Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MAZÁK

föredraget den 3 maj 2012(1)

Mål C-115/11

Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe Spółka z o. o.

mot

Zakład Ubezpieczeń Społecznych I Oddział w Warszawie

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Apelacyjny – Sąd Pracy i Ubezpieczeń Społecznych w Warszawie (Polen))

”Social trygghet för migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Person som normalt är anställd inom två eller flera medlemsstaters territorium – Utförande av arbete under på varandra följande tidsperioder enligt successiva anställningsavtal – Blankett E 101 – Skillnad mellan anställningsavtal och faktiskt utfört arbete”






I –    Inledning

1.        Sąd Apelacyjny w Warszawie (appellationsdomstolen i Warszawa) (Polen) har, genom beslut av den 15 december 2010, som inkom till domstolen den 2 mars 2011, hänskjutit frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, angående tolkningen av artikel 14.2 b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996(2), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006(3) (nedan kallad förordning nr 1408/71 eller förordningen).

2.        Beslutet att begära förhandsavgörande fattades i ett mål mellan bolaget Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe Sp. z o. o. (nedan kallat Format) och den anställde Wiesław Kita, å ena sidan, och Zakład Ubezpieczeń Społecznych I Oddział w Warszawie (socialförsäkringsinstitutionen, kontor 1, Warszawa, nedan kallad ZUS), å den andra sidan, angående fastställande av tillämplig lagstiftning för Wieslaw Kita enligt förordning nr 1408/71.

3.        Den hänskjutande domstolen har huvudsakligen sökt vinna klarhet i huruvida en person som befinner sig i en sådan situation som Wieslaw Kita gör kan anses vara en person som ”normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier” i den mening som avses i artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71, vilket skulle medföra det undantaget att bosättningsmedlemsstatens lag – i detta fall polsk lag – kan vara tillämplig.

II – Tillämpliga bestämmelser

4.        Så långt det är relevant i förevarande mål föreskrivs i artikel 13 i förordning nr 1408/71, som har rubriken ”Allmänna regler”, följande när det gäller fastställande av tillämplig lagstiftning.

”1. Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2. Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:

a)      Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om vederbörande är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som personen är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

…”

5.        I artikel 14.1 och 14.2 i förordning nr 1408/71, som har rubriken ”Särskilda regler för andra anställda än sjömän”, föreskrivs i relevanta delar följande.

”Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1 a)      Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till vilket vederbörande normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och att han eller hon inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.

1 b)      Om arbetet i den andra medlemsstaten på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprungligen förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv månader, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills det arbetet har avslutats, under förutsättning att den behöriga myndigheten i den medlemsstat dit personen har sänts ut, eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar sitt samtycke. Samtycke kan dock inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2.      För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:

a)      En person som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:

…

b)      Andra anställda än de som anges i a skall omfattas av

i)      lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den anställde är bosatt, om han eller hon till viss del utför arbetet inom detta territorium eller om vederbörande är knuten till flera företag eller arbetsgivare inom olika medlemsstaters territorier,

ii)      lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det företag eller den person, som anställt vederbörande har sitt säte eller är bosatt, om personen inte är bosatt inom någon av de medlemsstaters territorier där personen utför arbetet.”

III – Bakgrund, förfarande och tolkningsfrågor

6.        Enligt begäran om förhandsavgörande bedriver Format, som har sitt registrerade säte i Warszawa, byggverksamhet som underentreprenör och är verksamt på marknaderna i medlemsstaterna. År 2008 var Format verksamt på fem eller sex marknader där cirka 15 till 18 byggprojekt genomfördes samtidigt. Format sysselsätter arbetstagare som är anställda i Polen på så sätt att de omväxlande placeras i de byggprojekt som genomförs i de olika medlemsstaterna beroende på företagets behov och arten av genomförda arbeten.

7.        Den arbetstagare som Format hade för avsikt att placera på en annan byggnadsplats fick instruktion om avresa. När ett byggnadskontrakt var avslutat och det inte längre fanns något arbete för arbetstagaren i fråga återvände han till Polen och väntade på arbete. Arbetstagaren fick då antingen obetald tjänstledighet, eller så hävdes anställningsavtalet. Detta var beroende av antalet arbetstillfällen, vilka under åren 2008/2009 var färre (till följd av finanskrisen). Arbetstagaren skulle i princip arbeta i medlemsstaterna. Ingen av Formats anställda utförde något arbete i Polen under åren 2008 eller 2009.

8.        När det mer specifikt gäller Wieslaw Kita, är han enligt den hänskjutande domstolen stadigvarande bosatt i Polen i den mening som avses i artikel 1 h i förordning nr 1408/71.

