Available languages

Taxonomy tags

Info

References in this case

Share

Highlight in text

Go

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MELCHIOR WATHELET

föredraget den 3 maj 2017(1)

Mål C-189/16

Boguslawa Zaniewicz-Dybeck

mot

Pensionsmyndigheten

(begäran om förhandsavgörande från Högsta förvaltningsdomstolen, Sverige)

”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet för migrerande arbetstagare och deras familjer – Förordning (EEG) nr 1408/71– Artikel 46.2 – Artikel 47.1 d – Artikel 50 – Garantipension – Beräkning av pensionsrättigheter – Beräkningsgrund – Pro rata-beräkning – Teoretiskt belopp”







I.      Inledning

1.        Förevarande begäran om förhandsavgörande av den 23 mars 2016 från Högsta förvaltningsdomstolen (Sverige) som inkom till EU-domstolens kansli den 4 april 2016 avser tolkningen av artikel 46.2 och artikel 47.1 d i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, vilken ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996,(2) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006(3) (nedan kallad förordning nr 1408/71).(4)

2.        Denna begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan Boguslawa Zaniewicz-Dybeck och Pensionsmyndigheten angående beräkningen av en åldersperson i form av en garantipension.

3.        Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artikel 46.2 och artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 innebär att det vid beräkningen av svensk garantipension är möjligt att tilldela försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat i Europeiska unionen ett värde som motsvarar det genomsnittliga värdet av de försäkringsperioder som fullgjorts i Sverige.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

4.        I artikel 4 i förordning nr 1408/71, med rubriken ”Sakområden”, föreskrivs följande:

”…

2. Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte …

…”

5.        I avdelning III i förordning nr 1408/71 med rubriken ”Särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner”, finns artiklarna 44–55a samlade i kapitel 3 som har rubriken ”Ålderdom och dödsfall (pensioner)”.

6.        Artikel 44 i samma förordning har rubriken ”Allmänna bestämmelser om beviljande av förmåner till anställda eller egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater”. Artikel 44 stadgar följande:

”1. Rätten till förmåner för en anställd eller egenföretagare som har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, eller för hans efterlevande, skall fastställas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

…”

7.        I artikel 46 i förordningen, med rubriken ”Beviljande av förmåner”, föreskrivs följande:

”…

2.      Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas:

a)      Den behöriga institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b)      Den behöriga institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan försäkringsfallet inträffade.

…”

8.        I artikel 47.1 i förordning nr 1408/71 med rubriken ”Tilläggsbestämmelser för beräkning av förmåner” föreskrivs följande:

”1.      Vid beräkningen av det teoretiska belopp och det pro rata-belopp som avses i artikel 46.2 skall följande regler gälla:

…

d)      Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av storleken av inkomster, avgifter eller ökningar, skall denna stats behöriga institution fastställa de inkomster, avgifter och ökningar som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning på grundval av de genomsnittliga inkomster, avgifter eller ökningar som har godtagits med avseende på de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

…”

9.        Artikel 50 i förordning nr 1408/71 med rubriken ”Beviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibeloppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt” har följande lydelse:

”En förmånstagare på vilken detta kapitel är tillämpligt får inte, i den stat inom vars territorium han är bosatt och enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom, beviljas en förmån som är mindre än den minimiförmån som har fastställts enligt denna lagstiftning för en försäkrings- eller bosättningsperiod som är lika med alla försäkringsperioder som har beaktats vid betalning enligt bestämmelserna i de föregående artiklarna. Den behöriga institutionen i denna stat skall under den tid han är bosatt inom dess territorium om det behövs betala ut ett tillägg till honom som uppgår till skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som skall betalas ut enligt detta kapitel och minimiförmånsbeloppet.”

B.      Svensk rätt

10.      Det svenska pensionssystemet består av olika delar. I det aktuella målet aktualiseras den allmänna ålderspensionen i form av inkomstpension, tilläggspension och garantipension.

11.      Inkomstpensionen och tilläggspensionen är inkomstgrundade pensioner. De är arbetsbaserade förmåner som väsentligen är avgiftsfinansierade.

12.      Garantipensionen är en bosättningsbaserad förmån som är skattefinansierad. Syftet med dess införande var att åstadkomma ett nytt grundskydd riktat till dem som haft låga eller inga inkomster. Enligt den hänskjutande domstolen har garantipensionen, som trappas av mot andra pensionsinkomster, karaktär av social förmån. Den minskas därför gradvis med hänsyn till inkomstpension, tilläggspension och vissa andra förmåner. En person som har sådana inkomster överstigande vissa belopp får ingen garantipension.

13.      De nationella bestämmelser om garantipension som är relevanta för det aktuella målet finns i lagen (1998:702) om garantipension, vilken har ersatts av socialförsäkringsbalken (2010:110) (nedan kallad SFB).

14.      Den hänskjutande domstolen har angett att i 67 kap. 15 § SFB ”föreskrivs att till grund för beräkning av garantipension … ska ligga den inkomstgrundade ålderspension som den försäkrade har rätt till för samma år med de ändringar och tillägg som anges i vissa paragrafer [67 kap. 16–20 §§ SFB] (beräkningsunderlaget)”.(5)

15.      Prisbasbeloppet definieras i 2 kap. 7 § SFB. Beloppet är indexerat i förhållande till det allmänna prisläget. Prisbasbeloppet under det i målet aktuella året uppgick till 39 400 kr.

16.      För att ett slutgiltigt belopp för garantipensionen ska erhållas ökas och avkortas prisbasbeloppet i enlighet med vad som föreskrivs i 67 kap. 23 och 24 §§ SFB.

