behöriga medlemsstaten har Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak anfört att det av domen i målet Bosmann(10) inte framgår att domstolen betraktade att avsaknaden av sådana motsvarande rättigheter är en nödvändig förutsättning för att en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten ska ha rätt att bevilja familjeförmåner. Det är enbart den nationella lagstiftaren som har behörighet att anta normer som reglerar en sådan kumulation av rättigheter.

38.      Den ungerska regeringen har i huvudsak anslutit sig till den uppfattning som företrätts av Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak. Den har gjort gällande att trots den omständigheten att tyska myndigheter enligt förordning nr 1408/71 inte är skyldiga att utge familjeförmåner till berörda arbetstagare så kan av domen i målet Bosmann(11) och syftet med och systematiken i förordning nr 1408/71 slutsatsen dras att dessa myndigheter inte är förhindrade att bevilja sådana förmåner i enlighet med deras nationella lagstiftning. En annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten behöver inte göra detta enligt EU-rätten.

39.      Den tyska regeringen har däremot gjort gällande att dessa frågor ska besvaras nekande, det vill säga att Tyskland som inte är behörig medlemsstat enligt artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71 inte kan bevilja familjeförmåner i sådana situationer.

40.      Den tyska regeringen har till stöd för sin uppfattning huvudsakligen anfört tre argument. Den har för det första hänvisat till ordalydelsen i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, enligt vilken personer för vilka förordningen gäller ska omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. För det andra är detta enligt den tyska regeringen en grundläggande princip i förordning nr 1408/71, som har bekräftats i domstolens fasta rättspraxis.

41.      För det tredje skiljer sig omständigheterna i målen vid den hänskjutande domstolen från de omständigheter som låg till grund för domen i målet Bosmann.(12) Brigitte Bosmann var bosatt i Tyskland och hade följaktligen i princip rätt att erhålla barnbidrag i denna medlemsstat. Hon förlorade emellertid denna rättighet när hon började arbeta i Nederländerna. I förevarande fall har Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak inte förlorat någon rättighet som tillkommer dem till följd av deras tillfälliga yrkesverksamhet i Tyskland, utan de har enbart inte erhållit ytterligare rättigheter. Dessutom har den tillämpliga lagstiftningen inte ändrats. Det följer främst av domen i målet Bosmann att Tyskland kan bevilja barnbidrag om det väljer att göra detta. Under de omständigheter som är aktuella i målen vid den hänskjutande domstolen föreligger emellertid ingen rättighet enligt den nationella rätten, vilket klart framgår av 65 § 1 EStG.

42.      Den tyska regeringen har slutligen framhållit att rätten att bevilja familjeförmåner inte kan gå utöver vad som krävs enligt bestämmelserna om de grundläggande rättigheterna. Om den skulle göra detta så skulle det samordningssystem som fastställs i avdelning II i förordning nr 1408/71 förlora sin ändamålsenliga verkan. Detta system medför varken en diskriminering eller inskränkningar vid tillämpningen av artiklarna 45 och 56 FEUF. Bestämmelserna om de grundläggande friheterna innehåller framför allt ingen regel enligt vilken den mest gynnsamma lagstiftningen ska tillämpas enligt vilken unionsmedborgare har rätt att välja den lagstiftning som är mest fördelaktig för dem. Syftet med bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71 är snarare att i enlighet med objektiva kriterier bestämma den lagstiftning som är tillämplig vad gäller social trygghet för en anställd som har utövat sin rätt till fri rörlighet.

43.      Kommissionen har föreslagit att frågorna ska besvaras så, att en annan medlemsstat än den som är behörig stat enligt artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71 inte behöver utge familjeförmåner i sådana situationer som de aktuella.

44.      Kommissionen har framför allt påpekat att den situation i vilken Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak befinner sig i allt väsentligt skiljer sig från den på grundval av vilken domstolen meddelade domen i målet Bosmann.(13) Till skillnad från Brigitte Bosmann har varken Waldemar Hudzinski eller Jaroslaw Wawrzyniak förlorat sin rätt till barnbidrag i Polen. Ingen av dem har heller lidit någon rättsförlust i samband med utövandet av rätten till fri rörlighet.

45.      Kommissionen har anfört att det inte kan uteslutas att domstolen i analogi med särskilda situationer som föreskrivs i förordning nr 1408/71 kan finna att mer än en medlemsstat är behörig i ett sådant fall som de fall som är aktuella i målet vid den nationella domstolen och att det även kan föreligga en kumulation av förmåner. Kommissionen har emellertid varnat för ett sådant synsätt, eftersom det inte återspeglar det aktuella rättsläget enligt förordning nr 1408/71 eller enligt Europaparlamentets och rådets nya förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen(14) och således kan vilseleda unionsmedborgare.