9.        Wieslaw Kita var under tre perioder tidsbegränsat anställd hos Format.

10.      Det första avtalet om tidsbegränsad anställning slöts för perioden från den 17 juli 2006 till den 31 januari 2007 och förlängdes till den 22 december 2007. Detta avtal hävdes den 30 november 2006. I 2 § 2 i avtalet angavs såsom plats för det arbete som skulle utföras, företag och byggarbetsplatser i Polen och inom Europeiska unionens territorium (Irland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Finland) enligt arbetsgivarens instruktion. Wieslaw Kita kom emellertid enbart att arbeta i Frankrike enligt detta avtal.

11.      ZUS utfärdade, i egenskap av behörig pensionsmyndighet, för perioden från den 17 juli 2006 till den 22 december 2007 en blankett E 101 i enlighet med artikel 11 a) i förordning (EEG) nr 574/72(4) i vilket det bekräftades att enligt artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71 skulle polsk lagstiftning gälla för Wieslaw Kita. Efter att avtalet hävts ändrades blanketten till att avse tiden fram till den 30 november 2006.

12.      Det andra tidsbegränsade anställningsavtalet träffades mellan Format och Wieslaw Kita den 2 januari 2007 för tiden från den 4 januari 2007 till den 21 december 2008. I 2 § 2 i avtalet angavs såsom plats för arbetet i Polen och inom Europeiska unionens territorium (Irland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Finland) enligt arbetsgivarens instruktion.

13.      Wieslaw Kita arbetade utanför Polen i Frankrike enligt detta avtal. Avtalet upphävdes efter överenskommelse mellan parterna den 5 april 2008. Wieslaw Kita var emellertid under tiden från den 22 augusti 2007 till den 31 december 2007 oförmögen att arbeta till följd av sjukdom. ZUS ändrade därför den 8 januari 2008 blanketten E 101 som utfärdats för perioden som avtalet avsåg så att den endast gällde till den 22 augusti 2007.

14.      ZUS vägrade genom beslut av den 23 juli 2008 (det angripna beslutet) ställt till Format och Wieslaw Kita – med tillämpning av polsk rätt och artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71 – att utfärda en blankett E 101 avseende den lagstiftning som var tillämplig för Wieslaw Kita eller att bekräfta att han under perioderna mellan den 1 januari 2008 och den 21 december 2008 samt mellan den 1 januari 2009 och den 31 december 2009 omfattades av det polska socialförsäkringssystemet. Enligt beslutet var Wieslaw Kita inte en person som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstater i den Europeiska unionens eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdets territorier, utan en anställd som utsändes på grund av arbetsgivarens situation.

15.      Den 24 juli 2008, efter att det angripna beslutet meddelats, träffades ett tredje tidsbegränsat anställningsavtal mellan Format och Wieslaw Kita. Detta avtal gällde perioden från den 30 juli 2008 till den 31 december 2012, och platsen för arbetet angavs på samma sätt som i de två föregående avtalen. Genom ett tillägg till avtalet den 24 juli 2008 bestämdes emellertid att arbetet skulle utföras i Finland på kärnkraftverket i Olkiluoto. Efter att ha arbetat i Finland gavs Wieslaw Kita obetald ledighet från den 1 november 2008 till den 30 september 2009 och befriades därmed från skyldighet att utföra avlönat arbete. Anställningsavtalet hävdes genom en överenskommelse mellan parterna den 16 mars 2009.

16.      Format förde talan mot det angripna beslutet vid Sąd Okręgowy – Sąd Ubezpieczeń Społecznych w Warszawie (regional domstol – socialförsäkringsrätten i Warszawa), vilken ogillade talan i dom av den 12 februari 2009 på den grunden att förutsättningarna för att anta att Wieslaw Kita hade utsänts enligt artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 inte var uppfyllda, eftersom Format inte hade sin huvudsakliga verksamhet i den medlemsstat där den hade sitt registrerade säte. Sąd Okręgowy anförde vidare att Wieslaw Kita inte var ”stadigvarande sysselsatt inom två eller fler medlemsstaters territorier”, utan snarare hade utfört varaktigt arbete under en period om flera eller mer än tio månader inom en (och samma) medlemsstats territorium (först Frankrike och sedan Finland), varför den allmänna regeln om samordning inom gemenskapen, enligt vilken frågan om vilka föreskrifter som ska tillämpas avgörs utifrån var arbetet utförs, gällde i hans fall.

17.      Både Format och Wieslaw Kita överklagade Sąd Okręgowys dom till den hänskjutande domstolen.

18.      Format har i målet vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att dess system för anställning är ett sådant som avses i artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71, enligt vilken bestämmelse det inte krävs att det föreligger en anställning inom två eller flera medlemsstaters territorium inom samma period, på samma sätt som det inte finns någon hänvisning till någon form av beräkningsperioder eller hur ofta arbetstagaren byter anställningsort eller medlemsstat.