17.      Garantipensionen utgår för den som fyllt 65 år och som har en försäkringstid om minst tre år. Försäkringstiden bestäms därutöver med hänsyn till den tid som en person varit bosatt i Sverige. I 67 kap. 25 § SFB föreskrivs att för den som inte kan tillgodoräknas 40 års försäkringstid för garantipension ska samtliga de prisbasbeloppsanknutna belopp som anges i 21–24 §§ avkortas till så stor andel som svarar mot kvoten mellan försäkringstiden och talet 40 (pro rata-beräkning).

18.      Försäkringskassan – som tidigare handlade vissa frågor om ålderspension – har i ett rättsligt ställningstagande (2007:2) (nedan kallat ställningstagandet) kommit fram till följande. Vid en pro rata-beräkning av bl.a. garantipension i form av ålderspension till den som är född 1938 eller senare ska Försäkringskassan vid beräkning av det teoretiska beloppet tilldela varje försäkringsperiod som har fullgjorts i andra berörda medlemsländer ett pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga pensionsmässiga värdet av de svenska perioderna. Sedan den 1 januari 2010 handläggs samtliga frågor gällande allmän ålderspension av Pensionsmyndigheten. [Ställningstagandet] ovan är fortfarande vägledande för hur Pensionsmyndigheten fattar sina beslut.(6)

19.      Enligt den hänskjutande domstolen har denna beräkning efter antagandet av ställningstagandet utförts så att varje försäkringsperiod som har fullgjorts i ett annat medlemsland har tilldelats ett pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga pensionsmässiga värdet av de svenska perioderna.

III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna

20.      Boguslawa Zaniewicz-Dybeck, som har polsk nationalitet, föddes år 1940 och lämnade Polen för att bosätta sig i Sverige år 1980. Hon arbetade i Polen under 19 år och har bott i Sverige i 24 år och arbetat där i 23 år.

21.      Försäkringskassan beslutade den 5 augusti 2008 om allmän ålderspension för Boguslawa Zaniewicz-Dybeck varvid garantipensionen beräknades till 0 SEK.

22.      I omprövningsbeslut den 1 september 2008 vidhöll Försäkringskassan sitt beslut och motiverade detta med att hon hade såväl svenska som polska försäkringsperioder. Garantipensionen beräknades då dels enligt nationella svenska bestämmelser, dels enligt pro rata-principen i artikel 46.2 i förordning nr 1408/71.

23.      Den hänskjutande domstolen har noterat att på grundval av Boguslawa Zaniewicz-Dybecks inkomst som uppgick till 75 216 SEK har den svenska pensionen först getts ett årligt värde av 3 134 SEK (75 216 SEK/24) för 24 års försäkringstid i Sverige. Detta belopp har sedan multiplicerats med den för garantipensionen maximala försäkringstiden om 40 år (3 134 × 40 = 125 360 kr). De svenska myndigheterna bedömde då att Boguslawa Zaniewicz-Dybecks ersättning uppgick till ett för högt belopp för att hon skulle kunna beviljas garantiperson.

24.      Boguslawa Zaniewicz-Dybeck överklagade Försäkringskassans beslut hos Förvaltningsrätten i Stockholm, som ansåg att Försäkringskassan hade stöd för sin beräkning i förordning nr 1408/71 och därför avslog överklagandet. Boguslawa Zaniewicz-Dybeck överklagade Förvaltningsrättens dom hos Kammarrätten i Stockholm, som avslog överklagandet.

25.      Boguslawa Zaniewicz-Dybeck överklagade då domen hos den hänskjutande domstolen. Hon har gjort gällande att garantipensionens teoretiska belopp ska beräknas enligt förordning nr 1408/71 utan tillämpning av Försäkringskassans rättsliga ställningstagande 2007:2. Boguslawa Zaniewicz-Dybeck anser att artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 inte är tillämplig vid beräkning av garantipensionen eftersom den svenska garantipensionen uteslutande grundas på den sammanlagda försäkringsperiodens längd, med avdrag för den redan fastställda svenska inkomstgrundade pensionen. Enligt Boguslawa Zaniewicz-Dybeck missgynnar beräkningssättet enligt ställningstagandet en stor grupp från andra EU-länder invandrade personer med låga inkomstpensioner.

26.      Pensionsmyndigheten har anfört att försäkringsperioder som har fullgjorts i en annan medlemsstat grundar rätt till pension från det landet och då garantipensionen är av utfyllnadskaraktär skulle en pensionsberäkning utan tillämpning av artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 medföra att den pensionstagare som har fullgjort försäkringsperioder i en annan medlemsstat överkompenseras såtillvida att garantipensionen blir högre än för den person som inte har det.

27.      Om de utländska försäkringsperioderna inte fick tilldelas ett pensionsmässigt värde skulle detta enligt Pensionsmyndigheten innebära att de utländska försäkringsperioderna fick ett lägre värde (de facto inget pensionsmässigt värde alls) än motsvarande svenska perioder. Pensionsmyndigheten anser att det inte är rimligt att garantipension, ett inkomstberoende grundskydd, ska kunna utbetalas utan hänsyn vare sig till utländska försäkringsårs pensionsmässiga värde eller till inkomstgrundad pension från annat EU-land. Pensionsmyndigheten har framhållit att om man gjorde på det sättet skulle resultatet bli att en pensionstagare som hade inkomstgrundad pension från annat EU-land erhöll högre svensk garantipension än vad som betalades ut till en pensionstagare som enbart varit försäkrad och tjänat in den inkomstgrundade pensionen i Sverige.