2.      Bedömning

46.      Till att börja med bör man hålla i minnet att avdelning II i förordning nr 1408/71, vari artiklarna 14.1 a och 14a.1 a ingår, innehåller de allmänna reglerna för fastställande av vilka bestämmelser som ska gälla för en anställd som utövar sin rätt till fri rörlighet.(15)

47.      I detta avseende utgör artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71 ett undantag från den regel som anges i artikel 13.2 a i förordningen, enligt vilken den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium ska omfattas av denna medlemsstats lagstiftning (lex loci laboris) genom att det i dessa bestämmelser föreskrivs att arbetstagare som är utstationerade i en annan medlemsstat eller tillfälligt utför arbete i en annan medlemsstat ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där det företag som de normalt är knutna till är etablerat eller där de normalt utövar verksamhet som egenföretagare i stället för motsvarande lagstiftning i den medlemsstat där dessa arbetstagare verkligen arbetar under den relevanta perioden.(16)

48.      Det bör noteras att det antagande som ligger till grund för frågorna inte har ifrågasatts, nämligen att Waldemar Hudzinski omfattas av artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 och Jaroslaw Wawrzyniak av artikel 14a.1 a i samma förordning, vilket innebär att lagstiftningen i Polen är den lagstiftning som är tillämplig vad gäller bestämmelsen om barnbidrag i de båda fallen och att följaktligen Polen och inte Tyskland är den behöriga medlemsstaten vid tillämpningen av det samordningssystem som fastställs i avdelning II i förordning nr 1408/71.

49.      Syftet med den enda fråga som ställts i mål C-611/10 och den första och den andra frågan som ställts i mål C-612/10 är således enbart att säkerställa huruvida Tyskland, trots att den inte är behörig medlemsstat, ändå till följd av domen i målet Bosmann(17) inte är förhindrad att bevilja barnbidrag under de omständigheter som är aktuella här.

50.      Det ska i detta avseende först och främst erinras om att syftet med avdelning II i förordning nr 1408/71 enligt fast rättspraxis är att säkerställa att berörda personer omfattas av en enda medlemsstats sociala trygghetssystem, så att kumulering av flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftningar och de komplikationer som kan följa härmed undviks. Denna princip uttrycks i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, i vilken det föreskrivs att personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat.(18)

51.      I domen i målet Bosmann, i vilken ovannämnda rättspraxis återges, fastställde domstolen på grundval av principen lex loci laboris som fastställs i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 lagstiftningen i den medlemsstat där Brigitte Bosmann började arbeta, det vill säga den nederländska lagstiftningen, som den lagstiftning som var tillämplig i hennes fall.(19)

52.      Domstolen slog följaktligen i enlighet med mitt förslag till avgörande i detta mål(20) fast att myndigheterna i Tyskland, vilken inte är den behöriga bosättningsmedlemsstaten, inte behövde bevilja Brigitte Bosmann ifrågavarande familjeförmån.(21)

53.      Domstolen slog följaktligen klart fast att den icke behöriga bosättningsmedlemsstaten enligt unionsätten inte måste bevilja aktuellt barnbidrag men fastställde i en senare del av domen i målet Bosmann att staten emellertid kunde bevilja aktuellt barnbidrag enligt dess nationella lagstiftning.(22)

54.      Denna dom som innebär att det är tillåtet att bevilja en sådan förmån måste läsas mot bakgrund av den ovannämnda principen i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71(23), enligt vilken syftet med systemet av lagvalsregler som fastställs i avdelning II i denna förordning är att säkerställa att en arbetstagare i princip ska omfattas av en enda medlemsstats sociala trygghetssystem och likaså mot bakgrund av domstolens rättspraxis i domen i målet Ten Holder avseende verkningarna av bestämmandet att en medlemsstats lagstiftning är tillämplig på en arbetande person enligt denna lagbestämmelse, nämligen ”endast den medlemsstatens lagstiftning”.(24)