19.      Wieslaw Kita har framfört samma argument, och i sitt överklagande anfört att den bestämmelse som anges i artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 är tillämplig i hans situation eftersom han redan ”normalt arbetat inom fler än två medlemsstaters territorium” inom ramen för sitt anställningsförhållande med Format, det vill säga enligt avtal som träffats avseende sex medlemsstaters territorium, även om arbetet hittills endast utförts inom två medlemsstaters territorium (Frankrike och Finland). Om han skulle flyttas till en byggarbetsplats i Polen skulle vidare även artikel 14.2 b i vara tillämplig.

20.      Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande anfört att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i ett annat mål rörande en anställd hos Format har fastslagit att innebörden av uttrycket ”den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier” i artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 inte är helt klar. Uttrycket kunde avse både i) en arbetstagare som enligt ett (och samma) anställningsavtal under samma tid (samtidigt) fullgjorde skyldigheter i flera medlemsstater och ii) en person som enligt ett anställningsavtal som slutits med en (och samma) arbetsgivare under på varandra följande perioder arbetade i många medlemsstater. Mot bakgrund av förordningens syften och specifikt syftet att komma till rätta med administrativa och tekniska svårigheter som följer av tillämpningen av principen lex loci laboris (principen om arbetsortens lag) vid tillfällig anställning och syftet att främja arbetstagarnas fria rörlighet är det enligt den domstolen rimligt att anse att en person ”normalt arbetar” inom flera medlemsstaters territorium i den mening som avses i artikel 14.2 b ii i förordningen när vederbörande, inom ramen för ett enda anställningsförhållande, varaktigt är förpliktad att arbeta inom flera andra medlemsstater än den i vilken han eller hon är bosatt.

21.      Enligt den hänskjutande domstolen ger denna tolkning upphov till två frågor. För det första är det oklart om längden av de på varandra följande perioder som arbete utförs i enskilda medlemsstater och intervallen mellan sådana arbeten är relevant. Vid denna bedömning kan vad som föreskrivs i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 om en tidsgräns på 12 månader vid tillfällig utsändning inte lämnas utan avseende.

22.      För det andra uppkommer frågan om artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 är tillämplig när en skyldighet att varaktigt utföra arbete i flera medlemsstater innefattar en skyldighet att utföra arbete i den medlemsstat där den anställde är bosatt, när utförandet av sådant arbete i just den medlemsstaten förefaller ha uteslutits när anställningsavtalet träffades. Om den frågan besvaras nekande uppkommer frågan huruvida artikel 14.2 b ii i förordningen är tillämplig.

23.      Sąd Apelacyjny beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1.      Innebär den omständigheten att artikel 14.2 första meningen i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 … är tillämplig på ”den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier” – för vilken det i artikel 14.2 b vidare preciseras att det rör sig om andra anställda än de som anges i punkt a – för en anställd som enligt sitt anställningsavtal sysselsätts av en och samma arbetsgivare

a)      att vederbörande ska anses vara en sådan person om han eller hon, på grund av anställningens karaktär, utför arbete under samma tid (samtidigt) i olika medlemsstater, inklusive under relativt korta perioder, och i samband med detta ofta passerar staternas gränser,

och

b)      att den anställde även ska anses vara en sådan person när han, enligt ett och samma anställningsavtal, är skyldig att fortlöpande (stadigvarande) utföra arbetet i flera medlemsstater, inklusive i den stat i vilken vederbörande är bosatt, eller i flera andra medlemsstater än bosättningsstaten,

–      antingen oavsett hur långa de på varandra följande perioderna är under vilka den anställde fullgör sina skyldigheter i de enskilda medlemsstaterna och hur långa avbrotten däremellan är, eller med tidsbegränsningar i dessa avseenden?

2.      Om den tolkning som angetts ovan i punkt b godtas, kan då artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 tillämpas i en situation där fullgörande av skyldigheterna i den medlemsstat där den anställde är bosatt övervägs, när en skyldighet att varaktigt fullgöra skyldigheter i flera medlemsstater har avtalats mellan arbetstagaren och en och samma arbetsgivare inom ramen för anställningsförhållandet, även om en sådan situation, det vill säga arbete i bosättningsstaten, tycks vara utesluten när anställningen inleds, och om frågan besvaras nekande, kan då artikel 14.2 b i i förordning nr 1408/71 tillämpas?”

IV – Bedömning

A –    Inledande anmärkningar

24.      Innan bedömningen redovisas ska vissa inledande anmärkningar anges för att identifiera de problem som tolkningsfrågorna ger upphov till.

25.      Den hänskjutande domstolen har genom sina tolkningsfrågor, vilka bör bedömas tillsammans, sökt vinna klarhet i huruvida Wieslaw Kita under de perioder som är i fråga i målet vid den domstolen ska anses – utifrån en korrekt tillämpning av förordning nr 1408/71 och, i synnerhet, de undantag som föreskrivs i dess artikel 14 – omfattas av polsk socialförsäkringslagstiftning, det vill säga lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt, vilket skulle innebära att ZUS, i egenskap av behörig socialförsäkringsinstitution, borde ha utfärdat en blankett E 101 i vilken hans tillhörighet till det socialförsäkringssystemet bekräftades.