28.      För att motivera sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen gjort följande förtydligande: ”EU-domstolen har i dom [av den 22 oktober 1998,] Conti, C-143/97, EU:C:1998:501, slagit fast att nationella bestämmelser om minskning av förmåner inte kan undandras de villkor och gränser för tillämpning som föreskrivs i förordning nr 1408/71 genom att de klassificeras som bestämmelser om beräkning av förmåner. En nationell bestämmelse ska anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner, om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas för att personen har rätt till en förmån i en annan medlemsstat (punkt 24 och 25)”.(7) Den hänskjutande domstolen har tillagt: ”Av detta avgörande drogs i Sverige slutsatsen att avtrappningen av garantipensionen med hänsyn till den inkomstgrundade ålderspensionen inte är att betrakta som en beräkningsregel utan som en minskningsregel i den mening som avses i förordning nr 1408/71 … . Mot denna bakgrund kom svenska myndigheter att tillämpa reglerna så att garantipensionen inte minskas med pension från annat EU-land. I stället görs en pro rata-beräkning av rätten till garantipension för personer som arbetat såväl i Sverige som i andra EU-länder”.(8)

29.      Den hänskjutande domstolen har upplyst om att denna beräkning efter ställningstagandet(9) har utförts så, att varje försäkringsperiod som har fullgjorts i ett annat medlemsland har tilldelats ett pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga pensionsmässiga värdet av de svenska perioderna.

30.      Enligt den hänskjutande domstolen är frågan i målet om artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 ska tillämpas i denna situation och i så fall om försäkringsperioder som fullgjorts i annat EU-land kan tilldelas ett fiktivt pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga värdet av de svenska perioderna vid den pro rata-beräkning som ska göras enligt artikel 46.2 i samma förordning.

31.      Mot denna bakgrund beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Innebär bestämmelserna i artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 att försäkringsperioder som fullgjorts i ett annat EU-land kan, vid beräkning av den svenska garantipensionen, tilldelas ett pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga värdet av de svenska perioderna när den behöriga institutionen företar en pro rata-beräkning enligt [artikel] 46.2 i samma förordning?

2)      Om fråga 1 besvaras nekande, kan den behöriga institutionen vid sin beräkning av rätten till garantipension ta hänsyn till pensionsinkomster som en försäkrad uppbär i annat EU-land utan att detta kommer i konflikt med bestämmelserna i förordning nr 1408/71?”

IV.    Förfarandet vid EU-domstolen

32.      Pensionsmyndigheten, Konungariket Sverige, Republiken Tjeckien och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och samtliga, med undantag av Republiken Tjeckien, yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 9 mars 2017.

V.      Bedömning

A.      Inledande synpunkter

33.       De båda frågor som den hänskjutande domstolen har ställt rör beräkningen av pensionsrättigheter avseende den svenska garantipensionen jämte spörsmålet om bestämmelserna i förordning nr 1408/71 eventuellt är tillämpliga.

34.      För att dessa frågor ska kunna besvaras erinrar jag om att förordning nr 1408/71 inte innebär att det inrättas ett gemensamt system för social trygghet. De skilda nationella systemen får bestå, då förordningen har till enda syfte att säkerställa samordning mellan de nationella systemen. Enligt fast rättspraxis har medlemsstaterna således kvar sin behörighet att reglera sina system för social trygghet. I avsaknad av harmonisering på unionsnivå ankommer det följaktligen på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av förmåner. Vid utövandet av denna behörighet måste medlemsstaterna dock iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om att alla unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.(10)

35.      Det är viktigt att härvidlag påpeka att förordning nr 1408/71 inte innehåller någon skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva en lägsta tillåtna åldersförmån som den svenska garantipensionen. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att även om förordning nr 1408/71 förutsätter att ”varje lands lagstiftning inte med nödvändighet innehåller minimiförmåner av den typ som anges [i de svenska bestämmelserna]”,(11) ska denna förordning tillämpas på sådana förmåner(12) när de föreskrivs i nationell lagstiftning.

36.      Härutöver ska det erinras om att garantipensionen beräknas genom att det på det grundbelopp som anges i 2 kap. 7 § SFB tillämpas ökningar och minskningar som föreskrivs i 67 kap. 23 och 24 §§ SFB. Det framgår av handlingarna i målet att dessa ökningar och minskningar syftar till att den berördes personliga situation(13) och övriga pensionsinkomster beaktas. Härav följer att garantipensionen inte utgörs av ett fast belopp och att beräkningen av den varierar beroende på den berördes specifika omständigheter. Bortsett från garantipensionens varierande belopp som kan uppgå till noll SEK om den berördes inkomster är för stora, syftar(14) garantipensionen till att säkerställa en basinkomst för personer som har låg inkomstpension och tilläggspension.(15) Eftersom det är nödvändigt att beskriva den ifrågavarande minimiförmånen, anser jag att den utgör en åldersförmån som inte bygger på avgiftsplikt enligt artikel 4.2 i förordning nr 1408/71 och att förmånstagarens rättigheter i det fallet, enligt artikel 44 i förordningen, ska fastställas enligt bestämmelserna i kapitel 3 i avdelning III i förordningen och i synnerhet enligt artikel 46 och 51a.(16)

37.      Jag framhåller att Konungariket Sverige vid förhandlingen den 9 mars 2017 underströk att garantipensionen utgör en del av det allmänna pensionssystemet. Enligt min åsikt, och tvärtemot vad Konungariket Sverige verkar hävda, utgör garantipensionen emellertid inte en åldersförmån i den mening som avses i artikel 4.1 c i förordning nr 1408/71. I och med att garantipensionen är skattefinansierad,(17) beräknas den inte på grundval av förmånstagarnas egna inbetalningar och hur länge de har varit anslutna till försäkringssystemet.(18) Dessutom framgår det av bestämmelserna om beviljande av garantipension att den inte endast betalas ut till dem som uppbär en inkomstpension och/eller en tilläggspension.(19) Garantipensionen betalas nämligen ut till den som har uppnått 65 års ålder och har fullgjort en försäkringsperiod på minst tre år som fastställts med hänsyn till hur länge den berörda personen varit bosatt i Sverige och hans eller hennes eventuella övriga pensionsinkomster.