55.      Bland annat mot bakgrund av det allmänna syftet med bestämmelsen i artikel 42 EG, på vilken förordning nr 1408/71 grundar sig, nämligen att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare, och målet med det samordningssystem som inrättats genom förordningen, nämligen att bidra till att förbättra levnadsstandarden och anställningsvillkoren för arbetstagare,(25) intog domstolen i domen i målet Bosmann uppenbarligen ståndpunkten att den exklusiva verkan av bestämmelserna i artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71 om att lagstiftningen i endast en medlemsstat är tillämplig, som tolkats i rättspraxis i domen i målet Ten Holder, ska tolkas restriktivt i fråga om tillämpningsområde och innebörd så att en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten inte kan hindras från att bevilja en förmån om den har möjlighet att göra detta enligt den nationella lagstiftningen.(26)

56.      Såsom Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak gjort gällande innebär detta att bestämmelserna i förordning nr 1408/71 om fastställandet av den lagstiftning som är tillämplig på arbetstagare som flyttar inom Europeiska unionen avser att med samordningssystemet säkerställa att lagstiftningen i endast en medlemsstat fastställs vara tillämplig på en arbetstagare (utom i särskilda undantagsfall)(27) och att behörigheten vad gäller den berörda medlemsstaten följaktligen har bindande karaktär trots att detta, såsom domstolen nyligen bekräftat i domen i målet Chamier-Glisczinski, inte innebär att andra medlemsstater än de behöriga medlemsstaterna hindras från att bevilja ”arbetstagare och deras familjemedlemmar ett större socialt skydd än vad som följer av tillämpningen av denna förordning”.(28)

57.      Såsom den hänskjutande domstolen emellertid med rätta har anfört framgår det inte klart av domen i målet Bosmann(29) i vilken utsträckning den bestämmelse som innebär att det står en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten fritt att bevilja den berörda familjeförmånen grundande sig på de särskilda omständigheter som låg till grund för det fallet men som inte föreligger i förevarande fall, det vill säga i) den omständigheten att Brigitte Bosmann led en rättsförlust i samband med tillämpningen av den nederländska lagstiftningen (lagstiftningen i den behöriga anställningsmedlemsstaten), enligt vilken de materiella villkoren för beviljande av barnbidrag var mindre fördelaktiga än de som var tillämpliga enligt den tyska lagstiftningen (lagstiftningen i den icke-behöriga bosättningsmedlemsstaten), ii) den omständigheten att det inte fanns någon rätt till motsvarande familjeförmåner i den behöriga medlemsstaten och slutligen iii) den omständigheten att Brigitte Bosmann och hennes barn hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i den icke behöriga medlemsstaten.

58.      Även om domstolen var tvungen att avgöra målet på grundval av de särskilda omständigheterna i målet, vilket innebär att en annan tolkning av domen inte är utesluten, anser jag att domskälen i domen i målet Bosmann(30) går utöver dessa faktorer eller villkor och på ett mer allmänt sätt klargör förhållandet, såsom detta har karaktäriserats ovan, (31) mellan, å ena sidan, bestämmelserna i förordning nr 1408/71 om fastställande av tillämplig lagstiftning och, å andra sidan, den möjlighet som en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten har att bevilja förmåner med tillämpning av den nationella lagstiftningen.

59.      Det ska i detta avseende först och främst framhållas att det inte heller efter domen i målet Bosmann(32) finns något som tyder på att fast rättspraxis inte längre utgör gällande rätt, enligt vilken, till följd av den omständigheten, såsom anges i artikel 42 EG (nu artikel 48 FEUF), att förordning nr 1408/71 enbart inrättar ett samordningssystem och inte berör skillnaderna i fråga om innehåll och förfarande mellan de sociala trygghetssystemen, en arbetstagare inte tillförsäkras att en utvidgning av hans verksamhet till fler än en medlemsstat eller en överföring av verksamheten till en annan medlemsstat saknar inverkan med avseende på den sociala tryggheten. Enligt fast rättspraxis kan med beaktande av skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftningar om social trygghet en sådan utvidgning eller överföring, vad beträffar det sociala skyddet, vara mer eller mindre fördelaktig eller ofördelaktig för arbetstagaren.(33)

60.      Med andra ord fastställs, såsom den tyska regeringen med rätta har påpekat, tillämplig lag enligt det system som inrättats genom förordning nr 1408/71 inte på grundval av principen att personer som bor eller arbetar i två eller flera länder ska omfattas av den lagstiftning som är mest gynnsam för dem, utan med hänvisning till objektiva faktorer såsom anställnings- eller bosättningsorten.(34)

61.      På samma sätt finns, såsom skyldigheten för en medlemsstat att tillämpa sin sociala trygghetslagstiftning på en särskild arbetstagare i enlighet med samordningsbestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71 inte fastställs med hänvisning till en fördel eller nackdel i form av en rätt till förmåner som kan tillkomma arbetstagaren jämfört med hans situation om lagstiftningen i en annan medlemsstat skulle vara tillämplig, enligt min mening inte något godtagbart skäl till varför en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten enbart skulle kunna bevilja förmåner på grundval av dess nationella lagstiftning under förutsättning att en rättsförlust i annat fall skulle uppstå, såsom den rättsförlust som Brigitte Bosmann lidit (förlust av rätten till barnbidrag) till följd av en tillämpning av lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten.