26.      Det ska i detta avseende inledningsvis framhållas att det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen utgått ifrån att artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 om tillfällig utsändning av arbetstagare inte är tillämplig på Wieslaw Kitas situation, på den grunden att – som det verkar – Format, det bolag som anställt honom, normalt inte bedriver någon verksamhet av betydelse i Polen, den medlemsstat där bolaget är etablerat, såsom föreskrivs i den bestämmelsen.(5)

27.      Jag ska inte inom ramen för förevarande mål ifrågasätta den bedömningen, då det vid förhandlingen bekräftades att Format under den relevanta tiden faktiskt inte utförde något byggnadsarbete i Polen.

28.      Den nationella domstolen har således begränsat sig till att i huvudsak ställa frågan huruvida en sådan situation som den som Wieslaw Kita befann sig i omfattas av antingen artikel 14.2 b i eller artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71. Tillämpningen av båda dessa bestämmelser är, enligt första meningen i artikel 14.2, beroende av att villkoret ”normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorium” är uppfyllt.

29.      Det är vidare viktigt att i detta avseende framhålla att omständigheterna i förevarande mål kännetecknas – såsom vissa av parterna med rätta har anmärkt och som, i synnerhet, återspeglas i lydelsen av fråga 2 – av en skillnad mellan, å ena sidan, lydelsen av de olika anställningsavtal som träffats mellan Format och Wieslaw Kita och, å andra sidan, det sätt på vilket dessa avtal har tillämpats i praktiken, vilket har medfört en viss grad av tvetydighet i de frågor som ställts av den nationella domstolen.

30.      Sålunda angavs i anställningsavtalen att anställningsorten var, i vart och ett av dem, företag och byggarbetsplatser i Polen och inom Europeiska unionens territorium (Irland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Finland) enligt arbetsgivarens instruktion.

31.      Det framgår emellertid av de upplysningar som den nationella domstolen och parterna lämnat att Wieslaw Kitas situation i praktiken var att på varandra följande avtal om visstidsanställningar träffades med en och samma arbetsgivare (Format), enligt vilka arbetstagaren varaktigt utförde arbete under flera månader eller mer än tio månader inom en enda medlemsstats territorium, nämligen, enligt det första ifrågavarande anställningsavtalet – liksom enligt det avtal som träffades dessförinnan – i Frankrike och, enligt det följande anställningsavtalet, i Finland. Det kan tilläggas att enligt den nationella domstolen var Wieslaw Kitas stadigvarande bosättning i den mening som avses i artikel 1 h i förordning nr 1408/71 alltjämt Polen, även under de perioder då han arbetade i Frankrike eller Finland.

32.      Det framgår också att den anställde i vart och ett av fallen efter det att arbetet avslutats gavs obetald ledighet och att anställningsavtalet därefter sades upp i förtid genom överenskommelser mellan parterna. Det förefaller vidare vara ostridigt och vara en förutsättning som ligger till grund för fråga 2 att Wieslaw Kita enligt dessa avtal faktiskt inte utförde något arbete i Polen, hans bosättningsmedlemsstat.

33.      Det är därför enligt min mening nödvändigt att, för att förse den nationella domstolen med ett riktigt och användbart svar, begreppsmässigt skilja mellan, för det första, tolkningen avseende villkoret för tillämpning av artikel 14.2 b i respektive 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 och, för det andra, skillnaden i förevarande mål mellan anställningsavtalen och den anställningsort som ”förutsågs” i dessa – på vilken grund Format begärde en blankett E 101 – och det sätt på vilket arbetet faktiskt utfördes enligt dessa avtal.

34.      Således ska jag nu utifrån Wieslaw Kitas faktiska situation, såsom den beskrivits ovan, diskutera villkoren i de ovannämnda bestämmelserna i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 och därefter belysa frågan om skillnaden mellan de berörda avtalen och deras faktiska tillämpning. Den senare aspektens kärna är frågan huruvida – eller snarare på vilken faktisk grund och utifrån vilka bevis – den behöriga myndigheten, vid utfärdande av en blankett E 101, ska bestämma huruvida villkoren för tillämpning av något av undantagen i artikel 14.2 i förordningen är uppfyllda i ett visst mål.

B –    Parternas huvudsakliga ståndpunkter

35.      Skriftliga yttranden har i förevarande mål om förhandsavgörande inkommit från Format och ZUS, och även från den polska, den belgiska och den tyska regeringen samt från kommissionen. Med undantag för den tyska regeringen företräddes dessa även vid den muntliga förhandlingen den 29 februari 2012.