38.      Dessutom har Konungariket Sverige nämnt att det finns en annan åldersförmån som ska garantera ett existensminimum. Det verkar inte, under förutsättning att det bekräftas av den hänskjutande domstolen, som om denna sistnämnda förmån är i fråga i det aktuella fallet. Vidare avses den i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71, som avser ”särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner” … enligt en lagstiftning som ”samtidigt kan falla in under både social trygghet och socialt bistånd” och vilka anges i bilaga II a, nämligen ”Lag (2001:853) om äldreförsörjningsstöd”.(20)

39.      Det framgår i vart fall av domen av den 22 april 1993, Levatino (C-65/92, EU:C:1993:149, punkt 21), och av domen av den 24 september 1998, Stinco och Panfilo (C-132/96, EU:C:1998:427, punkterna 19–21), att artikel 46.2 och artikel 50 i förordning nr 1408/71 ska tillämpas på de förmåner som avses i artikel 4.2 och 4.2a i denna förordning.

B.      Prövning av tolkningsfrågorna

1.      Den första frågan

40.      Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida det är möjligt, när den behöriga institutionen företar en pro rata-beräkning av den svenska garantipensionen i enlighet med artikel 46.2 i förordning nr 1408/71, att tilldela försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat, i detta fall i Polen, ett pensionsmässigt värde som motsvarar det genomsnittliga värdet av försäkringsperioder som fullgjorts i Sverige i enlighet med artikel 47.1 d i förordningen.

41.      Artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 utgör en kompletterande regel till den beräkning av förmånens teoretiska pro rata-belopp som avses i artikel 46.2 i förordningen, och denna regel ska följaktligen tolkas mot bakgrund av den sistnämnda bestämmelsen.(21) Först är det därför nödvändigt att kontrollera huruvida, och i så fall på vilket sätt, artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 ska tillämpas vid beräkningen av den svenska garantipensionen.(22)

42.      När rätten till en förmån enligt en medlemsstats lagstiftning villkoras av att försäkringsperioder fullgörs, föreskriver artikel 45 i förordning nr 1408/71 att den behöriga institutionen i medlemsstaten, vars lagstiftning kräver att försäkringsperioder har fullgjorts för att någon ska få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, ska beakta försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om det var fråga om perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Med andra ord ska de försäkringsperioder läggas ihop som fullgjorts i olika medlemsstater.(23)

43.      I sådana fall ska artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 tillämpas. Det föreskrivs i denna bestämmelse att den behöriga institutionen ska beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen har rätt till som om alla arbetsperioder som har fullgjorts i olika medlemsstater hade fullgjorts i den medlemsstat där institutionen finns.

44.      Institutionen ska sedan, enligt artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71, fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska beloppet enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts i den behöriga institutionens medlemsstat och den totala längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts i de olika medlemsstaterna.(24)

45.      Det framgår av handlingarna i målet att Försäkringskassan – i syfte att fastställa om Boguslawa Zaniewicz-Dybeck som fullgjort försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder i Polen och i Sverige hade rätt till svensk garantipension – tillämpade en proportionell fördelningsmetod (en så kallad pro rata-beräkning)(25) på det belopp som bestod av de svenska inkomstgrundade pensionerna (inkomstpensionen och tilläggspensionen)(26) (det vill säga 75 216 SEK),(27) och detta i överensstämmelse med 67 kap. 25 § SFB och ställningstagandet. Beräkningen gav ett resultat som klart översteg det sistnämnda beloppet (nämligen 125 360 SEK),(28) det vill säga ett belopp som är för högt för att berättiga till garantipension.

46.      Metoden(29) är inte korrekt eftersom rätten att uppbära svensk garantipension, enligt min åsikt, ska bedömas enligt svensk lag och enligt artikel 50 i förordning nr 1408/71,(30) utan tillämpning av den metod för pro rata-beräkning som föreskrivs i 67 kap. 25 § SFB och i ställningstagandet.

47.      Eftersom förordning nr 1408/71 inte kräver att medlemsstaterna föreskriver miniminivåer för åldersförmåner som den svenska garantipensionen, innehåller inte varje lagstiftning med nödvändighet sådana minimiförmåner. Det skulle således vara föga begripligt om artikel 46.2 i förordning nr 1408/71 krävde att specifika och detaljerade regler infördes för beräkningen av denna miniförmån.(31)

48.      Beloppet på den svenska garantipensionen, beräknat med tillämpning av nationell lagstiftning,(32) måste däremot beaktas enligt artikel 46.2 i förordning nr 1408/71(33) vid beräkningen av den svenska inkomstgrundade pensionen, utan att den metod med pro rata-beräkning tillämpas som föreskrivs i 67 kap. 25 § SFB och i ställningstagandet.

49.      Det ska understrykas att EU-domstolen i punkt 21 i domen av den 24 september 1998, Stinco och Panfilo (C-132/96, EU:C:1998:427),(34) slog fast att ”att en minimiförmån som garanteras enligt lagstiftningen i en medlemsstat skall beaktas vid beräkningen av det teoretiska belopp som föreskrivs i artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71”.(35)

50.      Det framgår nämligen klart av domen av den 24 september 1998, Stinco och Panfilo (C-132/96, EU:C:1998:427, punkt 22), och av dom av den 21 juli 2005, Koschitzki (C-30/04, EU:C:2005:492, punkt 23), att artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71 fordrar att den behöriga institutionen, för att fastställa det teoretiska beloppet för den pension som ligger till grund för beräkningen av den pro rata-beräknade pensionen, ska beakta ett tillägg som syftar till att pensionen ska nå upp till den nivå för garanti- eller minimipension som stadgas i den nationella lagstiftningen.