62.      Denna ståndpunkt har inte ifrågasatts i de mål till vilka det även hänvisades i domskälen i målet Bosmann(35), där domstolen slog fast att migrerande arbetstagare, mot bakgrund av de mål som eftersträvas med förordning nr 1408/71, varken ska förlora rätten till sociala trygghetsförmåner eller drabbas av en minskning av förmånernas belopp till följd av att de har utnyttjat rätten till fri rörlighet enligt fördraget.(36)

63.      I denna rättspraxis fastställs således inte en princip som gäller samtliga bestämmelser i förordning nr 1408/71, enligt vilken utövandet av rätten till fri rörlighet och följaktligen ändringen av den tillämpliga lagstiftningen om social trygghet aldrig kan leda till en minskning eller en förlust av rätten till sociala trygghetsförmåner. Den hänför sig snarare till specifika bestämmelser i förordning nr 1408/71, såsom artikel 58.1 avseende beräkningen av kontantförmåner på grundval av genomsnittliga inkomster, såsom var fallet i domen i målet Nemec(37), till vilket det hänvisas i domen i målet Bosmann.(38)

64.      Allmänt taget hänför sig nämnda rättspraxis till situationer avseende rätten till sociala förmåner och framför allt beräkningen av dessa i den behöriga medlemsstaten med hänvisning till förvärvade försäkringsperioder eller de avgifter som betalats eller mer allmänt till de rättigheter som förvärvats i en annan medlemsstat innan rätten till fri rörlighet utövades, vilka syftar till att säkerställa att dessa faktorer som utgör en social förmån beaktas i vederbörlig ordning och följaktligen inte går förlorade vad gäller den berörda rätten till sociala förmåner i den behöriga medlemsstaten.(39)

65.      Eftersom det är klart att omständigheterna i målet Nemec(40)  i väsentliga delar skilde sig från omständigheterna i målet Bosmann(41) kan av hänvisningen till domen i målet Nemec i punkt 29 i domen i målet Bosmann inte slutsatsen dras att domstolen ansåg att förlusten av Brigitte Bosmanns rätt till barnbidrag till följd av ändringen av den tillämpliga lagstiftningen gav upphov till en möjlighet för Tyskland i egenskap av icke-behörig medlemsstat att ändå bevilja denna förmån på grundval av dess nationella lagstiftning. Enlig min mening hänförde sig domstolen till denna rättspraxis mer allmänt vid sidan av andra faktorer såsom artikel 42 EG och ingressen till förordning nr 1408/71 för att illustrera att förordningen ska tolkas till fördel för migrerande arbetstagare på så sätt att dess bestämmelser vad gäller den aktuella frågan i domen i målet Bosmann inte får beröva en medlemsstat, även om det inte rör sig om den behöriga medlemsstaten, rätten att bevilja arbetstagare sociala förmåner som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.(42)

66.      Av detta drar jag slutsatsen att en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten genom förordning nr 1408/71 inte helt berövas möjligheten att bevilja arbetstagare och deras familjemedlemmar socialt skydd utöver det skydd som följer av tillämpningen av denna förordning, och detta gäller även i situationer som den aktuella, där arbetstagaren inte till följd av utövandet av rätten till fri rörlighet lider en rättsförlust eller drabbas av en minskning jämfört med det sociala skydd som han erhöll tidigare och där det föreligger eller kan föreligga en rätt till barnbidrag i den behöriga medlemsstaten.

67.      Vad gäller relevansen av bosättningen i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten anser jag inte att den medlemsstatens rätt att bevilja sociala förmåner är beroende av att detta villkor har uppfyllts.