36.      Format har gjort gällande att artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 även omfattar en person som, inom ramen för ett enda anställningsavtal, är skyldig att kontinuerligt arbeta i flera medlemsstater, oavsett längden på de på varandra följande perioderna under vilka arbete utförs i de berörda medlemsstaterna och längden av uppehållen mellan dessa perioder. Bolaget föreslår i huvudsak att de ställda tolkningsfrågorna ska besvaras jakande. Övriga parter – vilkas respektive yttranden jag heller inte sammanfattar i detalj – har förordat en rad tolkningar av uttrycket ”den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier” i den bestämmelsen, varav de flesta uttalat sig till förmån för en mer restriktiv tolkning av artikel 14.2 b ii i förordningen än den som Format förordat.

C –    Bedömning

37.      Det ska inledningsvis framhållas att bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, till vilka artikel 14.2 hör, enligt fast rättspraxis utgör ett fullständigt och enhetligt system av lagvalsregler vars syfte är att säkerställa att arbetstagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av socialförsäkringssystemet i endast en medlemsstat, för att förhindra att lagstiftningen i flera medlemsstater är tillämplig och undvika därmed sammanhängande komplikationer. Denna princip kommer mer specifikt till uttryck i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, i vilken det anges att personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat.(6)

38.      I detta sammanhang anges i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 undantag från regeln i artikel 13.2 a i förordningen att en anställd ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium vederbörande är anställd för arbete (principen lex loci laboris).(7)

39.      Såsom framgår av första meningen i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 rör dessa undantag den som ”normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier”.

40.      I artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71, som gäller för sådana personer (förutom de som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag i den mening som avses i artikel 14.2 a), föreskrivs i det avseendet, för det första, i artikel 14.2 b i att lagstiftningen i den medlemsstat där den anställde är bosatt ska tillämpas om vederbörande till viss del utför arbetet inom den medlemsstatens territorium.(8)

41.      Det ska emellertid påpekas – vilket den belgiska regeringen gjort – att den situation som Wieslaw Kita befunnit sig i inte förefaller uppfylla dessa villkor, då han under den relevanta tidsperioden inte utförde något arbete inom Polens territorium, där han var bosatt. Följaktligen kan det enligt min mening – men med förbehåll för ytterligare prövning av den frågan av den nationella domstolen och bedömningen av vilket värde som anställningsavtalets lydelse ska ha, vilket diskuteras nedan – redan på den grunden uteslutas att artikel 14.2 b i i förordning nr 1408/71 är tillämplig på omständigheterna i förevarande mål.

42.      I artikel 14.2 b ii i förordningen föreskrivs, å andra sidan, att en person ska omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det företag som anställt vederbörande har sitt säte, om personen inte är bosatt inom någon av de medlemsstaters territorier där han eller hon utför arbetet.

43.      Även om Wieslaw Kita enligt de upplysningar som lämnats i begäran om förhandsavgörande förefaller uppfylla detta senare villkor, är tillämpligheten av artikel 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 på hans situation – i likhet med tillämpligheten av artikel 14.2 b i – beroende av huruvida han kan anses vara en person som ”normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier”.

44.      Det är visserligen så att det inte i förordningen anges någon ytterligare definition av det uttrycket, men det kan i vart fall allmänt sägas att uttrycket tämligen uppenbart avser arbete som inte är begränsat till en och samma medlemsstats territorium utan som normalt och vanligen – det vill säga regelbundet snarare än undantagsvis eller tillfälligt – utförs inom flera medlemsstaters territorier.(9)

45.      Vissa exempel på den typ av arbete som avses i första meningen i artikel 14.2 anges i själva förordningen och framgår av domstolens praxis.

46.      Sålunda framgår det av artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71 att en person som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som bedriver internationell befordran av passagerare i princip ska anses vara personer som normalt arbetar inom flera medlemsstaters territorium.

47.      Vidare har domstolen godtagit att artikel 14.2 b i i förordning nr 1408/71 omfattar situationen när en anställd som är bosatt i en medlemsstat och uteslutande arbetar för ett företag som har sitt säte i en annan medlemsstat och som inom ramen för anställningsförhållandet regelbundet – flera timmar varje vecka under en längre period än tolv månader – arbetar inom den förstnämnda medlemsstaten.(10)

48.      Dessa fall rör situationer där, i princip, en person inom ramen för ett anställningsförhållande arbetar mer eller mindre samtidigt i flera – det vill säga i vart fall i två – medlemsstater.

49.      Det är enligt min mening emellertid också möjligt att uttrycket normalt arbetar inom flera medlemsstaters territorier även omfattar en situation, såsom den som den nationella domstolen hänvisat till, som kännetecknas av successiva eller omväxlande arbetsuppgifter eller projekt som genomförs i mer än en medlemsstat.