51.      Den beräkning som ska göras enligt artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71 ”syftar till att säkerställa att arbetstagaren erhåller det teoretiska maxbelopp som han skulle kunna göra anspråk på om han hade fullgjort samtliga försäkringsperioder i medlemsstaten i fråga”.(36)

52.      Om pensionens teoretiska belopp, som tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pension som Boguslawa Zaniewicz-Dybeck skulle varit berättigad till om hon hade arbetat i Sverige under hela sitt yrkesliv, är lägre än garantipensionens belopp, beräknat i enlighet med svensk lag, ska ett tillägg eller komplement läggas till det teoretiska beloppet så att garantipensionens belopp uppnås.

53.      Eftersom den inkomstgrundade svenska pensionen bygger på ”inkomsternas storlek och beloppen på avgifter och ökningar” anser jag att det framgår tydligt av ordalydelsen i artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71, som är tvingande till sin karaktär, att vid beräkningen av det teoretiska pensionsbelopp som tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pensionen enligt artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71, måste den behöriga institutionen(37) fastställa beloppet på de inkomster, avgifter och ökningar som ska beaktas för de försäkringsperioder och eller bosättningsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i andra medlemsstater,(38) på grundval av beloppen på de inkomster, avgifter och ökningar som konstaterats för de försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.(39) Tillämpningen av artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 säkerställer nämligen att den ifrågavarande beräkningsbasen är densamma för den migrerande arbetstagaren som om denne inte hade utövat sin rätt till fri rörlighet, vilket EU-domstolen redan har ansett vara förenligt med det syfte som fastställts i artikel 48 FEUF.(40)

54.      Härutöver är det angeläget att framhålla att till följd av tillämpningen av metoden med pro rata-beräkning i artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71, är fördelen med att ett tillägg eller komplement eventuellt inbegrips i pensionens teoretiska belopp som tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pensionen för att uppnå den svenska garantipensionen, strikt begränsad till Boguslawa Zaniewicz-Dybecks försäkringsperioder i Sverige, vilket gör att den påstådda överkompensationen kan undvikas.(41)

55.      Avslutningsvis är jag av den åsikten att rätten att uppbära en minimiförmån vid ålderdom, såsom den svenska garantipensionen, ska bedömas enligt svensk lag, utan att den metod för pro rata-beräkning som föreskrivs i 67 kap. 25 § SFB och i ställningstagandet tillämpas, samt enligt artikel 50 i förordning nr 1408/71. Vid beräkningen av pensionens teoretiska belopp som tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pensionen med tillämpning av artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71, ska den behöriga institutionen beakta en minimiförmån vid ålderdom som garanteras av lagstiftningen i dess medlemsstat i syfte att säkerställa att arbetstagaren erhåller pensionens teoretiska maximibelopp vilket tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pension som han eller hon skulle ha kunnat göra anspråk på om alla försäkringsperioder hade fullgjorts i den berörda staten. Enligt artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71 ska dessutom den behöriga institutionen, vid beräkningen av detta teoretiska belopp, fastställa storleken på de inkomster, avgifter eller ökningar som ska beaktas med avseende på försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning på grundval av storleken på de inkomster, avgifter eller ökningar som har konstaterats med avseende på de försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2.      Den andra frågan

56.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 1408/71 föreskriver att den behöriga institutionen kan ta hänsyn till pensionsinkomster som den försäkrade uppbär i en annan medlemsstat vid sin beräkning av hans eller hennes rätt till garantipension.

57.      För besvarandet av denna fråga anser jag att det är lämpligt att erinra om rubriken på och lydelsen av artikel 50 i förordning nr 1408/71 (se punkt 9 i detta förslag till avgörande).(42)

58.      I punkterna 5 och 6 i domen av den 30 november 1977, Torri (64/77, EU:C:1977:197), slog EU-domstolen fast att artikel 50 i förordning nr 1408/71 ”avser de fall där arbetstagarens arbetsperioder i enlighet med de lagstiftningar som han har omfattats av har varit relativt korta och att det sammanlagda beloppet på de förmåner som han har rätt att erhålla av dessa stater inte når upp till en rimlig levnadsnivå”. I syfte att ”rätta till denna situation föreskriver bestämmelsen att när lagstiftningen i bosättningsstaten föreskriver en minimiförmån ska ett tillägg betalas ut som uppgår till skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som skall betalas ut av de olika staterna, vars lagstiftning gäller för arbetstagaren, och minimiförmånsbeloppet”.(43)

59.      Härav följer att Försäkringskassan vid beräkningen av den svenska garantipensionen, med risk för att annars få betala ut ett högre belopp,(44) kan beakta de pensionsinkomster som Boguslawa Zaniewicz-Dybeck uppbär från en annan medlemsstat i enlighet med artikel 50 i förordning nr 1408/71.(45) Vidare föreskrivs det i denna bestämmelse att Försäkringskassan ska beakta Boguslawa Zaniewicz-Dybecks alla försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som tagits med i beräkningen när åldersförmånerna beviljades. Härav följer att Boguslawa Zaniewicz-Dybecks försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder i Polen och i Sverige ska beaktas.(46)

60.      Den möjlighet som den behöriga institutionen har att ta hänsyn till åldersförmåner som uppburits i en annan medlemsstat samt försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder innebär att all påstådd överkompensation kan undvikas.(47)

61.      Jag anser sammanfattningsvis att artikel 50 i förordning nr 1408/71 ska tolkas så, att den behöriga institutionen vid sin beräkning av rätten till en minimiförmån vid ålderdom kan ta hänsyn till pensionsinkomster som den försäkrade uppbär i en annan medlemsstat.