68.      Under de särskilda omständigheterna i Brigitte Bosmanns fall utgjorde bosättning eller stadigvarande vistelse enbart de relevanta materiella villkor på grundval av vilka hon kunde göra gällande barnbidrag i Tyskland enligt 62 § 1 punkt 1 EStG.(43)

69.      Det verkar emellertid inte finnas några objektiva skäl till varför en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten inte skulle kunna bevilja barnbidrag om, såsom i målen vid den hänskjutande domstolen, rätten till barnbidrag i stället grundade sig på ett annat anknytningskriterium såsom att vederbörande var eller behandlades som om han/hon var obegränsat skattskyldig till inkomstskatt i Tyskland såsom föreskrivs i 62 § 1 nr 2 EStG. Det som är avgörande enligt domskälen i domen i målet Bosmann är att rätten till berörda sociala förmåner föreligger enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten.(44)

70.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att den enda frågan i mål C-611/10 och första och andra frågorna i mål C-612/10 besvaras så, att artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71 ska tolkas så, att en medlemsstat vars lagstiftning inte är tillämplig enligt dessa bestämmelser inte ska hindras från att bevilja en på dess territorium tillfälligt verksam arbetstagare eller en på dess territorium utstationerad arbetstagare familjeförmåner enligt sin nationella lagstiftning under sådana omständigheter som dem som är aktuella i målet vid den hänskjutande domstolen, där varken arbetstagaren eller hans barn har sin vanliga vistelseort i medlemsstaten, där arbetstagaren inte lider någon rättsförlust i samband med utövandet av sin rätt till fri rörlighet och där en rätt till barnbidrag föreligger eller kan föreligga i den behöriga staten.

B –    Den tredje frågan i mål C-612/10 om huruvida en nationell lagbestämmelse som 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG är förenlig med unionsrätten

71.      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan i mål C-612/10 för att få klarhet i huruvida unionsrätten, framför allt fördragsbestämmelserna om de grundläggande friheterna och förordning nr 1408/71, utgör hinder för nationella lagbestämmelser som 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG, enligt vilken det inte föreligger en rätt till familjeförmåner, eller, vad gäller sistnämnda bestämmelse, när motsvarande förmåner betalas ut i en annan medlemsstat eller skulle ha betalats ut om en begäran härom hade framställts.

1.      Parternas huvudargument

72.      Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak har anfört att det inte är förenligt med unionsrätten att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken rätten till en social förmån i den mening som avses i direktiv 1408/71 i allmänhet upphör när det finns en rätt till motsvarande förmån i en annan medlemsstat.

73.      De har särskilt påpekat att rätten till familjeförmåner enligt de tyska bestämmelserna inte heller föreligger när det i enlighet med artikel 13 och följande artikel i förordning nr 1408/71 krävs att Tyskland beviljar en förmån i egenskap av behörig medlemsstat. Förmåner kan inte heller utbetalas när en motsvarande förmån skulle ha erhållits om en ansökan om en sådan förmån hade framställts, vilket strider mot domstolens dom i målet Schwemmer.(45)

74.      Den ungerska regeringen har däremot intagit den ståndpunkten att det står en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten fritt att i sin nationella lagstiftning, såsom vad gäller 65 § 1 EStG, föreskriva att ytterligare familjeförmåner inte ska utges i de fall där den berörda personen har rätt till analoga eller motsvarande familjeförmåner i den behöriga medlemsstaten.

75.      Kommissionen har anfört att en bestämmelse som den i 65 § 1 EStG inte strider mot artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71 eller primärrätten.

76.      Den tyska regeringen har framhållit att det varken enligt förordning nr 1408/71 eller enligt bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare föreligger någon skyldighet för Tyskland att utge barnbidrag under sådana omständigheter som dem i målen vid den hänskjutande domstolen.

2.      Bedömning

77.      Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan mot bakgrund av att de villkor som enligt lag ska vara uppfyllda för att barnbidrag ska kunna beviljas i Tyskland inte har uppfyllts i målen vid den hänskjutande domstolen, såtillvida som de bedömts utifrån 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG, vilket framgår av de uppgifter som har lämnats av den hänskjutande domstolen och framhållits av den tyska regeringen.

78.      Det ska för övrigt påpekas att det, till skillnad från vad Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak synes hävda, framgår av de uppgifter som lämnats av Bundesfinanzhof i begäran om förhandsavgörande i mål C-612/10 att enligt fast rättspraxis från de tyska domstolarna är 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG i princip inte tillämplig i de fall där Tyskland måste bevilja familjeförmåner enligt bestämmelserna i artikel 13 och följande artiklar i förordning nr 1408/71.

79.      Efter detta klargörande ska det framhållas att unionslagstiftningen i situationer som de här aktuella inte ålägger de behöriga tyska myndigheterna en skyldighet att bevilja Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak ifrågavarande barnbidrag.