50.      Det ska i detta sammanhang påpekas att syftet med de undantag som föreskrivs i artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71 – liksom när det gäller övriga undantag från regeln om anställningsortens lag, föreskrivna i artiklarna 14–17 i förordningen – är att övervinna hinder som sannolikt kan begränsa den fria rörligheten för arbetstagare och främja ekonomisk växelverkan samtidigt som administrativa komplikationer motverkas, i synnerhet för arbetstagare och företag.(11)

51.      Sådana hinder och komplikationer kan självklart också uppkomma när det gäller en arbetstagare vars anställning inte, i den mening som anges ovan, omfattar arbete i flera medlemsstater samtidigt, utan medför arbetsuppgifter som ska utföras i olika medlemsstater successivt eller omväxlande.

52.      Det är i detta sammanhang illustrativt att – även om detta rör den nya förordning (EG) nr 883/2004,(12) vilken inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) på förhållandena i förevarande mål – enligt artikel 14.5 i förordning (EG) nr 987/2009(13) hänvisar uttrycket en person som ”normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater” både till den som gör så samtidigt och den som kontinuerligt arbetar i två eller flera medlemsstater.

53.      Det ska framhållas att enligt den bestämmelsen gäller det senare alternativet oavsett hur ofta eller regelbundet sådana omväxlingar sker.

54.      Det förefaller också vara svårt att utifrån artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 och i avsaknad av någon särskild bestämmelse därom tolka in något specifikt krav på frekvens för sådana omväxlingar eller någon specifik varaktighet som verksamheten i en specifik berörd medlemsstat inte får överskrida, för tillämpningen av denna bestämmelse, vilket parterna på olika sätt föreslagit vid förhandlingen.

55.      Å andra sidan kan det inte, vilket den hänskjutande domstolen och kommissionen har påpekat, bortses från att lagstiftaren, när det gäller undantaget i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, uppenbarligen ansåg ett utsändande av en arbetstagare till en annan medlemsstat under en tidsperiod på upp till tolv månader vara ”tillfälligt” och ”kortvarigt”, vilket motiverar ett undantag från regeln om lagen där arbetet utförs, vilken syftar till att främja ekonomisk växelverkan och att undvika administrativa komplikationer.(14)

56.      På samma sätt kan det sägas vara godtagbart att en person som – under successiva arbetsperioder – är verksam i flera medlemsstater kan sägas vara en person som ”normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstaters territorier” om den tidsperiod som arbete utförs kontinuerligt uppgår till – men inte överskrider – tolv månader.

57.      Det finns emellertid även en annan aspekt, vilken vissa av parterna uppehållit sig vid, som förefaller vara mer avgörande utifrån de omständigheter på vilka förevarande mål grundas. Det kan sägas att frågan huruvida någon ”normalt” arbetar inom flera medlemsstaters territorier – det vill säga om den personens arbete faktiskt kännetecknas av successivt växlande mellan olika medlemsstater under arbetets utförande – endast kan avgöras utifrån vissa referensramar, vilka enligt min mening utgörs av anställningsförhållandet såsom det definieras i anställningsavtalet.

58.      Enligt min mening motsvarar den anställningssituation som avses i första meningen i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 inte den situationen att, till exempel, en person ett visst år tar anställning i medlemsstat A och nästa år på grundval av ett annat anställningsavtal tar anställning i medlemsstat B, utan snarare ett fortlöpande och enhetligt anställningsförhållande som antingen samtidigt eller successivt omfattar flera medlemsstaters territorier.(15)

59.      Motsatsvis följer då att när någon arbetar enligt ett enda anställningsavtal och under den perioden endast arbetar i en enda medlemsstat kan inte den personen anses normalt arbeta inom två eller flera medlemsstaters territorier. Det ska tilläggas att detta även gäller när den personen enligt ett därpå följande anställningsavtal med samme arbetsgivare arbetar som anställd inom en annan medlemsstats territorium än den som avsågs i det första anställningsavtalet.(16)

60.      Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att den första delen av domstolens svar till den hänskjutande domstolen bör vara att uttrycket ”den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier”, såsom anges i första meningen i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71, ska tolkas så, att det omfattar en person som, under den tid som omfattas av ett och samma anställningsavtal som träffats med en enda arbetsgivare, utför arbetsuppgifter inom ramen för detta avtal under successiva perioder inom minst två medlemsstaters territorier, även om dessa perioder inte löper samtidigt eller vid sidan av varandra. Den tidsperiod arbetet kontinuerligt pågår i en medlemsstat får emellertid inte överstiga tolv månader.