VI.    Förslag till avgörande

62.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Högsta förvaltningsdomstolen, Sverige, på följande sätt:

1)      Rätten att uppbära en minimiförmån vid ålderdom ska bedömas enligt tillämplig nationell lagstiftning och enligt artikel 50 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, vilken ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006, utan att den metod för pro rata-beräkning som föreskrivs i 67 kap. 25 § lagen (1998:702) om garantipension, som ersatts av socialförsäkringsbalken (2010:110), och i Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (2007:2) tillämpas.

Vid beräkningen av pensionens teoretiska belopp som tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pensionen med tillämpning av artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71, som ändrats och uppdaterats genom förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 1992/2006, ska den behöriga institutionen beakta en minimiförmån vid ålderdom som garanteras av lagstiftningen i dess medlemsstat i syfte att säkerställa att arbetstagaren erhåller pensionens teoretiska maximibelopp vilket tjänar som beräkningsgrund för den pro rata-beräknade pension som han eller hon skulle ha kunnat göra anspråk på om alla försäkringsperioder hade fullgjorts i den berörda staten.

Artikel 47.1 d i förordning nr 1408/71, som ändrats och uppdaterats genom förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 1992/2006, ska tolkas så, att den behöriga institutionen, vid beräkningen av detta teoretiska belopp, ska fastställa storleken på de inkomster, avgifter eller ökningar som ska beaktas med avseende på försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning på grundval av storleken på de inkomster, avgifter eller ökningar som har konstaterats med avseende på de försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2)      Artikel 50 i förordning nr 1408/71, som ändrats och uppdaterats genom förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt förordning nr 1992/2006, ska tolkas så, att den behöriga institutionen vid sin beräkning av rätten till en minimiförmån vid ålderdom kan ta hänsyn till pensionsinkomster som den försäkrade uppbär i en annan medlemsstat.


1      Originalspråk: franska.

2      EGT L 28, 1997, s. 1.

3      EUT L 392, 2006, s. 1.

4      Förordning nr 1408/71 har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1, och i EUT L 204, 2007, s. 30, jämte rättelse till rättelsen i EUT L 201, 2005, s. 47), i ändrad lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 988/2009 av den 16 september 2009 (EUT L 284, 2009, s. 43) (nedan kallad förordning nr 883/2004). Enligt artikel 91 i förordning nr 883/2004 ska den tillämpas från och med den dag då tillämpningsförordningen träder i kraft. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 (EUT L 284, 2009, s. 1), trädde i kraft den 1 maj 2010. I och med att Boguslawa Zaniewicz-Dybecks ansökan om pension enligt det allmänna pensionssystemet av den 5 augusti 2008 behandlades av Pensionsmyndigheten (Sverige) och hennes garantipension beräknades vid detta tillfälle till 0 svenska kronor (SEK), anser jag att förordning nr 1408/71 är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i det nationella målet. I vart fall motsvarar artikel 46.2, artikel 47.1 d och artikel 50 i förordning nr 1408/71, i stort sett, artikel 52.1, artikel 56.1 c och artikel 58 i förordning nr 883/2004.

5      Se punkt 18 i begäran om förhandsavgörande.

6      Se punkt 22 i begäran om förhandsavgörande.

7      Se punkt 29 i begäran om förhandsavgörande.

8      Se punkt 30 i begäran om förhandsavgörande.

9      Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

10      Se dom av den 21 februari 2013, Salgado González (C-282/11, EU:C:2013:86, punkterna 35–37 och där angiven rättspraxis).

11      Dom av den 30 november 1977, Torri (64/77, EU:C:1977:197, punkt 7).

12      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1981, Browning (22/81, EU:C:1981:316, punkt 10).

13      Exempelvis den berörda personens civilstånd.

14      Den hänskjutande domstolen har uttalat följande: ”Ett centralt inslag i [garantipensionen är] att åstadkomma ett nytt grundskydd som riktas till dem som haft låga eller inga inkomster. Pensionen har således karaktär av en social förmån. Garantipensionen trappas av mot andra pensionsinkomster. Den minskas därför gradvis med hänsyn till inkomstpension, tilläggspension och vissa andra förmåner. En person som har sådana inkomster överstigande vissa belopp får ingen garantipension.” Se punkt 3 i begäran om förhandsavgörande.

15      Konungariket Sverige har hävdat följande i sitt skriftliga yttrande: ”Grunden för den svenska allmänna pensionen är att man tjänar in till sin egen pension genom arbete och avgifter. Av olika skäl har inte alla den möjligheten och det finns därför, som en del av den allmänna pensionen, en utfyllande garantipension för dem som tjänat in till en låg inkomstgrundad svensk pension eller ingen alls. Den utfyllande garantipensionen är just en garanti som endast betalas ut till den som inte kunnat tjäna in egen svensk pension. Förmånen är därför inkomstprövad på så sätt att den räknas av mot egen intjänad pension. … Om en person redan har tillräckliga pensionsinkomster ska någon garantipension inte utgå.” Se punkt 7 i Konungariket Sveriges yttrande.

16      Se dom av den 22 april 1993, Levatino (C-65/92, EU:C:1993:149, punkt 21).

17      Härav följer att den inte finansieras med samma medel som yrkespensionen och tilläggspensionen. Se, e contrario, dom av den 20 januari 2005, Noteboom (C-101/04, EU:C:2005:51, punkt 27).

18      I punkt 14 i domen av den 5 juli 1983, Valentini (171/82, EU:C:1983:189), fann EU-domstolen att ”de förmåner vid ålderdom som avses i artiklarna 4.1 c och 46 i förordning nr 1408/71 huvudsakligen utmärks av det faktum att de syftar till att tillförsäkra personer, som avgår då de uppnår en viss ålder och som inte längre är skyldiga att stå till arbetsmarknadens förfogande, medel för deras försörjning. Dessutom utgår det system för sammanläggning och proportionell beräkning av förmåner, som föreskrivs i artikel 46, från förutsättningen att dessa förmåner normalt finansieras och förvärvas genom de berättigades egna avgifter och beräknas på grundval av den tid de varit anslutna till detta försäkringssystem”. Min kursivering. Se även dom av den 18 december 2007, Habelt m.fl. (C-396/05, EU:C:2007:810, punkterna 66-69), angående anslutningsperioder.