80.      Det ska i detta avseende, såsom angetts ovan,(46) inledningsvis erinras om att Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak, enligt de tydliga bestämmelserna i artiklarna 14.1 a och 14a.1a i förordning nr 1408/71, under deras tillfälliga yrkesverksamhet i Tyskland fortsatte att omfattas av lagstiftningen i deras ursprungsmedlemsstat. Under dessa omständigheter krävs således att Polen, som är den behöriga medlemsstaten och inte Tyskland, beviljar barnbidrag i enlighet med sin nationella lagstiftning.

81.      Det finns för det andra inte något som tyder på att bestämmelserna om fastställande av tillämplig lag i artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i förordning nr 1408/71, betraktade isolerat, inte är förenliga med unionsrätten, framför allt med den fria rörligheten eller likhetsprincipen, vilket inte har bestritts av parterna i målet.

82.      Det räcker i detta avseende att påpeka att det även av domstolens praxis följer att ändamålet med artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 är förenligt med de grundläggande friheterna såtillvida som syftet med denna bestämmelse är att främja den fria rörligheten för tjänster till förmån för företag som utnyttjar denna fria rörlighet genom att utstationera arbetstagare till andra medlemsstater än de medlemsstater inom vars territorium de är etablerade och att övervinna de svårigheter som kan hindra den fria rörligheten för arbetstagare och även till att gynna ett ekonomiskt utbyte genom att undvika administrativa svårigheter, i synnerhet för arbetstagarna och företagen.(47)

83.      Rådet har i samband med sitt uppdrag enligt artikel 42 EG (nu artikel 48 FEUF) enligt min mening gjort ett lämpligt val att inrätta ett samordningssystem för att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och säkerställa likabehandling genom att i artikel 14a.1 a i förordning nr 1408/71 föreskriva att de personer som normalt är egenföretagare inom en medlemsstats territorium ska fortsätta att omfattas av den medlemsstatens lagstiftning om de tillfälligt utför arbete inom en annan medlemsstats territorium, eftersom de komplikationer som en ändring av den tillämpliga sociala trygghetslagstiftningen i annat fall kan medföra skulle kunna avskräcka en person från att börja arbeta i en annan medlemsstat under en relativt kort period. Detta utgör ett undantag från huvudregeln.

84.      För det tredje, såsom jag har anfört ovan(48) och såsom den tyska och den ungerska regeringen med rätta har anfört kan även om domskälen i domen i målet Bosmann(49) ska tillämpas på de omständigheter som är aktuella här, vilket jag har föreslagit, av nämnda mål slutsatsen dras att Tyskland i egenskap av icke behörig medlemsstat enbart har en möjlighet men inte en skyldighet att bevilja barnbidrag.

85.      Det ska för det fjärde i detta sammanhang erinras om att unionsrätten, enligt fast rättspraxis som omfattas av de krav som följer av framför allt fördragets bestämmelser om den fria rörligheten för arbetstagare, inte inkräktar på medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet. I avsaknad av harmonisering på unionsnivå ankommer det följaktligen på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, förmånernas storlek och under hur lång tid som de ska utgå.(50)

86.      Härav följer att sådana nationella bestämmelser som 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG, enligt vilka rätt till barnbidrag i sådana situationer helt eller delvis bortfaller, inte kan anses strida mot unionsrätten såvida det enligt unionsrätten inte krävs att de behöriga myndigheterna i Tyskland beviljar barnbidrag i sådana situationer som är aktuella här.

87.      Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak har slutligen gjort gällande att det av domen i målet Schwemmer(51)  följer att 65 § 1 EStG inte är förenlig med unionsrätten.

88.      Denna dom avsåg emellertid en mycket specifik fråga avseende bestämmelserna som utesluter kumulation av rättigheter i artikel 76 i förordning nr 1408/71 och artikel 10 i förordning nr 574/72. Domstolen slog huvudsakligen fast att rätten till förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat i en situation som den som var aktuell i det fallet inte kan upphävas i enlighet med dessa bestämmelser om det enligt lagstiftningen i den andra berörda medlemsstaten i princip finns en rätt till familjeförmåner men dessa förmåner inte har utbetalats av det skälet att den förälder som har rätt till dessa förmåner inte har gjort någon ansökan om förmåner.(52)

89.      Det är uppenbart att denna fråga, som uppkommer i målet Schwemmer(53), inte har någon likhet med de situationer som är aktuella i målen vid den hänskjutande domstolen.