61.      När det därefter gäller frågan – avseende ett eventuellt utfärdande av blankett E 101 – om en möjlig diskrepans mellan det berörda anställningsavtalet och den faktiska situationen för den arbetstagare som avtalet rör, ska det först framhållas att när den behöriga myndigheten har att avgöra om en person omfattas av en viss bestämmelse i artikel 14.2 i förordning nr 1408/71 måste den förfara korrekt, det vill säga att den bara får fastslå att bosättningsmedlemsstatens lagstiftning är tillämplig under en viss period om arbetstagarens situation faktiskt och genuint uppfyller de relevanta villkoren i förordningen.

62.      I detta avseende är, enligt domstolens rättspraxis, den behöriga institutionen enligt principen om lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU (tidigare artikel 10 EG) skyldig att göra en korrekt bedömning av de för tillämpningen av bestämmelser om tillämplig lagstiftning avseende social trygghet relevanta omständigheterna och följaktligen att säkerställa att uppgifterna i blankett E 101 är korrekta.(17)

63.      Det ska emellertid framhållas att blankett E 101 normalt utfärdas – och, därmed, att ovan nämnd bedömning av omständigheterna görs – före den period vilken det avser påbörjas och att den huvudsakligen skapar en presumtion avseende vilken lagstiftning som är tillämplig.(18) Den utfärdas sålunda av den behöriga institutionen på grundval av den förväntade arbetssituationen för den berörde arbetstagaren, vilken följaktligen måste bestämmas huvudsakligen på grundval av det anställningsavtal i vilket anställningsförhållandets art beskrivs.

64.      När det framgår av andra omständigheter och indicier att en arbetstagares situation faktiskt skiljer sig från den som beskrivs i vederbörandes anställningsavtal, innebär emellertid den ovannämnda skyldigheten att tillämpa förordning nr 1408/71 på ett korrekt sätt att det ankommer på den behöriga institutionen att, trots anställningsavtalets utformning, grunda sin bedömning på arbetstagarens faktiska situation och att, i förekommande fall, vägra att utfärda blankett E 101. På samma sätt kan, när de omständigheter på grundval av vilka blanketten utfärdats senare visar sig vara påtagligt felaktiga, den behöriga institutionen – eller, inom ramen för ett domstolsförfarande, den behöriga domstolen – vara skyldig att upphäva blanketten eller förklara den ogiltig.(19)

65.      Den behöriga institutionen kan, vid bedömningen av tillämplig lagstiftning om social trygghet för utfärdande av blankett E 101, förutom anställningsavtalets lydelse, beakta sådana faktorer som på vilket sätt liknande avtal av detta slag mellan berörd arbetsgivare och arbetstagare tidigare tillämpats i praktiken eller, mer generellt, arten av den verksamhet som berört företag bedriver,(20) i den mån som sådana omständigheter kan belysa den faktiska arten av berört arbete eller på annat sätt ge indikationer på missbruk.

66.      Härav följer också att om det utifrån denna bedömning står klart att arbetstagaren, trots anställningsavtalets lydelse, inte uppfyller något av villkoren för tillämpning av en viss bestämmelse i förordning nr 1408/71 – såsom de villkor till vilken den nationella domstolen hänvisar i fråga 2 om att arbete, vid tillämpning av artikel 14.2 b i i förordningen, måste utföras i den medlemsstat där arbetstagaren är bosatt – ska den bestämmelsen inte tillämpas.

67.      Mot denna bakgrund föreslår jag att den andra delen av svaret till den hänskjutande domstolen ska utformas så, att vid bedömningen inom ramen för utfärdande av blankett E 101 av om en persons situation omfattas av artikel 14.2 b i eller 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 måste en korrekt bedömning av de omständigheter som är relevanta för tillämpningen av dessa bestämmelser göras, i syfte att säkerställa att den arbetstagarens situation faktiskt uppfyller de relevanta villkoren i dessa bestämmelser. Denna bedömning måste i princip ske på grundval av anställningsavtalet, men andra relevanta omständigheter får också beaktas, såsom det sätt på vilket liknande avtal mellan berört företag och berörd arbetstagare tidigare tillämpats i praktiken och, mer generellt, arten av den verksamhet som berört företag bedriver. Om det då står klart att personens situation, trots anställningsavtalets lydelse, inte faktiskt uppfyller villkoren i en bestämmelse i förordning nr 1408/71 – såsom bestämmelserna i artikel 14.2 b i eller artikel 14.2 b ii – ska den bestämmelsen inte tillämpas.

V –    Förslag till avgörande

68.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Sąd Apelacyjny på följande sätt:

–        Uttrycket ”den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier”, i den mening som avses i första meningen i artikel 14.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (”förordning nr 1408/71”), ska tolkas så, att det omfattar en person som, under den tid som omfattas av ett och samma anställningsavtal som träffats med en enda arbetsgivare, utför arbetsuppgifter inom ramen för detta avtal under successiva perioder inom minst två medlemsstaters territorier, även om dessa perioder inte löper samtidigt eller vid sidan av varandra. Den tidsperiod arbetet kontinuerligt pågår i en medlemsstat får emellertid inte överstiga tolv månader.