19      Härav följer att garantipensionen inte med nödvändighet har samma förmånstagare som inkomstpensionen och tilläggspensionen. Se, e contrario, dom av den 20 januari 2005, Noteboom (C-101/04, EU:C:2005:51, punkt 27). Garantipensionen kan nämligen betalas ut till personer som inte uppbär någon inkomst alls, särskilt ingen ålderspension. Se, för ett liknande resonemang, punkt 12 i detta förslag till avgörande.

20      Se dom av den 29 april 2004, Skalka (C-160/02, EU:C:2004:269, punkterna 25 och 26). Enligt artikel 10a i förordning nr 1408/71, ska personer för vilka denna förordning gäller erhålla de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a, uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta. Härav följer att dessa förmåner inte kan ”exporteras”.

21      Se, analogt, dom av den 9 oktober 1997, Naranjo Arjona m.fl. (C-31/96–C-33/96, EU:C:1997:475, punkt 20), och dom av den 21 februari 2013, Salgado González (C-282/11, EU:C:2013:86, punkt 42).

22      I punkt 43 i domen av den 21 februari 2013, Salgado González (C-282/11, EU:C:2013:86), slog EU-domstolen fast att ”artiklarna 46.2 och 47.1 i förordning nr 1408/71 ska tolkas mot bakgrund av det mål som anges i artikel 48 FEUF, vilket bland annat innebär att migrerande arbetstagare inte ska drabbas av en försämring av de sociala trygghetsförmånerna därför att de har utövat sin rätt till fri rörlighet”. Min kursivering.

23      Härav följer, med tillämpning av artikel 45 i förordning nr 1408/71, att Boguslawa Zaniewicz-Dybeck kan begära att hennes försäkringsperioder i Polen och i Sverige slås ihop, för att hon ska förvärva rätt till inkomstpension och tilläggspension.

24      Generaladvokaten Jacobs gav ett konkret exempel på denna metod i punkt 5 i sitt förlag till avgörande i målet Stinco och Panfilo (C-132/96, EU:C:1997:436) där följande anges: ”Om en person således har arbetat i medlemsstat A i 10 år och i medlemsstat B i 20 år, är han enligt artikel 46.2 berättigad till att av medlemsstat A få en tredjedel av den förmån som han skulle kunna göra anspråk på om han hade arbetat där i 30 år. Detta gäller även om han enligt lagstiftningen i medlemsstat A inte skulle vara berättigad till en pension för en försäkringsperiod på tio år (till exempel därför att denna stat kräver att sökanden arbetat där i 15 år). Det första steget i det ovan beskrivna förfarandet (det vill säga beräkningen av det teoretiska beloppet enligt artikel 46.2 a) kallas sammanläggning, och det andra steget (det vill säga beräkningen av den proportionella förmånen enligt artikel 46.2 b) kallas proportionell fördelning.”

25      Se punkt 17 i detta förslag till avgörande.

26      Se punkt 23 i detta förslag till avgörande. Försäkringskassan har med andra ord vid beräkningen av Boguslawa Zaniewicz-Dybecks rätt till garantipension inte beaktat beloppet på den pension som hon hade beviljats för sina försäkringsperioder i Polen.

27      Se punkterna 17 och 18 i detta förslag till avgörande. Se även punkt 23 i detta förslag till avgörande.

28      Se punkt 23 i detta förslag till avgörande. Jag anser, under förutsättning att den hänskjutande domstolen bekräftar detta, att Försäkringskassan därigenom på sätt och vis har simulerat ett teoretiskt belopp för Boguslawa Zaniewicz-Dybecks garantipension. Detta påminner om metoden för sammanläggning och proportionell fördelning i artikel 46.2 a och b i förordning nr 1408/71.

29      Om det antas att garantipensionen uppgår till 100 euro för en försäkringsperiod på 40 år i medlemsstat A och att X har en ålderspension på 70 euro i medlemsstat A (för en försäkringsperiod på 20 år) och på 10 euro i stat B (för en försäkringsperiod på 20 år), skulle X, enligt den metod som anges i 67 kap. 25 § SFB och i ställningstagandet, inte ha rätt till något tillägg för att komma upp till garantipensionens belopp, för sina 40 år med försäkringsperioder i medlemsstaterna A och B. Enligt denna metod skulle det årliga värdet på dennes pension i medlemsstat A uppgå till 3,5 euro (70/20). När detta belopp multipliceras med maximitiden på 40 år för garantipensionen blir resultatet ett belopp som överstiger garantipensionen (det vill säga 3,5 × 40 = 140 euro). Angående tillämpningen av denna metod i det nationella målet, se punkt 23 i detta förslag till avgörande.

30      Se punkterna 56–60 i detta förslag till avgörande angående artikel 50 i förordning nr 1408/71. I nämnda artikel 50 föreskrivs specifika regler för bedömning av rätten till pension och i förekommande fall beräkning av ett tillägg för att säkerställa att de som är berättigade till förmåner, särskilt åldersförmåner, erhåller ett belopp som motsvarar beloppet på en minimiförmån som fastställts av bosättningsstaten, som den svenska garantipensionen. Bestämmelsen föreskriver dessutom att förmåner som är intjänade i andra medlemsstater och längden på försäkringsperioder eller bosättningsperioder i dessa andra medlemsstater ska beaktas. Se, e contrario, Pensionsmyndighetens yttrande i punkterna 26 och 27 i detta förslag till avgörande, där risken tas upp för överkompensation på grund av att det saknas möjlighet att vid beräkningen av den svenska garantipensionen ta hänsyn dels till pensionsvärdet på de försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat, dels till pensioner som grundas på inkomster som betalats ut av en annan medlemsstat.