90.      Även om man av domen i målet Schwemmer(54) skulle dra slutsatsen att 65 § 1 EStG måste ges en annan tolkning som är förenlig med unionsrätten eller inte ska tillämpas vad gäller denna specifika fråga (vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra) framgår inte av nämnda dom att 65 § 1 EStG i allmänhet strider mot kraven i unionsrätten och mer specifikt vad gäller de situationer som är aktuella i målen vid den hänskjutande domstolen, och följaktligen inte ska tillämpas av den nationella domstolen på så sätt att Waldemar Hudzinski och Jaroslaw Wawrzyniak enligt de materiella villkoren i EStG, med stöd av domen i målet Bosmann,(55) skulle kunna åberopa att det står fritt för den icke-behöriga medlemsstaten att bevilja sociala förmåner som föreligger enligt dess nationella lagstiftning, det vill säga barnbidrag i Tyskland.(56)

91.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den tredje frågan i mål C-612/10 besvaras så, att unionsrätten och framför allt förordning nr 1408/71 inte utgör hinder mot att tillämpa sådana nationella lagbestämmelser som 65 § 1 punkt 2 EStG jämförd med 65 § 2 EStG i situationer som dem som är aktuella i målen vid den hänskjutande domstolen i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten vad gäller rätten till barnbidrag.

C –    Fjärde frågan i mål C-612/10 avseende kumulering av rätten till barnbidrag

92.      För det fall den tredje frågan i mål C-612/10 besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur en eventuell kumulation mellan rättigheter i den behöriga medlemsstaten och en annan medlemsstat ska lösas.

93.      Med hänsyn till svaret på den tredje frågan i mål C-612/10 behöver den fjärde frågan inte besvaras i detta fall.

VI – Förslag till avgörande

94.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att de frågor som ställts av Bundesfinanzhof besvaras på följande sätt:

–        Artiklarna 14.1 a och 14a.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005, ska tolkas så, att en medlemsstat vars lagstiftning inte är tillämplig enligt dessa bestämmelser inte ska hindras från att bevilja en på dess territorium tillfälligt verksam arbetstagare eller en på dess territorium utstationerad arbetstagare familjeförmåner enligt dennes nationella lagstiftning under sådana omständigheter som dem som är aktuella i målet vid den hänskjutande domstolen, där varken arbetstagaren eller hans barn har sin vanliga vistelseort i medlemsstaten, där arbetstagaren inte lider någon rättsförlust i samband med utövandet av hans rätt till fri rörlighet och där en rätt till barnbidrag föreligger eller kan föreligga i den behöriga staten.

–        Unionsrätten och framför allt förordning nr 1408/71 utgör inte hinder mot att tillämpa sådana nationella lagbestämmelser som 65 § 1 punkt 2 i den tyska lagen om inkomstskatt (Einkommensteuergesetz, EStG) jämförd med 65 § 2 EStG i situationer som dem som är aktuella i målen vid den hänskjutande domstolen i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten vad gäller rätten till barnbidrag.

1 – Originalspråk: engelska.

2–      EGT L 28, 1997, s. 1.

3–      EUT L 117, s. 1.

4–      Dom av den 20 maj 2008 i mål C-352/06, Bosmann (REG 2008, s. I-3827), punkterna 27­–32.  

5–      Se ovan fotnot 4.  

6–      Se ovan fotnot 4.  

7–      Se ovan fotnot 4.  

8–      Se ovan fotnot 4.  

9–      Se ovan fotnot 4.

10–      Se ovan fotnot 4.

11–      Se ovan fotnot 4.

12–      Se ovan fotnot 4.

13–      Se ovan fotnot 4.

14–      EUT L 166, s. 1.  

15–      Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 19 mars 2002 i de förenade målen C-393/99 och C-394/99, Hervein m.fl. (REG 2002, s. I-2829), punkt 52.

16–      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2000 i mål C-404/98, Plum (REG 2002, s. I-9379), punkterna 14 och 15, dom av den 30 mars 2000 i mål C-178/97, Banks m.fl. (REG 2000, s. I-2005), punkt 16, och av den 15 juni 2006 i mål C-255/04, kommissionen mot Frankrike (REG 2006, s. I-5251), punkt 48.

17–      Se ovan fotnot 4.

18–      Se bland annat domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkt 16, samt dom av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder (REG 1986, s. 1821), och av den 15 mars 2001 i mål C-444/98, de Laat (REG 2001, s. I- 2229), punkt 31.