–        Vid bedömningen inom ramen för utfärdande av blankett E 101 av om en persons situation omfattas av artikel 14.2 b i eller 14.2 b ii i förordning nr 1408/71 måste en korrekt bedömning av de omständigheter som är relevanta för tillämpningen av dessa bestämmelser göras, i syfte att säkerställa att den arbetstagarens situation faktiskt uppfyller de relevanta villkoren i dessa bestämmelser. Denna bedömning måste i princip ske på grundval av anställningsavtalet, men andra relevanta omständigheter får också beaktas, såsom det sätt på vilket liknande avtal mellan berört företag och berörd arbetstagare tidigare tillämpats i praktiken och, mer generellt, arten av den verksamhet som berört företag bedriver. Om det då står klart att personens situation, trots anställningsavtalets lydelse, inte faktiskt uppfyller villkoren i en bestämmelse i förordning nr 1408/71 – såsom bestämmelserna i artikel 14.2 b i eller artikel 14.2 b ii – ska den bestämmelsen inte tillämpas.

1–      Originalspråk: engelska.

2 – EGT L 28, 1997, s. 1.

3 – EUT L 392, 2006, s. 1.  

4 – Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 264, 1986, s. 24), i den lydelse som var tillämplig när omständigheterna i målet inträffade.

5 – Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 10 februari 2000 i mål C-202/97, FTS (REG 2000, s. I-883), punkt 45.

6 – Se, i synnerhet, domstolens dom av den 20 maj 2008 i mål C-352/06, Bosmann (REG 2008, s. I-3827), punkt 16, domen i målet FTS (ovan fotnot 5), punkt 20, av den 16 februari 1995 i mål C-425/93, Calle Grenzshop Andresen (REG 1995, s. I-269), punkt 9, av den 13 mars 1997 i mål C-131/95, Huijbrechts (REG 1997, s. I-1409), punkt 17, och av den 11 juni 1998 i mål C-275/96, Kuusijärvi (REG 1998, s. I-3419), punkt 28.

7 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2000 i mål C-404/98, Plum (REG 2000, s. I-9379), punkterna 14 och 15.

8 – Det andra fallet som avses i den bestämmelsen – att arbetstagaren tillhör flera företag eller arbetsgivare – är inte relevant inom ramen för förevarande mål.

9 – Det ska framhållas att domstolen, vid tolkning av andra bestämmelser i artikel 14 i förordning nr 1408/71, såsom i synnerhet artikel 14a.1 och artikel 14.1 a, i några fall har ställt ”normalt” i motsats till ”tillfälligt” eller ansett ”normalt” vara synonymt med ”vanligtvis”, se till exempel domen i målet Plum (ovan fotnot 7), punkterna 20 och 21, domen i målet FTS (ovan fotnot 5), punkterna 22 och 23, och dom av den 30 mars 2000 i mål C-178/97, Banks m.fl. (REG 2000, s. I-2005), punkt 25.

10 – Se domen i målet Calle Grenzshop Andresen (ovan fotnot 6), punkt 15.

11 – Se, för ett motsvarande synsätt, domen i målet Plum (ovan fotnot 7), punkterna 19 och 20, domen i målet FTS (ovan fotnot 5), punkterna 28 och 29, och dom av den 17 december 1970 i mål 35/70, Manpower (REG 1970, s. 1251), punkt 10.

12 – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 29/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EGT L 166, s. 1).

13 – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 83/2009 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, s. 1).

14 – Se, för ett motsvarande synsätt, domen i målet Plum (ovan fotnot 7), punkterna 19 och 20, se även domen i målet Calle Grenzshop Andresen (ovan fotnot 6), punkterna 9–11.

15 – Jämför i detta avseende dom av den 12 juli 1973 i mål 13/73, Hakenberg (REG 1973, s. 935), punkt 19.

16 – Såsom den belgiska regeringen korrekt har påpekat i detta avseende skulle ett beaktande av senare och separata anställningsförhållanden såsom de som utgör grund för de faktiska omständigheterna i det förhandenvarande målet vid tillämpningen av artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71 i praktiken vara detsamma som att bedöma ett successivt förändrande fortlöpande anställningsförhållande i efterhand, vilket skulle vara konstlat och möjliggöra olika metoder för missbruk och kringgående.

17 – Domen i målet Banks m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 38, och domen i målet FTS (ovan fotnot 5), punkt 38.

18 – Jämför i detta avseende domen i målet Banks m.fl. (ovan fotnot 9), punkterna 40 och 53.

19 – Jämför domen i målet FTS (ovan fotnot 9), punkt 55, och domen i målet Banks m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 43.

20 – Jämför, för ett motsvarande synsätt, domen i målet FTS (ovan fotnot 5), punkterna 42 och 43.