31      Se, analogt, dom av den 21 juli 2005, Koschitzki (C-30/04, EU:C:2005:492, punkterna 31 och 32).

32      Se punkt 16 i detta förslag till avgörande.

33      Se punkt 31 i dom av den 21 juli 2005, Koschitzki (C-30/04, EU:C:2005:492), där EU-domstolen konstaterade följande: ”Skyldigheten att beakta tillägget innebär inte att det föreligger en skyldighet att ge tillägget ett annat innehåll än det som det har enligt nationell lagstiftning”.

34      Se även, för ett liknande resonemang, punkt 23 i domen av den 21 juli 2005, Koschitzki (C-30/04, EU:C:2005:492). Det kan noteras att EU-domstolen, i punkt 27 i domen av den 22 april 1993, Levatino (C-65/92, EU:C:1993:149), ansåg att när en medlemsstat föreskriver förmåner som exempelvis en garantipension eller en minimipension ska artikel 46 tillämpas vid beviljandet av dessa förmåner. EU-domstolen fann att bestämmelserna i förordning nr 1408/71 ”visar nämligen att [unions]lagstiftaren haft för avsikt att inbegripa åldersförmåner utan avgiftsplikt som garanterad inkomst i tillämpningsområdet för artikel 46”. ”Dels anger artikel 4.2 i förordning nr 1408/71 uttryckligen att den gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte som angår förmåner vid ålderdom”. ”Dels innehåller artikel 46.2 a i förordningen specifika regler för beräkningen av de icke avgiftspliktiga förmånernas så kallade teoretiska belopp”. Se dom av den 22 april 1993, Levatino (C-65/92, EU:C:1993:149, punkterna 24-26).

35      Den i det målet ifrågavarande förmånen avsågs i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71.

36      Dom av den 21 juli 2005, Koschitzki (C-30/04, EU:C:2005:492, punkt 28).

37      Nämligen Försäkringskassan i det aktuella fallet.

38      Nämligen Polen i det aktuella fallet.

39      Nämligen den svenska lagstiftning som Försäkringskassan tillämpade i det aktuella fallet.

40      Se, analogt, dom av den 9 oktober 1997, Naranjo Arjona m.fl. (C-31/96–C-33/96, EU:C:1997:475, punkterna 20 och 21).

41      Se punkterna 26 och 27 i detta förslag till avgörande.

42      Jag påpekar att EU-domstolen, i punkt 20 i domen av den 24 september 1998, Stinco och Panfilo (C-132/96, EU:C:1998:427), fann att ”förfarandet i artikel 46.2 a i förordning nr 1408/71, som avser fastställelse av ett teoretiskt pensionsbelopp, skiljer sig från den problematik som avses i artikel 50, vilken rör utbetalning av en tilläggsförmån utöver den nödvändiga miniminivån enligt sedvanliga bestämmelser i en viss nationell lagstiftning”. Se även dom av den 17 december 1981, Browning (22/81, EU:C:1981:316, punkterna 13 och 14). Härav följer att den omständigheten att ett komplement eller tillägg eventuellt inbegrips i pensionens teoretiska belopp vilket tjänar som beräkningsunderlag för den pro rata-beräknade pensionen i syfte att nå upp till en minimiförmåns nivå i enlighet med artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71, är oberoende av tillämpningen av artikel 50 i förordningen. Beloppet på en minimiförmån, såsom den svenska garantipensionen, är nämligen relevant för tillämpningen av artikel 46.2 b i förordning nr 1408/71 och artikel 50 i denna förordning.

43      Min kursivering.

44      Om det antas att garantipensionen uppgår till 100 euro för en försäkringsperiod på 40 år i medlemsstat A och att X har en åldersperson på 70 euro i medlemsstat A (för en försäkringsperiod på 20 år) och på 10 euro i stat B (för en försäkringsperiod på 20 år), har X rätt till ett tillägg på 20 euro i medlemsstat A (det vill säga 100 euro – (70 + 10 euro) i enlighet med artikel 50 i förordning nr 1408/71. Om försäkringsperioderna i medlemsstat B inte beaktades skulle tillägget bli 30 euro.

45      I och med att det specifikt anges i artikel 50 i förordning nr 1408/71 att dessa inkomster ska beaktas, utgör detta inte en minskningsregel som föreskrivs i nationell lagstiftning i den mening som avses i domen av den 22 oktober 1998, Conti (C-143/97, EU:C:1998:501). Se punkt 28 i detta förslag till avgörande.

46      Jag påpekar att Boguslawa Zaniewicz-Dybeck har försäkringsperioder på totalt 19 år i Polen och 24 år i Sverige. Härav följer att hennes sammanlagda försäkringsperioder i de båda berörda medlemsstaterna överstiger de 40 år som föreskrivs i den ifrågavarande nationella lagstiftningen om garantipension. Det bör noteras att det tillägg som föreskrivs i artikel 50 i förordning nr 1408/71 ska betalas av medlemsstaten i fråga under hela den tid hon är bosatt i denna stat. Härav följer att artikel 50 i förordning nr 1408/71 inte kräver att ett eventuellt tillägg som utbetalats med tillämpning av denna bestämmelse ska kunna exporteras. Vid förhandlingen den 9 mars 2017 uppgav Konungariket Sverige att den svenska garantipensionen kunde exporteras enligt den svenska lagstiftningen. Enligt min mening utgör inte den omständigheten att det enligt svensk lag är möjligt att ”exportera” garantipensionen hinder mot att artikel 50 i förordning nr 1408/71 tillämpas och mot att ett tillägg i förekommande fall utbetalas i denna stat.

47      Se punkterna 26 och 27 i detta förslag till avgörande.