19–      Se särskilt punkterna 16–19 i den domen (se ovan fotnot 4).

20 – Förslag till avgörande av den 29 november 2007 i målet Bosmann, framför allt punkt 66 (ovan fotnot 4).

21–      Se domen, punkt 27.

22–      Se punkterna 28–33 i domen (fotnot 4).

23–      Se punkt 50 ovan.

24–      Se särskilt domen i målet Ten Holder (ovan fotnot 18), punkt 23, och dom av den 10 juli 1986 i mål 60/85, Luijten (REG 1986, s. 2365), punkt 16. Se även domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkt 17, och dom av den 11 november 2004 i mål C-372/02, Adanez-Vega (REG 2004, s. I-10761), punkt 18.

25–      Se domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkterna 29—31.

26 – Se i detta avseende domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkterna 32 och 33. Se även dom av den 16 juli 2009 i mål C-208/07, Chamier-Glisczinski (EUT 2009, s. I-6095), punkterna 55 och 56.

27 – Såsom i de fall som anges i bestämmelserna om kumulering av rätten till förmåner som fastställs i artikel 76 i förordning nr 1408/71 och artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71 (förordning nr 574/72). Se i detta sammanhang även domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkterna 20–22, samt dom av den 14 oktober 2010 i mål C-16/09, Schwemmer (REU 2010, s. I-9717), punkterna 43–48, och av den 20 januari 2005 i mål C-302/02, Laurin Effing (REG 2005, s. I-553), punkt 39.

28–      Se domen i målet Chamier-Glisczinski (ovan fotnot 26), punkt 56.

29–      Se ovan fotnot 4.

30–      Se ovan fotnot 4.

31–      Se punkterna 55 och 56 ovan.

32–      Se ovan fotnot 4.

33–      Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 9 mars 2006 i mål C-493/04, Piatkowski (REG 2006, s. I-2369), punkt 34, och domen i målet Hervein m.fl. (ovan fotnot 15), punkterna 50 och 51.

34–      Se även mitt förslag till avgörande i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkt 65.

35 – Se hänvisningen till dom av den 9 november 2006 i mål C-205/05, Nemec (REG 2006, s. I-10745) i domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkt 29.

36 – Se även dom av den 20 oktober 2011 i mål C-225/10, Perez Garcia m.fl. (REU 2011, s. I-10111), punkt 51, av den 30 juni 2011 i mål C-388/09, da Silva Martins (REU 2011, s. I-5737), punkt 75, och av den 6 mars 1979 i mål 100/78, Rossi (REG 1979, s. 831; svensk specialutgåva, volym 4, s. 391), som är del av nämnda rättspraxis.

37–      Se ovan fotnot 35.

38–      Se ovan fotnot 4.

39 – Se domen i målet Nemec (ovan fotnot 35) och målen i fotnot 36.

40–      Se ovan fotnot 35.

41–      Se ovan fotnot 4.

42–      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Chamier-Glisczinski (ovan fotnot 26), punkt 56.

43–      Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkterna 28 och 36.

44 – Se, i detta avseende, domen i målet Bosmann (ovan fotnot 4), punkterna 31– 33. Se även ovan punkt 56.

45–      Se ovan fotnot 27.

46–      Se punkterna 47 och 48 ovan.

47–      Se, för ett liknande resonemang, bland annat domen i målet Plum (ovan fotnot 16), punkterna 19 och 20, och dom av den 10 februari 2000 i mål C-202/97, FTS (REG 2000, s. I-883), punkterna 28 och 29.

48–      Se punkterna 52 och 53 ovan.

49–      Se ovan fotnot 4.

50 – Se dom av den 18 november 2010 i mål C-247/09, Xhymshiti (REU 2010, s. I-11845), punkt 43, av den 21 februari 2008 i mål C-507/06, Klöppel (REG 2008, s. I-943), punkt 16, och av den 23 november 2000 i mål C-135/99, Elsen (REG 2000, s. I-10409), punkt 33, i vilka det hänvisas till 62 § 1 EStG.

51–      Se ovan fotnot 27.

52–      Se särskilt punkterna 44 och 59 i domen i målet Schwemmer (ovan fotnot 27).

53–      Se ovan fotnot 27.

54–      Se ovan fotnot 27.

55–      Se ovan fotnot 4.

56 – Det finns inget som tyder på att domstolen skulle anse att 65 § 1 EStG i allmänhet inte är förenlig med unionsrätten. Se i detta avseende domen i målet Xhymshiti (ovan fotnot 30), punkterna 42–44.